Maria Hansson Nielsen framhåller vikten av ökad kunskap om transpersoner för alla som jobbar med människor.

Bild: Elisabeth Ohlson Wallin

#funkofobi: ”Hbtq-personer finns i alla befolkningsgrupper”

2015-06-16 | Karin Linder padlock

INRIKES

Transpersoner med funktionsvariationer lever med dubbelt utanförskap. Transaktivisten Maria Hansson Nielsen vittnar om diskriminering på LSS-boenden, obefintlig hbtq-kompetens och nekande till remiss för utredning.

ARTIKELSERIE/#FUNKOFOBI

Del 1 ”Sluta att stämpla och kategorisera”

Del 2 ”Hbtq-personer finns i alla befolkningsgrupper”

Del 3 #funkofobi: Allt handlar om funktion och makt

En transkvinna med Downs syndrom bor på ett gruppboende. Hon får en klänning av släktingen som hälsar på och blir jätteglad. När släktingen kommer tillbaka några veckor senare får han reda på att klänningen inte är kvar. Den har istället givits bort till en annan kvinna på boendet. När släktingen frågar transkvinnan varför säger personalen att ”en kille inte kan ha klänning”.

Det är svårt för transpersoner med framför allt intellektuella funktionsnedsättningar och neuropsykiatriska funktionshinder att bli tagna på allvar inom vård och omsorg. Det menar Maria Hansson Nielsen, politiker, trans-aktivist och föreläsare.

Enligt henne kan det till och med vara svårt att få remiss till utredning för könskorrigering. Istället kan de bemötas med oförståelse och förklaringar från personal på såväl boenden som psykiatrin, med svar som ”det bara är en fas”, och ”det blir bättre”.

– Det är svårt nog att vara transperson. Att dessutom ha någon typ av funktionshinder gör att det blir ett dubbelt utanförskap säger Maria Hansson Nielsen.

Nödvändig kompetens

Hon menar att hbtq-personer med normbrytande funktionsvariationer kan få sin sexualitet eller könsidentitet ifrågasatt och avfärdas med att den beror på funktionsnedsättningen. Hon berättar om ett LSS-boende (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade), där två män blivit tillrättavisade för att de hållit varandra i handen. Förklaringen var att de gjorde så på grund av sitt handikapp.

– Hbtq-personer finns inom alla befolkningsgrupper och därför måste alla som på något sätt jobbar med människor få hbtq-kompetens, säger hon. Kunskapen kring transpersoner är på tok för liten.

Maria Hansson Nielsen menar att det ligger på kommuner och landstings ansvar att se till att den kompetensen finns.

– Det behövs en större kunskap ute i verkligheten, men också på ledningsnivå bland politiker och tjänstemän, säger hon och framhåller att kunskapen kan se olika från landsting till landsting.

Enkelt att utreda

Lotta Sandström, läkare vid Norrlands sjukhus i Umeå jobbar med utredning av personer med könsdysfori. Hon träffar patienter som remitteras till könsidentitetsmottagningen, och menar att en person med ett psykiskt eller neuropsykiatriskt funktionshinder också får komma till utredning, men att de under utredningstiden måste få stöd och information att förstå vidden av sina egna beslut för att kunna gå igenom en så kallad komplett könskorrigering.

– Man måste till exempel vara så självständig att man själv kan ta initiativet att gå till doktorn och ta sina hormoner, säger hon. Personen måste ha ett eget driv eftersom det är en viktig, livslång behandling.

Om det finns bra stöd för en person med funktionsnedsättning, så finns inget egentligt hinder att börja en könskorrigeringsprocess, enligt Lotta Sandström, men saknas stödet måste de börja hjälpa patienten att få rätt stöd från andra enheter inom vården eller socialtjänsten.

Ofta är det enkelt att ta reda på om personen är allvarlig i sin vilja till könskorrigering.

– Det är lätt att ställa enkla frågor om hur länge personen har tänkt på det och vad man har tänkt. Men jag upplever inte att vi som jobbar med det i dag diskuterar lika mycket i termerna att vara säker eller ångra sig. Frågan har mer blivit hur långt man vill gå i sin korrigering, säger hon. Detta kommer sig ju mycket av den nya lagen som trädde i kraft 2013 och som gett patienterna många fler alternativ. Slutmålet med behandling är inte längre självklart plastikkirurgiska ingrepp på könsorganen.

Olika utfall

Lotta Sandström menar att många inte känner ett behov av att gå hela vägen. När det gäller patienter med intellektuell funktionsnedsättning är det också viktigt att inte ha för bråttom i de olika stegen, utan att patienten i lugn och ro får utvärdera de olika behandlingsinsatserna.

– Vissa kan vara nöjda efter att ha fått till exempel byta namn eller kläder och vissa är nöjda efter att ha fått byta personnummer eller fått hormonbehandling. Möjligheten att möta patientens individuella behov är i dag stort, säger Lotta Sandström.

Då gäller det att de som bor på ett LSS-boende får stöd av kunnig personal?

– Ja, då är det viktigt att personal och anhöriga får vara med i processen så att de hinner lära sig. Det är ju de som ska hjälpa patienterna i vardagen.

Lotta Sandström kan inte svara på om det är så att färre med funktionshinder får remiss till utredning. I de fall utomläns patienter har svårt att få remiss från hemorten till utredningsteamet i Västerbotten, kan det dra ut på tiden, men de försöker då att hjälpa till med att etablera kontakt på hemorten.

– Det som då kan hända är att utredningen tar lite längre tid, men det betyder inte att personen inte får göra utredningen, säger hon.