Medverkande i Nyhetsbyrån: Shada-Helin Sulhav, deltagare, och Brita Lindvall, handledare.

För, om och med hela staden

2015-06-12 | Frida Sandström padlock

KULTUR

Sedan februari verkar Nyhetsbyrån på Tensta konsthall för att hitta konstnärliga strategier för dokumentärt berättande. Ett liknande initiativ sker i Malmö. Frida Sandström har talat med personerna bakom de båda verksamheterna som verkar för att fler ungdomar ska få göra sin röst hörd.

RELATERADE ARTIKLAR:

2015-05-28 | Konstfack och JMK handleder nyhetsredaktion i Tensta

Nyhetsbyrån består av ungdomar i åldern 18-26 och med intresse för journalistik och dokumentärt berättande – och med angelägenhet om att förändra det mediala berättandets strukturer. Det är inom ramen för en deltidskurs med samma namn som gruppen sedan februari träffats två kvällar i veckan för att där diskutera och pröva dokumentära metoder. Vid sidan av workshops om hur berättelser som deltagarna själva upplever viktiga kan föras vidare, har de även gjort studiebesök på arbetsplatser, på Konstfack och på institutionen för JMK:s journalistutbildning i Stockholm. Projektet är ett samarbete mellan de tre institutionerna och nätverket StreetGäris.

Projektet har fått ett tvåårigt stöd från Allmänna arvsfonden och syftar till att etablera kontaktytor för de som deltar i kursen och de platser som besöks samt bidra till att institutionerna själva ska finna metoder för att bredda sin räckvidd och inkludering.

– Det här är en läroprocess för att skapa större kontaktytor. Vi som journalistutbildare måste ut och möta de som vi vill ska söka sig till journalistyrket och tala om vad det innebär att vara journalist – och vad det skulle kunna innebära, säger Gunilla Hultén, lektor i journalistik och studierektor för journalistutbildningen vid JMK. I enlighet med befintliga forskningsresultat menar hon att journalistkåren är en homogen grupp och att den reproduceras av studentunderlaget på journalistutbildningarna.

– Förhoppningsvis kan dokumentationen av projektet vara underlag för en vetenskaplig studie om hur journalistutbildningen kan arbeta vidare med frågor som rör mångfald.


Alternativ till polarisering

Nyhetsbyrån riktar sig dock inte enbart till de journalistiskt intresserade utan även till unga med intresse att samtala om vad som berättas och om vad för alternativ det finns till de etablerade formerna i såväl media, design, litteratur och bildkonst. I projektbeskrivningen förklaras att frågan om tolkningsföreträde ”är ett akut demokratiproblem”. Nyhetsbyrån representerar handling, ”för att andra röster ska höras”.

– Det innebär även samtal kring berättandet i sig, där vi i stället för de snabba och polariserande nyheterna fokuserar på hur en individuell berättelse kan gestaltas och berättas, förklarar Hultén.

Hon är medveten om att samtal om representation själva kan falla in i en diskurs som håller isär individer, men menar att projektet inte faller in i en generaliserande betraktelse av förortsungdomen, eftersom det inte bara riktar sig till Tensta- eller förortsbor utan till deltagare som själva fått motivera sitt intresse för kursen.

– I ansökningsbreven är det många som har skrivit att de känner en frustration med den mediebild som finns av till exempel förorten, vilket i sin tur grundar sig i den missrepresentation som vi ser på våra institutioner, säger Hultén och förklarar att en del av kursdeltagarna inte är behöriga till de samarbetande institutionernas utbildningar. Hon understryker därför att Nyhetsbyrån inte syftar till att få deltagarna att söka till dessa, men att den snarare ska visa på fler metoder för och vägar till berättande än det som presenteras och tillgängliggörs genom en högskoleutbildning. På samma vis förtydligar hon att deltagarna inte förväntas skriva personliga berättelser med utgångspunkt i sitt hemområde.

– Alla vill inte skriva om sin stadsdel och projektet syftar heller inte till att skriva något ”annat” om Tensta – i stället vill vi visa på alternativ till vad ord, bilder och röster kan användas till.


