Helena Brors om Anna Svenssons och Alexander Alvina Chamberlands debattbok Allt som är mitt.
”Jag känner mig textuellt viktimiserad av Allt som är mitt”
2015-06-26 | Helena Brors
6
OPINION
”Våldtäkt är inte en fråga om interpersonella missförstånd. Våldtäkt är och förblir ett fruktansvärt integritetskränkande och traumatiserande brott, vars latenta hot upprätthåller könsmaktsordningen.” Det skriver Helena Brors som läst Anna Svensson och Alexander Alvina Chamberlands debattbok Allt som är mitt: Våldtäkt, stigmatisering och upprättelse.
RÄTTELSE:
I den urprungliga texten hade två citat felaktigt dragits samma till ett; Citatet ”sprida gospeln utan att begränsas till soundbites” består i boken utav två citat:
På sidan 38 skriver Chamberland ”När jag började fatta att våldtäkt inte nödvändigtvis förstörde ens liv ville jag sprida gospeln vidare”.
På sidan 40 skriver Chamberland med hänvisning till boken ”Här begränsas vi inte till soundbites”.
Citatet har därför delat upp i två. Vidare har ordet ”valfrihet” ändrats till ”valmöjlighet” på skribentens begäran.
RELATERADE TEXTER:
2015-07-28 ”Vi söker ett bredare och mer nyanserat samtal”
2015-08-11 ”En genväg förbi läsekretsens intellekt”
Anna Svensson och Alexander Alvina Chamberland har skrivit debattboken Allt som är mitt: Våldtäkt, stigmatisering och upprättelse. Densamma ger sig ut för att djärvt gå mot den ”mainstreamfeministiska” strömmen utifrån Svenssons och Chamberlands egna erfarenheter av våldtäkt. Men dess budskap är en del av en internationell lobbykampanj. Syftet med Allt som är mitt är att förkunna det ”sexpositiva”, läs prostitutionsglorifierande, evangeliet för Sverige, eller som Chamberland formulerar det, ”sprida gospeln” utan att begränsas ”till soundbites.”
Det centrala budskapet är att den som kallar våldtäktsoffer för just ”offer” gör gällande att en kvinnas värde sitter mellan hennes ben, antagandet att våldtäktsoffer är traumatiserade är ett ”offerstigma” och våldtäktsmän bör inte lagföras och fängslas.
Orden ”stigma” och ”stigmatisering” förekommer frekvent i Allt som är mitt. Samhället och ”mainstreamfeminismen” påstås stigmatisera våldtäktsoffer, förlåt, ”överlevare”, med kravet att deras liv ska vara förstörda. Två stigmata, våldtäkts- och hor-, betungar Chamberland.
Vad författarinnorna menar med ”stigmatisering” är oklart. Brännmärkning till varnagel kan det knappast vara. I ”Mainstreamsverige” är inte någon hederskultur förhärskande. En våldtagen kvinna förskjuts inte ur gemenskapen. Hennes hemgift höjs inte ens. Ej heller verkar det vara den stigmatisering man lärde sig om i söndagsskolan, alltså medicinskt oförklarlig uppkomst av sår motsvarande dem som Jesus fick vid korsfästelsen.
Detta luddiga bruk av stigmatiseringsbegreppet är vanligt inom anglosaxisk prostitutionslobbyism. Den sippa ”mainstreamfeminismen” påstås stigmatisera den prostituerade kvinnan för att hon är modig och motvalls. Kvinnor behäftas med horstigma för att de är kåta, rasifierade, frånskilda och/eller lesbiska. Att stigmatiseras av den statsbärande mainstreamfeminismen är att vara en normbrytande sexradikal.
En annan retorisk taktik sexindustrilobbyn ofta nyttjar är det jur dr Jenny Westerstrand kallar ”begreppsshopping”; att väva ett falskt ramverk genom att slänga in och förvränga vissa feministiska begrepp samt citera och referera till namnkunniga feminister utan att det har någon bäring för ens tes. I Svenssons och Chamberlands fall används långrandiga redovisningar över Judith Butlers, Sara Ahmeds och Michel Foucaults alster som inte på något sätt bekräftar skriftställarinnornas många självmotsägande ståndpunkter.
Terminologin är den sedvanliga ”sexpositiva” med ord som ”sexarbete”, ”agens”, ”individen”, ”valmöjlighet” och ”cementera”. I flera meningar kan våldtäktsoffer bytas ut mot ordet ”sexarbetare”: ”Sexarbetare behandlas som skyddslösa barn.” ”Samhället straffar sexarbetare genom att skuldbelägga och stigmatisera.” ”Som om alla sexarbetare stöptes i samma form.”
