Linnéa Bruno, styrelseledamot i Fi.

”Jag tror på politik som verktyg för förändring”

2015-06-26 | LInnéa Bruno padlock

OPINION

”Normerna kring föräldraskap och könade rättigheter och skyldigheter har delvis skapats av, och kan förändras, genom politik. De undantag där reformen får motsatt effekt är dock viktiga att ta på allvar och hitta lösningar för.” skriver Linnéa Bruno, styrelseledamot i Feministiskt initiativ (Fi) i replik på Ann-Marie Ljungbergs debattsvar.

RELATERADE ARTIKLAR:

2015-06-25 Risk att Fi:s prekärfeminism inte når kvinnor i prekariatet

2015-06-22 Prekärfeminismen drivs redan av Fi

2015-05-29 ”Vi drar helt andra slutsatser av samma rapporter”

2015-05-27 ”Föräldraförsäkringen måste individualiseras – helt!”

2014-06-26 ”Det krävs en omformulering av problemet”

2014-06-24 Jämställd familjepolitik – mer än föräldraförsäkring

Jag är tacksam över Ann-Marie Ljungbergs noggranna läsning av våra artiklar (min i Feministiskt perspektiv, och min, Jalmerts, Sunnas och Schymans i UNT) och en mer nyanserad diskussion om föräldraförsäkringen.

Min avsikt med att beskriva ytterligare reformer som Fi vill genomföra var att sätta in föräldraförsäkring i ett sammanhang och att med med emfas hävda att Fi alltid har haft ambitionen att utforma politik med utgångspunkt i de minst privilegierades perspektiv – papperslösas, utförsäkrades, våldsutsattas, asylsökandes, underbetalas och diskriminerades perspektiv. Prekärfeminism är således inget nytt för oss, även om vi inte har använt just det begreppet tidigare.

Exemplet med avskaffande av tvåårsregeln rimmar illa med individualiserad föräldraförsäkring, menar Ljungberg, då våldsutsatta blir beroende av en våldsutövande partner. Men det är ju precis tvärtom: när den kvinna som kommit hit genom äktenskap (överrepresenterade i våldsstatistiken) och försöker lämna mannen skulle hon ju med regelns avskaffande få stanna istället för att bli utvisad. Med korrekt tillämpad familjerätt skulle hon även få ensam vårdnad om eventuellt gemensamma barn, då gemensam vårdnad mot en våldsutsatt förälders vilja redan nu inte rekommenderas. Vid utvisning är istället risken att pappan (om han är svensk) får ensam vårdnad. Vid ensam vårdnad får du alla dagar i försäkringen själv.

Ljungberg verkar tolka våra artiklar som att vi är överens om att alla de reformer vi nämnde krävs för att individualiseringen inte ska få motsatt effekt, men så ser inte jag det. För flertalet familjer och för kvinnors arbetsvillkor i stort tror jag att den har en bidragande positiv effekt för relationer mellan pappa och barn och för kvinnors ekonomiska självständighet. Normerna kring föräldraskap och könade rättigheter och skyldigheter har delvis skapats av, och kan förändras, genom politik. De undantag där reformen får motsatt effekt är dock viktiga att ta på allvar och hitta lösningar för.

Ljungberg tvivlar på om reformen alls skulle få effekt, eftersom kvinnor möjligen diskrimineras för sitt kön och inte för sitt omsorgsansvar. Vidare spekulerar hon i att även om män ökar sitt uttag kanske kvinnor också gör det. Ingen kan säkert sia om något av detta. Vad vi vet är dock att nuvarande utformning av försäkringen motverkar delat ansvar. Alla andra sociala försäkringar är knutna till individen, denna skulle också vara det om den infördes i dag. Sverige hamnar på först sextonde plats när det gäller jämställda löner, och har färre kvinnliga chefer än många andra länder. Men istället för att tala om vår långa och ojämställda föräldraledighet som en kvinnofälla som hindrar kvinnor att förverkliga en manlig norm – vilket är ett vanligt sätt att tala om saken – vill vi genom bland annat generell arbetstidsförkortning utmana denna norm. Vi ska arbeta för att leva, inte tvärtom. Barns behov av nära relationer och omsorg kan inte förhandlas bort, utan måste tas som utgångspunkt. Reformerad föräldraförsäkring är en annan pusselbit.