Institutioner möts

Att det är många deltagare som ändå kommer från västerort menar Hedvig Wiezell, producent för satsningen, grundar sig i Tensta konsthalls breda kontaktnät sedan tidigare lokala projekt, såsom konstkollo men också genom samarbetet med StreetGäris och kontakten med personer som var engagerade i det numera nedlagda Jobbgaraget.

– Det finns en frustration över medias ensidiga rapporteringar av områden som Tensta. Därför har den första terminen, förutom workshops och möten med konstnärer, ägnats åt att ta fram en form för hur arbetet ska fungera, säger Wiezell och understryker att projektet måste få ta tid, särskilt i tider som vurmar för korta projekt med de snabba resultaten som mål.

– Vi vill göra det annorlunda och omvärdera en sådan logik.

Joanna Rubin Dranger, professor i illustration vid Konstfack, håller med henne. Hon menar att det med anledning av dagens multimediala publiceringsformer finns behov av att inkludera konstnärliga perspektiv i arbetet med visuell och skriven media. Detta intresse har resulterat i att hon den kommande hösten kommer att föreläsa om visuell makt på JMK, liksom hon denna vår har föreläst för nyhetsbyråns kursdeltagare.

– Vår förhoppning är att få till fler kreativa möten mellan kursens deltagare och institutionernas studenter, men i vilka konkreta moment som det ska hända vet vi ännu inte exakt, säger Rubin Dranger och understryker även hon att projektet ännu är i en prövofas.

– Vi vet dock med säkerhet att det är viktigt för den som är intresserad av en viss praktik, att få en konkret uppfattning av hur en verksamhet ser ut, i stället för en abstrakt bild av hur den skulle kunna vara. Det kan ju vara helt avgörande att man har personliga kontaktytor på en utbildningsinstitution eller en arbetsplats varför både praktik och personliga utbyten mellan institutionerna är av stor vikt för projektet.

Eftersom flera konstnärliga högskolor i Stockholm redan har en tydlig kontakt med eller verksamhet i Tensta, menar Hedvig Wiezell att Tensta konsthall har en nyckelroll då den kopplar ihop de aktörer som i olika sammanhang möts på konsthallen. Nyhetsbyrån är både initierat av och har sin bas på Tensta konsthall - därmed inte sagt att det är ett ”konstprojekt”.

– Däremot tas samhällets mest brännande frågor upp genom samtidskonsten, säger hon och understryker hur konstnärliga berättartekniker därför är centrala, då de visar på metoder för en alternativ, mer reflekterande, journalistik.


En annan journalistik

Det var med intresse för konst och journalistik som Nattalie Ström Bunpuckdee sökte sig till Nyhetsbyrån, och när hon kom till den första träffen visade det sig att många av hennes vänner hade gjort detsamma.

– Det är inte ofta som förortsbarn samlas i grupper för att diskutera viktiga frågor, men nu händer det, säger hon och förklarar att det är många av deltagarna som är från västerort. Samtidigt känner hon sig inte särskilt utpekad som deltagare, snarare tror hon att informationen om Nyhetsbyrån har rört sig i sociala nätverk där innerstaden inte ingår lika frekvent. Ström Bunpuckdee kom i kontakt med projektet genom StreetGäris facebooksida och var inte intresserad av journalistik när hon anmälde sig.

– Jag ville ha en egen plats för mitt berättande, och nu förstår jag att alla former av berättande på olika vis hänger samman. Man måste inte skriva nyhetsartiklar som journalist, det finns så mycket mer, säger hon och berättar hur hon under kursens gång har stött på många berättartekniker.

– Nu arbetar jag med radio, men även med en teatergrupp. Inom ramen för mitt projektarbete under kursen intervjuade jag min pappa. Han var första generationens invandrare och har mycket att berätta som även berör min situation idag.

Under kursens samtalsbaserade och teoretiska moment har deltagarna diskuterat de frågor som var anledningen till att de sökte – problematiken bakom den journalistiska homogeniteten. För Ström Bunpuckdee har samtalet lett fram till en förståelse av hur media och journalistik hänger ihop.

