Systerskap bortom de genusmässiga gränserna

2015-06-18 | Nathaly Salas padlock

KULTUR

LTTR kallas ett queerfeministiskt konstnärskollektiv som ursprungligen var New Yorkbaserade. Gruppen består av Ginger Brooks Takahashi, K8 Hardy, Ulrike Müller och Emily Roysdon. Nathaly Salas intervjuade dem i samband med öppnandet av en retrospektiv utställning på Tensta konsthall som kommer att pågå fram till den 27 september.

Det första som möter besökaren är handmålade blockbokstäver i entrén: LTTR. Sedan: ett rum där projektioner, videomonitorer, kuddhörna, linor med plagg, färgfält, läsarbrev, affischer och mycket mer, det otryckta, det som inte ryms mellan pärmar, ramar in de fritt hängande vaggor där Lesbians Tend To Reads årliga tidskriftsnummer (2002-2008) finns att läsa och uppleva. Som att innehållet materialiserats och frigjort sig. Allt på ett karaktäristiskt sätt för hur den New Yorkbaserade konstnärsgruppen Let´s Take the Role alltid iscensatt sitt arbete.

Ginger Brooks Takahashi, K8 Hardy, Emily Roysdon och Ulrike Müller har haft långa arbetsdagar och nu, på vernissagedagen har de svårt att hålla koncentrationen under vår intervju på Tensta konsthall. Utställningsbygget pågick in i det sista. Vi sätter oss i en hög vid receptionen. Hela tiden bryter det in folk i samtalet: vänner, kollegor, mejlkontakter. Utanför Tensta konsthall skiner solen och klubbkollektivet Grupp 13 har börjat dra igång vernissagens dagfest för en lite avvaktande Tenstapublik. Dagfesten är bara en i raden av händelser, som också de, i vidare cirklar kommer att rama in hela utställningsperioden.

Även en retrospektiv exposé av LTTR:s arkiv mynnar ut i dans, samtal, filmvisning, läsningar och mer. På så sätt blir också gruppens vida nätverk och inflytande inom konstkretsar med fokus på queera, kritiska perspektiv synlig. Nätverkande, skiftande former och medier – nimble or volatile strategies – flyktiga, explosiva, smittsamma strategier föreslår jag. Är det något de skulle kännas vid?

Emily Roysdon: Det är intressanta beskrivningar. Men ändå, om vi skulle titta tillbaka på den period som vi visar i utställningen, 2002-2008, så skulle jag säga att strategierna, eller formerna för vårt arbete, förblev rätt så konsekventa. Vårt förhållande till de medverkande, de ekonomiska villkoren som vi verkade under, hur vi genomförde våra performances och releasefester. Allt detta fanns med från första numret. I dag ser det annorlunda ut.

Ulrike Müller: För mig har det aldrig funnits uttalade, uttänkta strategier. Logiken uppstod när vi möttes och utgick från våra respektive erfarenheter, begär, våra politiska och etiska utgångspunkter. Men jag minns att vi tidigt enades kring samtal om att eftersträva något… jag vill inte använda ordet konsensus, men att det vi gjorde behövde klicka med ett slags LTTR-logik som i sig är större än vi fyra tillsammans. Det låter väldigt abstrakt, men jag kände att det vid en viss tidpunkt uppstod ett slags logik som definierade vad som rymdes i LTTR.

Emily Roysdon: Är det en logik eller en energi du talar om?

K8 Hardy: Jag tror att de hänger ihop. Logiken är ett sätt att handla… men kanske är det fel ord…

Ginger Brooks Takahashi: Jag tror att det är något mitt emellan de två sakerna – intuition. Det fanns ju ingen överenskommelse om att arbeta efter konsensus. Men så var det kanske intuitivt hur vi valde att fatta beslut vi alla var överens om och att vi arbetade oss fram till det.

Ulrike Müller: Det är svårt att förklara hur det där fungerar känslomässigt…

K8 Hardy: Vi litar på varandra, det är nog det som är huvudsaken. Att lita på varandras sätt att tänka, våra bakgrunder. Också det att vi förstår saker olika, men samtidigt hyser förståelse för varandras drivkrafter, passioner, och bejakar dem.

Energi kan ju uppstå som en reaktion mot den omgivande strukturen. Hur ser ni på förhållandet mellan konstnärliga drivkrafter och det omgivande, normativa samhället som konsten formas i relation till? Att reagera kan på sätt och vis te sig mindre kreativt än att brinna för något, eller hur tänker ni om det?

Ulrike Müller: Detta har främst kommit upp när det har handlat om att kommunicera vad vi gör. Vi inom LTTR utarbetade en form för kreativ kritik. Vi vann styrka genom mängd. Numren bestod av en kritisk massa med olika röster som samarbetade och på en mängd olika sätt talade med varandra. Genom att etablera ett sådant arbetssätt upplevde jag aldrig att jag behövde deala med normativa idéer om genus varje dag. Så såg mitt liv ut. För mig personligen var det en av de första saker som jag insåg att arbetet med LTTR gav mig. K8 Hardy: Vi började arbeta tillsammans på grund av vad vill ville, våra strävanden och begär. Det är kittet.

