Kawa Zolfagary, Soraya Glenn Hashim och Nabila Abdul Fattah avstår från att åka till Almedalen i år.

#almedalen15: Rasism begränsar demokratins räckvidd

2015-06-26 | Aida Paridad padlock

INRIKES

Muslimer avråds från att ställa frågor i panelsamtal på grund av hotbilden. Rasifierade känner sig allmänt otrygga och undviker att gå ut själva på kvällarna. Andra avstår från att åka tillbaka på grund av tidigare upplevelser. Men Almedalens demokratiunderskott sopas under mattan av de som ansvarar för politikerveckan och säkerheten under evenemanget. Och omgivningens tystnad är talande.

Under förra årets Almedalsvecka sades det att det var rekordnärvaro av rasifierade personer. Samtidigt var det året då Svenskarnas parti hade tillstånd om att hålla torgmöte samtliga dagar under veckan och Sverigedemokraterna var betydligt större än tidigare år. Många vittnade om rasistiska hot och trakasserier, liksom en tystnad från en i övrigt vit och homogen Almedalsvecka. Feministiskt Perspektiv har pratat med några framträdande rasifierade antirasister som var på plats under Almedalen 2014.

Alexandra Pascalidou, journalist och programledare, Rashid Musa, ordförande för Sveriges unga muslimer och Dilan Apak, komiker, åker till Almedalen även i år. De upplevde alla att det var obehagligt med den ökade närvaron av nazister och Sverigedemokrater, men var där på olika premisser. Pascalidou, som har varit på Almedalsveckan sedan 90-talet upplever att det har gått från att ha känts som en fredad zon där alla kunnat mötas, till att på senare år börjat kännas direkt obehagligt.

– Det är på grund av närvaron av alltfler nazister och rasister som fått alltmer tillträde till platsen och som hotar och trakasserar, inte minst via sociala medier. Bara min egen Twitter kan vittna om det.

Fler rasifierade på plats

Hoten mot Alexandra Pascalidou har ökat och till skillnad från andra igenkända journalister åker hon inte med en resursstark redaktion utan helt ensam som frilans. Hon säger att hon inte kommer våga gå ut om kvällarna och känner en oro när hon går runt själv. För Dilan Apak är det tvärtom, hon åker med Sveriges Radio vilket innebär att hon omges av bra säkerhetspersonal och sitter dessutom oftast isolerad från övriga Almedalen. Men hon poängterar också att det är långt ifrån alla förunnat och hon upplevde själv också en stor kontrast och tryckt stämning när hon såg sig omkring på området, bland annat i samband med motdemonstrationer mot SD eller SvP. Rashid Musa har en lång erfarenhet av att hantera hot, vilket på konkreta sätt innebär att personer från Sveriges unga muslimer begränsar sitt deltagande i Almedalen.

– Almedalsveckan är inte direkt en trygg miljö för svenska muslimer. Det finns en hotbild gentemot våra förtroendevalda och vi är därför extra försiktiga när vi åker till Almedalen, går aldrig ensamma till exempel. Vi måste också avråda personer från att räcka upp handen och ställa frågor under panelsamtal då de riskerar att utsättas för hot, om Sverigedemokrater är i panelen så går vi inte dit överhuvudtaget.

Trots det upplever Rashid Musa att det var mindre obehagligt att vara där förra året än tidigare, just för att det var ovanligt många andra rasifierade där.

– Det kan till och med ha varit fler hot förra året än tidigare men det upplevdes inte lika illa. Det kändes mindre ensamt och det spelar roll.

Deltar inte i år

Kawa Zolfagary, pressekreterare och författare, Soraya Glenn Hashim, bloggare för Nöjesguiden och Nabila Abdul Fattah, skribent och socialpedagog, avstår från att åka tillbaka. Precis som de övriga uppger de att det var en obehaglig och hotfull stämning, att de var rädda för att gå själva och vistas bland Sverigedemokrater och såväl synliga som anonyma nazister. Kawa Zolfagary upplever det som en otillräcklig tröst att det var rekordmånga rasifierade på ön.