– Innan kändes det som att journalister skrev om oss i orten och i samband med våld eller kriminalitet, men nu förstår jag att det kan göras annorlunda – att vi kan skriva, om annat. På så sätt är det här ett bra initiativ, eftersom ungdomar får en plattform där de kan känna att de får sin röst hörd.

Att projektet äger rum på en konsthall har ingen större betydelse för Nattalie Ström Bunpuckdee, som tidigare inte har känt till platsen.

– Inte så att jag och mina vänner inte har varit välkomna, men vi visste inte om att vi var det. I stället har det som har hänt eller visats där, precis som i övrig kultur och media, riktat sig till en vit, svensk publik.

För Nattalie Ström Bunpuckdee har feminism varit ett viktigt ämne att diskutera på Nyhetsbyrån, och hon tror att det är många som missförstår begreppet. På samma sätt menar hon att utanförskapet är en relevant fråga, då hon själv berörs av den. Vem är invandrare och vem är svensk, egentligen?

– På Nyhetsbyrån har vi kunnat diskutera utan att tvunget komma fram till något, vilket är bra, säger Ström Bunpuckdeeid, men tillägger att hon vid slutredovisningen i början av maj kände sig både stolt och imponerad över sina klasskamraters prestationer.


Tensta bortom Tensta

Nyhetsbyrån söker bland annat finna metoder där en berättelse skildras genom den form som är mest fördelaktig för det specifika fallet. På så vis menar Hedvig Wiezell att respekten för både personen bakom historien och för berättandet som konstnärlig handling bibehålls, vilket i sin tur möjligen skulle kunna kan bryta den statiska medielogiken. Tensta konsthall har även tidigare arbetat med historier om och från området, bland annat genom utställningen Tensta museum: Rapporter från nya Sverige. Det var därifrån, men även som ett resultat av de diskussioner som organisationerna StreetGäris och Megafonen förde, som de första idéerna till Nyhetsbyrån föddes under hösten 2013. Ett syfte med Tensta museum var att lyfta berättelser och röster, men liksom de verk som presenterades då är inte heller Nyhetsbyrån helt platsspecifik. Den riktar sig inte bara till Tenstabor, men till de som vill vara med och förnya journalistiken.

– Det är dags att se berättelser härifrån som berättelser från Sverige och inte som specifika förortsröster som enbart ses som representanter för ett specifikt område, säger Wiezell och understryker värdet av de gräsrotsprojekt såsom Megafonen, Orten i Fokus, Fanzingo och Voice of Tensta, som redan arbetar med dessa frågor. Däremot menar hon att konsthallen som en spindel i nätet mellan innerstad och förort, internationella konstnärer, ideella organisationer och etablerade institutioner har en möjlighet att föra dessa samman.

– Projektet blir därför en viktig del i konsthallens verksamhet, säger hon och lyfter deltagarnas breda kompetens, erfarenheter och intressen som har resulterat i många konstruktivt kritiska diskussioner under våren. Vilka som förblir i gruppen under hösten är dock inte lika konventionsbundet som vid övriga utbildningar.

– Vi är flexibla kring terminstänket och flera deltagare som har investerat mycket i Nyhetsbyrån kommer att stanna kvar även till hösten. Till dess förbereds även en digital plattform för att nå ut med de berättelser som Nyhetsbyrån tar fram. Projektet fortgår till december 2016. Förhoppningen är sedan att samarbetet fortsätter mellan de olika institutionerna – och att Nyhetbyrån har etablerat sig som en. Att bli en institution tycker Nattalie Ström Bunpuckdee har både sina för- och nackdelar.

– Att samarbeta med flera innebär större resurser och det behöver inte tvunget innebära att man begränsas av de andra, men om man arbetar helt själv så är det förstås lättare att ta beslut.

– Vi får skriva om vad vi vill.


Arbetarkonst idag

Även konstvärlden arbetar aktivt med inkludering, och det var med avstamp i frågan om vilka som får plats i samtidskonsten som Konstfrämjandet gav konstnären Lisa Nyberg i uppdrag att som verksamhetsutvecklare att se över möjligheterna att ta fram en annan sorts konstnärlig utbildning ur ett folkbildningsperspektiv.

