– Det är ingen tröst för oss här uppe att Hagamannen fortfarande vet hur han ska manipulera sin omgivning, konstaterar Elza Dunkels.

Bild: Anette Olofsson

Hög tid att dra djupare lärdom av fallet Hagamannen

2015-06-29 | Elza Dunkels padlock

OPINION

”När sjuka maskulinitetsideal tillåts på arbetsplatser, då ökar risken för sexualiserat våld. När enskilda individer tvingas ta personligt ansvar för sin och andras säkerhet, fast våldet de skyddar sig mot drivs av ett strukturellt hat, då är det nåt annat fel än att ett monster går lös.” Elza Dunkels om vikten av att samhället slutar göda våldtäktsmonster.

Elza Dunkels är docent i pedagogiskt arbete vid Umeå Universitet

Om en månad ska Hagamannen släppas fri. För oss som bor i Umeå och som var med under åren fram tills han åkte fast, tornar bekanta orosmoln upp sig. Den här mannen, som har uppfört sig så väl i fängelset att han släpps ut efter att ha avtjänat två tredjedelar av sitt straff, har påverkat Umeå mer än nån enskild människa, inräknat stadens grundare och han som lyckades få hit universitetet.

Hagamannens fruktansvärda gärningar låg som en matta över staden i så många år att vi hann anpassa vårt sätt att leva på grund av honom. Vi som identifierar oss som kvinnor lärde oss att inte gå hem ensamma på kvällen. Personer med manlig könsidentitet försökte hitta sätt att markera att de inte var farliga. Var det bäst att gå över till andra sidan gatan om en kvinna kom gående på samma trottoar? Eller verkade det ännu skummare?

Män uppmanades att inte ha huvtröjor, att visa sitt ansikte. Alla sneglade på mäns fötter; var de onormalt små? Hagamannen hade ovanligt små fötter, sades det i medierapporter som mer och mer manade fram bilden av ett monster. En man med små fötter, ett glödande kvinnohat och stor fysisk styrka, trots sin litenhet. En våldtäktsman och kanske mördare; vi följde hans offers kamp på intensiven. En fantombild som hemsökte oss, en gärningsman som gäckade polisen. Och vi var utlämnade till våra egna metoder att skydda oss.

För mig personligen finns ett enormt behov av att hålla detta ifrån mig. Jag vill inte benämna Hagamannen vid namn. Han är och förblir ett monster för mig eftersom att han våldförde sig på sina offer och utgjorde ett hot för alla andra under så lång tid. Jag är arg och besviken över alla de år som gick åt till att vara rädd, till att hitta på sjuka lösningar på hur jag skulle komma hem säkert efter sent jobb eller utekvällar. Jag är besviken på mig själv för att jag lät det gå ut över mina barn, att jag tvunget skulle föra min skräck vidare genom att skjutsa och hämta dem, köra hem okända kvinnor mitt i natten och be mina söner möta mig på vägen hem.

Men mitt i alla dessa irrationella och destruktiva känslor som Hagamannens frigivning framkallar är det något som stör mig. Även om jag tycker att det är rätt att låta honom förbli ett namnlöst monster, börjar jag förstå att det finns fler aktörer i det här. Det finns möjliggörare som har hjälpt förövaren snarare än offren och det är nog dags att vi utkräver ansvar av dem också. Det finns ett strukturellt kvinnohat på så många nivåer i samhället, som kanske är lika mycket ansvarigt som Hagamannen själv. Utan att lyfta någon som helst skuld från honom, tror jag att det är avgörande för framtiden att vi analyserar händelserna ur ett genusperspektiv.

Varför sattes det till exempel inte in mer resurser i sökandet efter Hagamannen? I rapporteringen efter gripandet har det framkommit att flera av hans offer hade undkommit om alla tips och spår hade följts upp ordentligt. Varför reagerade ingen i Hagamannens omgivning på hans kvinnohat? Varför tilläts han fälla misogyna kommentarer vid fikabordet och på personalfester? Varför var vi tvungna att ordna eskort hem från jobbet på egen hand? Varför klev inte våra arbetsgivare in och gav stöd? Varför gjorde kommunen inget för att hjälpa alla skräckslagna?

Svaret är såklart patriarkala strukturer, som inskränker kvinnors frihet. När rättsvårdande instanser tillåts ha interna, prestigestyrda konflikter, då drabbar det offer och potentiella offer. När sjuka maskulinitetsideal tillåts på arbetsplatser, då ökar risken för sexualiserat våld. När enskilda individer tvingas ta personligt ansvar för sin och andras säkerhet, fast våldet de skyddar sig mot drivs av ett strukturellt hat, då är det nåt annat fel än att ett monster går lös.

Det hade gått att hitta Hagamannen tidigare och hjälpa potentiella offer medan jakten pågick. Det skulle kunna gå att förklara bättre för oss lekmän varför en förövare släpps innan hela strafftiden gått, trots att han inte är rehabiliterad. För just nu verkar det som ett hån att en så grov förövare kan uppföra sig bra i fängelset och komma ut i förtid, trots att han fortfarande bedöms ha stor återfallsrisk. Att han kan uppföra sig bra visste vi redan; han hade jobb och familj under alla år han begick brutala våldtäkter och mordförsök. Det är ingen tröst för oss här uppe att Hagamannen fortfarande vet hur han ska manipulera sin omgivning.

Om inte annat, vore det bra om vi lät detta trauma lära oss något, så att det aldrig, aldrig upprepas. Så att framtida våldtäktsmonster inte odlas och göds och så att alla vi med en könsidentitet som placerar oss i riskzonen för sexuellt våld kan få stöd och skydd.