I kapitlet ”Feministiska perspektiv” dras den vid det här laget uttjatade valsen om ”Sex Wars” på 1980-talet och ”radikalfeministiska porrmotståndare” som tystade ”sexpositiva feminister”. I sitt slutord tackar Svensson och Chamberland bland andra Petra Östergren, Susanne Dodillet och Ulrika Dahl. Uppbyggda på prostitutionsprofetissornas grundval.
Feminister har bekämpat prostitutionssystem och sexuell dubbelmoral ända sedan 1860-talet. Det var först på 1980-talet som sexindustrin anlade strategin att utge sig för att vara feminister samt att skapa de orwellska nyspråkbegreppen ”sexpositiv” och ”sexarbete”. På så vis fick de Radhika Coomaraswami, FN:s första specialrapportris om våld mot kvinnor, att uteslutande begagna sig av terminologin ”påtvingad prostitution” och ”sexarbetare”. Diaboliskt slugt.
Boken är delvis självutlämnande. I ett avsnitt berättar Anna Svensson att hennes far förgripit sig på henne sexuellt, men hon är tacksam för ”det var inga grova övergrepp, och det höll inte på särskilt länge”. Med detta sagt tipsar hon om ”ett litet trick” för svåra situationer: Hon ställer sig utanför det hela och låtsas att det är någon annan än hon själv som utsätts. Det ”lilla tricket” heter dissociation och används ofta av svårt traumatiserade barn med multipel personlighetsstörning som följd.
Att bli våldtagen är, enligt Svensson, som att bli mamma: ”Båda är starkt kulturellt laddade upplevelser och omvälvande för de inblandade individerna.”
Eftersom Svensson och Chamberland har blivit våldtagna ser de världens samtliga våldtäktsskildringar som riktade mot dem två specifikt. När Katarina Wennstam i Flickan och skulden skriver att ett av hennes intervjuobjekt har fått sitt liv förstört av en våldtäkt dikterar hon för Svensson och Chamberland hur de ska må. Wennstam har över huvud taget ingen rätt att skriva om våldtäkt.
Endast personer med egen ”våldtäktserfarenhet” får skriva om våldtäkt. Följaktligen fördöms ledarskribenten Katrine Marçal för att ha skrivit boken Våldtäkt och romantik samt konstnärinnan Stina Wollter för att ha liknat våldtäkt vid en bulldozer. Själva titeln Allt som är mitt är en parodi på Annika Säkert! Norlins sång Allt som är ditt.
Men det är tydligen bara för att skriva om våldtäkt som egen erfarenhet är ett rekvisit. Svensson och Chamberland, två blonda 80-talister, tar sig ju friheten att skriva om feminism på 1970-talet och rasism i amerikanska Södern på 1950-talet. Egen erfarenhet verkar inte ens vara ett rekvisit för att över huvud taget skriva om våldtäkt. Den regeln gäller nog bara de skribenter som har fräckheten att skriva ”våldtäktsoffer” i stället för ”överlevare”.
Susan Brownmillers epokgörande bok Against Our Will underkänns och Maria Sveland klandras för att hon har lovordat den. I och med att Brownmiller, Wennstam och Marçal döms ut torde Maria-Pia Boëthius utsättas för samma behandling för att ha författat Skylla sig själv. Men nej, Skylla sig själv nämns inte ens och Boëthius rosas för saker hon skrivit i Bang.
Hade inte Brownmiller skrivit Våldtäkt – som den svenska översättningen heter – hade inte Boëthius skrivit Skylla sig själv. Då skulle 1976 års lagförslag från Sexualbrottsutredningen gått igenom. Då funnes inga kriscentra och akutmottagningar för våldtäktsoffer. Inget nationellt handlingsprogram för omhändertagande av sexualbrottsoffer och inga kvinnojourer.
Just ett Sverige utan kvinnojourer vore nog i Svenssons och Chamberlands smak, då de skildrar Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (Roks) som ”en radikalfeministisk aktör” som lyfter fram ”att högre straff bör införas för brott som de inte tycker tas på tillräckligt stort allvar i dag.” I stället för att straffa våldtäktsmän tycker Svensson och Chamberland att ”den utsatte” (alltid maskulint böjd) ska sätta sig ned med sina förövare och berätta hur hen känner. Som argument för detta tillvägagångssätt anför Svensson porrfilmvärdinnan och porrtidningsredaktrisen Ylva Maria Thompson:
En prostituerad kvinna gick till en svensexa och blev gruppvåldtagen. Hon vände sig till Thompson, som anordnade en ”konfrontation”. Allt reddes ut, alla blev nöjda, allt beskrevs i Thompsons kortlivade porrtidning och ingen drog in polisen.