– Det har gjorts flertalet försök för att bredda konsthögskolorna genom åren och alla har inte varit så lyckade, säger Nyberg och förklarar att när Konstfrämjandet bildades av arbetarrörelsens organisationer såsom LO och ABF, var syftet att möjliggöra konst för alla. Själv läser hon begreppet såväl vad gäller publik, som när det gäller vem som gör konsten, och vad som tas upp i denna konst.

– Jurys på utbildningarna antar det som de känner igen och då är det många uttryck, erfarenheter och berättelser som går till spillo. Vi vill starta en konstbildning med ambitionen att nå unga vuxna med ”annan bakgrund”, det vill säga från de kulturella och socioekonomiska grupper som idag är underrepresenterade på landets konstutbildningar. Konst ska vara tillgängligt för unga från alla delar av samhället och samtidskonsten behöver röster från människor med olika erfarenheter och bakgrunder för att vara relevant idag, säger Nyberg och förklarar hur hon med kollegor tror att konstens förmåga att kritiskt bearbeta sin samtid ger den nya generationen verktyg att själv bidra till den gemensamma berättelsen om vår tid.

– Genom att utgå från målgruppens kreativitet och engagemang vill vi utmana de etablerade konst- och utbildningsinstitutionernas sätt att arbeta, och skapa en konstutbildning där en bakgrund utanför majoritetssamhället ses som en särskild kompetens att bevara.

Liksom arbetarrörelsen ter sig mindre framträdande i dagens Sverige, gäller detsamma för Konstfrämjandet, varför organisationen nu ser över sitt eget uppdrag. Vad är en folkrörelse idag och hur kan en konstnärlig utbildning använda sig av dagens folkrörelser? Projektet Den Nya Konstutbildningen är del av ett landsomfattande utvecklingsarbete och det var Konstfrämjandets Per Hasselberg som inledde projektet. Han har länge engagerat sig i en mer inkluderande och mellan-institutionell konstnärlig praktik och var en av personerna bakom Konsthall C – en konsthall där aktivism, rörelse, teori och praktik rör sig inom samma väggar. Inom den nya satsningen är det Lisa Nyberg som ansvarar för södra Sverige. I Göteborg svarar Kim Einarsson för ett samtal med Pantrarna och i Stockholm driver Erik Annerborn och Emma Dominguez genom Stockholmsskolan en mer undersökande verksamhet, där intervjuer görs med personer som själva inte redan går på en konstnärlig utbildning.

– Det handlar om att lära sig av deras relation till konsten idag, för att därifrån ta fram alternativa former som utmanar den vita, medelklassifierade samtidskonsten och dess institutioner, säger Nyberg.


Fokus på lokala initiativ

I Malmö har fokus legat på pedagogiska utflykter i tät kontakt med lokalt verksamma konstnärer och Nyberg menar att det i denna mindre institutionstäta region har de utom institutionella projekten ett stort värde för att visa vad för vägar det finns in i den konstnärliga praktiken.

– Vi har inget alternativ till systerkonsthallarna i Stockholm [Tensta konsthall, Marabouparken i Sundbyberg och Konsthall C i Hökarängen], varför vi har arbetat med konstnärliga mentorer, som deltagarna får följa och introduceras till den konstnärliga praktiken – med de vardagliga måsten som det innebär, förklarar Nyberg. Hon menar att Malmö har ett vitalt konstliv, med en stor inflyttning av unga konstnärer från främst Sverige och Norge som väljer att komma dit för att verka. Levnadskostnaderna är låga, det finns god tillgång till lokaler och ateljéer och framför allt finns det en gemenskap mellan konstnärerna i staden.

– Samtidigt finns det ett glapp mellan det professionella konstlivet och de kreativa och engagerade unga människor som lever i Malmö. Studenter med utlandsfödda föräldrar är kraftigt underrepresenterade på landets konsthögskolor, endast psykologutbildningar och lantbruksuniversitet har färre studenter med utländsk bakgrund. Konsthögskolorna efterfrågar breddad rekrytering men har inte lyckats förändra sin antagning nämnvärt. Den till stor del offentligt finansierade konstvärlden domineras av personer med bakgrund i svensk medel- och överklassen. Det är ett demokratiskt problem, menar Nyberg, som i stället vill starta en konstbildning med ambitionen att överbrygga dessa klyftor och där föra samman det unga, kreativa Malmö med det professionella konstlivet.