Ginger Brooks Takahashi: Det finns också någonting som rör skillnaden individualitet och att arbeta i grupp. Det ligger närmare till hands att som individ reagera, medan i en grupp kan du prata om saker med andra, processa i grupparbetet. Gruppens dynamik är mindre reaktiv. Så utkomsten blir ett mer kreativt svar, som formas i gruppens rum. K8 Hardy: För det är ju inte så, att vi inte är arga.

Ginger Brooks Takahashi: I tidskriften handlar det ju också om att andra har skapat innehållet. Det är kärnan, medan våra bidrag är begränsade till exempelvis en text. Våra egna konstnärskap odlar vi ju individuellt.

Ulrike Müller: Det finns olika sätt att tänka kollektivt. LTTR stod alltid för en kollektivism som rymde människors personlighet och som bands samman av gemensamma begär och strävanden. Det var det som skilde vårt gemensamma världskapande från andra kollektiva arbetssätt där individen tenderar att försvinna i gruppen.

Ni är fyra konstnärer som också samlas i detta gemensamma, kollektivistiska, projekt. Hur relaterar ni till ett begrepp som systerskap?

(Skratt)

K8 Hardy: Vi gör systerskap!

Emily Roysdon: Men vad är det? Vad lägger du i ordet? Tänker du på 70-talets feminism?

Ulrike Müller: Det är ett komplicerat begrepp. Ett verkligt komplicerat begrepp som har utsatts för mycket kritik, som att det under 70-talet hystes under ett vitt borgerligt perspektiv.

Emily Roysdon: Vi arbetar med queer feminism. Så, visst relaterar vi till tidigare feministiska vågor och kamper, men i arbetet med tidskriften konstaterade vi att vi befann oss i en annan tid och att vi förhöll oss till ett annat politiskt landskap. Jag tror att vi aldrig har befattat oss med begreppet på ett allvarligt plan. Vi skämtar så ”hej, syster! – men – ingen hos oss har någonsin diskuterat begreppet.

K8 Hardy: Vissa i våra led är ju bröder!

Ulrike Müller: Systerskapet har en plats inom feminismen. Men en sak som du, Emily, tog upp under pressträffen igår och som jag tog fasta på var hur människor i LTTR växte tillsammans. I det utvidgade sociala sammanhang som LTTR utgjorde. Sådana komplexa sociala mönster är intressanta, men kanske att systerskap idag inte känns som en relevant term. Kanske är det bättre att tala om en utvidgad familj.

Ginger Brooks Takahashi: Systerskap i en väldigt utvidgad bemärkelse – utanför de genusmässiga avgränsningarna, på ett mer lekfullt könsöverskridande sätt.

Ulrike Müller: Jag talar om familj, en lekfull familj.

Emily Roysdon: Det handlar om termer och språk. Vi har skapat andra sätt att tala, och vi har använt oss av feministiska termer, men i det språket har vissa termer inte behövts.

Ginger Brooks Takahashi: Jag tänker på det här frimärket där det står ”Transsexuella är mina systrar.” Det perspektivet behöver föras in i samtalet.

Ulrike Müller: Varför vill du ta upp det?

Jag tänker att det kan vara bra att omformulera eller att ibland omvärdera vissa av de begrepp som präglat det feministiska samtalet. Och jag relaterar systerskapet till en annan fråga som rör er som en del av den kosmopolitiska, mondäna, sidan hos konstscenen eller för det delen den queerfeministiska scenen. Kollektiv som ingår i ett språkskapande som möjliggör kunskapande, gemenskap och samhörighet med liknande rörelser och konstnärskap världen över. Men som kan kritiseras för att te sig svårforcerad för andra, de som inte redan är inkluderade. Eller, som kan försvåra samtalet med de som befinner sig utanför dessa rum. Så. Vad innebär detta i termer av solidaritet och att åstadkomma politisk förändring i allians med dem ”utanför”. Till exempel på den här platsen, Tensta konsthall?

Ulrike Müller: Kommunikationen med utsidan var inte ett spörsmål i början – utan långt senare. Länge fanns det en förståelse för vad vi försökte göra. Men ja, frågan har med makt att göra. Först försökte vi skapa oss ett utrymme. Sedan hantera att vi hade det och vad det innebar.

Ginger Brooks Takahashi: Vi ser att våra former inte är gängse. Genom att vara utåtriktade och utsätta oss för att möta andra så kan vi i alla fall bemöta det med kontaktytor. Till exempel är det viktigt att vi arbetar med att tillgängliggöra numren digitalt. Vi vill inte vara exklusiva, utan lättåtkomliga, vi omfamnar sådana praktiker. Men frågan är komplex. Hur ska vi föra vidare samtalet med ”andra” i vår omgivning – och vilka är de? Vi har alltid varit väldigt öppna i vårt arbete. Många olika sorters människor och kroppar har rymts i LTTR. Vårt språk har haft en sporrande, igångsättande funktion som folk sedan fyllt i och agerat kring. Och vi har förhoppningen att det fortsätter, på olika sätt, också här.