Svensson och Chamberland reducerar våldtäkt till en fråga om interpersonella missförstånd. De bagatelliserar våldtäkt som brott genom att förorda att det, till skillnad från andra integritetskränkande brott, ska bemötas, inte med lagförande och straff, utan med medling. De ger fingret åt alla som ser det latenta hotet om sexuellt våld som ett sätt att upprätthålla könsmaktsordningen. I realiteten innebär Svenssons och Chamberlands idéer att kvinnans frihet blir ytterligare beskuren.
Våldtäkt är inte en fråga om interpersonella missförstånd. Våldtäkt är och förblir ett fruktansvärt integritetskränkande och traumatiserande brott, vars latenta hot upprätthåller könsmaktsordningen. Därför är det vitalt att verka för att rättssystemet ska behandla våldtäkt som ett allvarligt brott, trots att det i dag ses som ett brott mot det enskilda offret, inte som under feodalismen då det sågs som ett brott mot hennes närmaste manliga anförvant och överhuvud. Att trivialisera våldtäkt till ett interpersonellt brott, som ska vara föremål för ”medling”, vore ett kolossalt steg bakåt i kvinnokampen och ett förringande av de drabbades kamp för upprättelse.
Aldrig tidigare har jag sett så många halmdockor, cirkelresonemang, ignorationes elenchi, presuppositioner och falska dikotomier i en och samma text. Åtminstone inte i en förlagsutgiven text. Flera gånger om har instringensen fått mig att vilja slänga boken i golvet och ryta ”Logiskt felslut!”.
Jag känner mig textuellt viktimiserad av att ha läst Allt som är mitt.
Källor
Alfredsson, Karin: ”Våldtäkt måste bli politik”. I Tidningen Vi, nr. 12 2008
Boëthius, Maria-Pia: Skylla sig själv: En bok om våldtäkt. Stockholm: Liber 1981
Brownmiller, Susan: Våldtäkt. övers. Monica Forser. Stockholm: Bokförlaget PAN/Norstedts 1977
Carlbom, Mats: ”Kräsen porrskådis snabbspolar det mesta”. I Dagens Nyheter, 1995-12-30
Marcovich, Malka: ”Handeln med kvinnor i världen”. I Ockrent, Christine & Treiner, Sandrine (red): Kvinnornas svarta bok: En antologi om kvinnors villkor i världen idag. övers. Marie Berthelius. Malmö: Damm 2007
Svensson, Börje: Offer och förövare: Om sexuella övergrepp och behandling. Stockholm: Rädda Barnen 2000
Wennstam, Katarina: Flickan och skulden. Stockholm: Bonnier 2002
Westerstrand, Jenny: Mellan mäns händer: kvinnors rättssubjektivitet, internationell rätt och diskurser om prostitution och trafficking. Diss.: Uppsala universitet 2008
Kommentarer
Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.
annons:
Följ oss
Gå till sidtoppen
Tack för denna artikel, mycket läsvärd.
Bra skrivet! Våldtäkt är inte ett olyckligt missförstånd mellan jämlika individer. Även om sexualbrottslagstiftningen är könsneutral måste våldtäkt förstås könskodat och hanteras rättsligt som ett grovt brott av män riktat mot kvinnor bara för att de är just kvinnor.
Det är en djupt ironi i att samtidigt som bokens författare tar avstånd från offerbegreppet, nekas våldtagna kvinnor just status som offer, i bemärkelsen brottsoffer. Våldtagna upplever många gånger rättegången som en andra kränkning. Den som blivit våldtagen blir hårdare ifrågasatt än den som blivit rånad. Domstolar utgår i större grad från att den som berättar om en våldtäkt ljuger än att den som berättar om ett rån ljuger. Vid våldtäkt är det i praktiken högre beviskrav än t ex vid rån. Det verkar ha blivit någon sorts olycklig förvirring kring begreppet offer. Att inte få status som brottsoffer kan vara oerhört kränkande. Men en ska inte förväxla det att vara ett brottsoffer med brist på agens. Ett offer kan en vara om en blivit utsatt för något, men det behöver inte säga någonting om hur den som blivit utsatt reagerar. Det känns som det fulaste en kan vara i detta samhälle, det allra mest föraktade, det är just att "vara ett offer." Det är en olycklig stigmatisering av brottsoffer. En får väl skilja mellan det faktum ifall någon varit utsatt, och beskrivning av en mentalitet.
Nu har Alexander Alvina Chamberland lämnat följande kommentar på Facebook: "Men jag vill inte starta en debatt här. Alla som vill får gärna läsa boken och bilda sig en egen uppfattning."
Jag trodde hela vitsen med att skriva en debattbok var att starta en debatt...
Stort tack för denna utmärkta och, i dess bästa mening, djupt intellektuella text!
I Feel Textually Victimised