– Ja, vi var fler än någonsin men vi var fortfarande väldigt få. Jag tyckte det var väldigt obehagligt, jag mådde inte bra och känner att jag inte klarar av att åka tillbaka av den anledningen.

Soraya Glenn Hashim nämnde också en form av solidaritetshandling mellan rasifierade personer, som utvecklades under veckan i takt med att alltfler vittnade om hot.

– Det var en märklig känsla, att man började titta på andra rasifierade ansikten med en liten nickning för att veta att man har en gemenskap och lite trygghet i den otrygga miljön. Och att man var varandras vittnen.

Utanförskap

Återkommande i de olikas berättelser är just känslan av ett tydligt utanförskap, vilket gjorde gemenskapen mellan rasifierade antirasister desto viktigare. Något alla nämnde var att det enda som var mer obehagligt än att nazister spatserade runt och höll tal varje dag, var normaliseringen av deras närvaro och tystnaden från såväl medmänniskor som politiker under veckan. Kawa Zolfagary menar att otryggheten ökade av den tysta acceptansen i omgivningen.

– Jag tänkte på allvar: kommer folk att bry sig ifall nazisterna försöker döda oss nu?

Soraya Glenn Hashim poängterar att det handlar om verkliga hot från en organisation som har våld som politiskt medel.

– Folk som är igenkända från media blir trakasserade, fotade och filmade av anonyma personer. Man kan inte förvänta sig att folk ska våga komma dit om man inte kan garantera deras trygghet. Jag måste ju väga in min egen säkerhet mot att delta i ett panelsamtal.

Tystnaden

Nabila Abdul Fattah menar att tystnaden från omgivningen, normaliseringen av nazisternas närvaro och att hoten mot rasifierade blev en icke-fråga i de större medierna, tydliggjorde att Almedalen inte alls var en demokratins plats där man kunde påverka. Det var inte heller allas säkerhet eller trygghet som prioriterades.

– Jag deltog i flera motdemonstrationer mot Svenskarnas Parti och mot Sverigedemokraterna, och vi som stod där blev hotade och filmade. Med anmälningarna lades ner och polisens inställning var att vi fick skylla oss själva som valde att stå där och bua. Men jag förväntar mig egentligen inte annat av polisen, deras jobb är att upprätthålla ordningen och eftersom de godkänt nazistiska torgmöten som en del av det blev det vi som var ordningsproblemet. Jag blev mycket mer besviken på alla andra som inte agerade.

Det alla nämner, oavsett om de åker tillbaka eller inte, är att det är ett demokratiproblem att folk nu på riktigt avstår från att åka till Almedalen för att de känner en påtaglig otrygghet. De är oroade men inte heller så förvånade, snarare besvikna över att ha fått det bekräftat hur lågt det prioriteras och inte ens tas på allvar som ett reellt problem.

Almedalsveckans kansli håller inte med

Feministiskt perspektiv har också kontaktat Almedalsveckans kansli, som understryker att alla arrangörer ansvarar för de egna arrangemangen och att de följer reglerna för Almedalsveckan men också de lagar som även i övriga landet och under resten av året är gällande.

Peter Matilainen, som var insatschef under förra årets Almedalsvecka menar att det förhållandevis gick ganska smärtfritt och han delar inte alls bilden av att det skulle vara en särskilt hotfull vecka. Han menar att polisen dels inte har fått in så mycket anmälningar om att hot ska ha förekommit och att det i vissa fall då personer uttryckt att de blivit hotade, inte förelåg något egentligt brott.

– Det är skillnad på att känna sig hotad och att det är ett hot enligt brottsbalken. Vi kan bara gå efter lagarna och kan inte heller plocka bort människor från ett grundlagsskyddat möte.

Är det troligt att folk låter bli att anmäla händelser för att de inte tror att det kommer leda till något?

– Nej det tror jag inte, jag upplever snarare att vissa tagit tillfället i akt för att uppmärksammas i media och utnyttjar situationen genom att hävda att man blivit hotad när det i själva verket inte handlade om något lagbrott enligt brottsbalken. Men om man blir utsatt för ett hot eller annat brottsligt så bör man ju direkt kontakta närmsta polis, det är gott om poliser där under hela veckan.