Risk att Fi:s prekärfeminism inte når kvinnor i prekariatet

2015-06-25 | Ann-Marie Ljungberg padlock

OPINION

För att kunna genomföra individualiseringsreformen utan att den får motsatt effekt behövs det så många förberedande reformer att den inte längre kommer behövas när samhället väl är redo. Det menar Ann-Marie Ljungberg. I ett svar till Linnéa Bruno med flera från Feministiskt initiativ (Fi) skriver hon att det är högst osäkert om ett jämställt uttag alls skulle påverka diskrimineringen på arbetsmarknaden.

RELATERADE ARTIKLAR:

2015-06-22 Prekärfeminismen drivs redan av Fi

2015-05-29 ”Vi drar helt andra slutsatser av samma rapporter”

2015-05-27 ”Föräldraförsäkringen måste individualiseras – helt!”

2014-06-26 ”Det krävs en omformulering av problemet”

2014-06-24 Jämställd familjepolitik – mer än föräldraförsäkring

Jag tycker att Fi:s artiklar om föräldraförsäkringen under den senaste veckan har varit bra. Det är uppenbart att man vill satsa mer för de kvinnor som är utsatta socialt och ekonomiskt. Framför allt exempelvis Linnea Bruno som i Feministiskt perspektiv, skriver att vårdnadsfrågan för våldsutsatta kvinnor måste utredas innan en eventuell individualisering av föräldraförsäkringen genomförs. Det är bra att hon också nämner dispens för personer som hamnar i kläm med en individualisering av föräldraförsäkringen.

Men mellan de här två sakerna, våldsutsattheten och dispensen ”för vissa” och ”inte slentrianmässigt”, ryms en massa saker som varken nämns av Linnea Bruno i Feministiskt perspektiv, eller tillsammans med Gudrun Schyman, Lotten Sunna och Lars Jalmert i UNT, men som har allt att göra med en eventuell individualisering av föräldraförsäkringen.

Det första är att ett ökat manligt uttag av föräldradagar inte nödvändigtvis (kanske inte alls) leder till förbättring för kvinnor på arbetsmarknaden. Det beror på flera saker. En är att kvinnor ju är strukturellt underordnade, och kan komma att fortsätta att diskrimineras på arbetsmarknaden, inte för att vi är eller inte är hemma med barnet, utan för att vi är kvinnor. En annan sak är att mammor redan i dag är hemma i högre grad än pappor utan ersättning. I dessa fall påverkas inte könsfördelningen i omvårdnaden av barnet av en individualisering.

Ytterligare en är att mammors uttag riskerar att öka samtidigt som pappors uttag ökar. Och dessutom den stora skillnaden när det gäller hur uttagen används. Mammorna tenderar att ta ut ersättning när barnen måste tas om hand. Alltså när det är nödvändigt. Papporna tenderar att ta ut ersättning i högre grad när det är roligt, eller som semester, och brukar därför kunna anpassa sig efter arbetsgivarnas önskemål. Ändå skriver Schyman med flera i UNT:

”Feministiskt initiativ har sedan starten för tio år sedan verkat för att införa en individualiserad föräldraförsäkring, och vårt ställningstagande är djupt förankrat i forskning och statistik. Ett delat uttag jämnar ut könsbaserade skillnader i delaktigheten i barnens uppväxt och på arbetsmarknaden, ansvarstagandet för hushållsarbetet, uttagandet av VAB-dagar och bidrar till att utjämna lönegapet.”

Det är självklart att statistiken ser bättre ut – om än långt ifrån tillräckligt bra – om man baserar sina slutsatser på situationer som gäller de par där pappan redan i dag tar ut föräldradagar. Då är han ju redan någorlunda jämställd, vilket ju är en stor fördel för mamman inte bara när det gäller uttag av hans föräldradagar utan överhuvudtaget. Men i förslaget till reform kommer ju också de mammor som inte redan har jämställda fäder till sina barn att se förändringar, och det är dessa mammor jag pratar om. I de här fallen leder en delning av föräldraförsäkringen inte automatiskt till en delning av varken ansvar för barnet eller arbetsmarknaden. Tvärtom bidrar det till att öka många kvinnors ekonomiska och sociala utsatthet.

För mig rimmar det illa att, som Linnea Bruno i Feministiskt perspektiv, tala om tvåårsregeln och de kvinnor som kommer hit med män som utsätter dem för våld, eller som Schyman med flera i UNT skriver ”Många stannar i ojämställda relationer – på grund av att de är ekonomiskt beroende av sin partner” samtidigt som man vill driva igenom en reform som gör det svårt för utsatta kvinnor med spädbarn att just separera från sina män, eftersom de då står utan försörjning, inte på lång sikt, utan som en direkt konsekvens av reformen.

Det går inte att säga att en individualiserad föräldraförsäkring är en jämställd föräldraförsäkring. Föräldraförsäkringen blir inte jämställd förrän den person som stannar hemma med barnet får ersättningen för det. Alltså måste bandet backas helt och hållet och så får vi börja om, och då med helt andra reformer, så att kvinnor gynnas på arbetsmarknaden först. Annars finns ju ytterligare ett scenario att ta med i beräkningen, nämligen att mammorna inte har någon arbetsmarknad att komma tillbaka till, och ingen ersättning för jobbet de gör hemma med spädbarnen heller. Medan papporna har båda.

Det gläder mig dock stort att Schyman med flera i UNT skriver bland annat ”En individualiserad föräldraförsäkring är en förutsättning för ett jämställt samhälle – men den måste vara anpassad för alla.”

Det är väldigt sant. Och att det behövs andra reformer för att genomdriva en individualisering är uppenbart. Fast egentligen är hela frågan en motsats till sitt svar. Det behövs nämligen så många förberedande reformer för att kunna genomföra individualiseringsreformen utan att den får motsatt effekt, att när samhället är tillräckligt jämställt för en individualiseringsreform, behövs den inte längre. Försöker man genomdriva den innan dess blir Fi:s nya fina prekärfeminism ingen prekärfeminism för de kvinnor som faktiskt lever i prekariatet, utan hamnar, även den, i knät på medelklassen trots alla goda intentioner.