– Konst ska vara tillgängligt för unga från alla delar av samhället, och samtidskonsten behöver röster från människor med olika erfarenheter och bakgrunder för att vara relevant idag.


Broar mellan praktiker

Den Nya konstutbildningen i Malmö var en kvällskursverksamhet och avslutades decembermånadens terminsavslutning hölls en fönsterutställning i en tom butikslokal på stadens gågata. Temat var ”Jag gör min röst hörd”. Under våren har den Nya konstutbildningen hållit två workshops; ”Vi tecknar historia” och ”Det här är INTE en maskerad”. Båda ägde rum på det ideellt drivna Kontrapunkts kreativa verkstäder.

– Det har varit viktigt att föra samman den professionellt konstnärlig verksamheten med det ideella kreativa Malmö, då dessa lätt separeras, både socialt och rent praktiskt. Vi vill föra in samtidskonsten i de här rummen, men inte påtvingat. Snarare vill vi visa på vad som går att göra i lokaler som dessa, och vilka samarbeten med lokala konstnärer och konststudenter som är möjliga att initiera. Sedan är det upp till respektive part att göra det, men vi vill så ett frö för att överbrygga glappet mellan det ideella och det professionella konstlivet, där en metod är att ge varandra tillgång till varandras rum, säger Nyberg.

En av deltagarna på Den Nya Konstutbildningen är Josefine Surin. Den hade just avslutat en förberedande konstutbildning och saknade en plats för vidare konstnärligt arbete och sammanhang, utan den tydliga stöpningen som en sådan utbildning kan innebära. Det var genom en kontakt på RFSL Ungdoms kansli som den fick höra talas om projektet – och ansökte. Främst föredrar den mentorssystemet, där den menar att den konstnärliga praktiken blev mer konkret.

– På andra konstskolor är lärarna lite mer distanserade i sin roll, och lämnar samtidigt sin konstnärliga praktik utanför klassrummet. Hantverk, tekniker och tänkande lärs ut, men desto mindre hur en faktiskt söker uppdrag. Det bidrar till en tydlig maktordning mellan elev och lärare, och hur det faktiskt går till att arbeta som konstnär ter sig mer mystiskt, säger Surin och berättar hur den under hösten följde sin mentor till hennes ateljé, och hur de även möttes för att samtala om den konstnärliga praktiken.

En nackdel med mentorsprojektet tycker Surin dock är att den inte fick så mycket kontakt med de andra deltagarna, vilket resulterade i att det inte skapades någon tydlig grupp som skulle kunna fortsätta att hålla kontakt även efter utbildningens slut.

– Jag tycker detta var en mycket bra utbildning som jag hoppas kan utvecklas och utökas med fler träffar och kanske bli mer omfattande, säger Surin och förklarar hur den i nuläget letar efter vägar in i den konstnärliga praktiken som inte rör sig genom konsthögskolans korridorer. Här menar den att den icke-hierarkiska relationen mellan mentorer, lärare och deltagare på den nya konstskolan hoppfull, på samma vis som det har varit uppenbart att rekryteringen aktivt har syftat till att inkludera fler.

– Här var det jag som kände att jag kanske stack ut, eftersom jag redan har gått konstnärliga utbildningar och haft praktik och jobb på konstmuseum, när de andra kanske hade annan bakgrund.

Hur utbildningen kommer att se ut i höst är ännu inte säkert, men det finns ett pågående samtal om samarbete med Glokala folkhögskolan i Malmö.

– Just nu provar och känner vi oss fram, vi söker efter en annan pedagogik, inspirerad av bland andra bel hooks och Paulo Freire. I Stockholm finns redan ett samarbete med ABF, genom vilket en ny konstskola ska ersätta den nyligen nedlagda skolan Birkagården. I alla städer har arbetet med en breddad rekrytering varit primär.

– Vi har arbetat aktivt med att informera utanför innerstaden, och inlett samtal med organisationer som redan inkluderar ungdomar och unga vuxna som inte redan har självklara ingångar till konstvärlden.


Arbete av Josefine Surin.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: