Otillgänglighet, attityder och fördomar. Allt som gör att människor med funktionsvariationer inte kan leva på lika villkor som normfungerande personer är funkofobi. I januari kom ordet kommit in i Svenska akademiens ordlista, och det är Unga rörelsehindrade som stått i framkant i erkännandet av ordet, även om de inte fört kampen ensamma.
– Funkofobi är ett brett begrepp som rymmer väldigt mycket. Det är ett strukturellt förtryck precis som erkända förtryck som rasism eller homofobi, säger Johanna Andersson, ledamot i Unga rörelsehindrade.
Enligt Johanna Andersson betyder det mycket att funkofobi nu blivit ett erkänt förtryck och innebär ett stort kliv framåt.
– Det hjälper oss att kämpa mot förtrycket. Det blir lättare för oss att stå upp och peka på förtrycket och kunna prata om det, säger hon.
Djupt rotade föreställningar
Alex Charlotte Giles har högfungerande autism, dyslexi, synnedsättning samt tal- och språkstörning.
Hen har svårt att tro att det kommer bli någon bättring av att funkofobi blivit erkänt som ord.
– Det är ett steg i rätt riktning, absolut men det är inte tillräckligt. Funkofobin sitter så långt inne i människans system att diagnoser är något som är konstigt och onormalt, säger hen.
Alex Charlotte Giles tror att fler lagar över vad som är ok eller inte, samt mer styrning och kunskap i skolorna är mer effektivt, och kan ändra människans attityder på sikt. Hen har varit utsatt för funkofobi i hela sitt liv. På grund av det har Giles alltid känt sig annorlunda gentemot omgivningen.
– Jag tittar inte folk i ögonen lika länge som anses normalt och i framför alltid yngre ålder hade jag svårt med talet. Jag bryr mig inte heller om vad andra tycker och tänker vilket har stuckit i ögonen på folk. Så det har alltid känts som att jag varit jättekonstig, säger hen.
Osynliga handikapp
Lärarna i förskolan förstod inte vad som var fel när hen istället för att verbalt försöka lösa konflikter, bet sina kompisar och bråkade.
Till slut fick hen byta förskola.
I låg- och mellanstadiet blev Alex Charlotte Giles mobbad och till och med mordhotad av sina klasskamrater.
– När jag var yngre var det svårare att säga emot. Jag kände blickar som stirrade på mig. Man ser inte mina handikapp, men jag ser annorlunda ut och agerar annorlunda i många situationer, säger hen.
Lärarna försökte lösa situationerna som uppstod och Alex Charlotte Giles familj jobbade hårt för att uppmärksamma den ohållbara situationen.
– Jag har haft idioter till lärare, men också fantastiska lärare, säger hen. I slutändan hänger det på rektorn och man kan inte skylla allt på lärarna.
Värst i gymnasiet
Det var i sjuan som Alex Charlotte Giles fick sin autismdiagnos. Diagnosen för tal-och språkstörningen hade hen fått i förskolan och dyslexidiagnosen i fyran. Att hen nu fick en diagnos för autism gjorde det enklare att förstå sig själv och därmed kunna hantera sig själv bättre. Innan dess var det svårare att kontrollera och förstå sina känslor.
– Jag mådde riktigt dåligt under en period och var på väg in i väggen, säger hen.
Men i åttan hade trakasserierna blivit så omfattande att hen var tvungen att byta klass.
Mobbningen upphörde aldrig och i gymnasiet blev det som värst. När klasskamraterna fick reda på att hen hade autism blev det värre.
– Då ökade bara mobbningen. Istället för att få en förståelse kring vissa saker så började de istället trycka på ännu fler knappar, som att skrika högt fast jag sagt att de inte kan göra så mot mig, berättar hen.
Alla är olika
En gång blev hen omringad av tjejerna i klassen. Lärarna stod än en gång handfallna och visste inte vad de skulle göra.
Och så fick Alex Charlotte Giles byta skola och i dag går hen i en specialskola med 40 elever.
– Det är så det fungerar, säger hen. Lösningen på problemet är att flytta på den som orsakar problemet.
Alex Charlotte Giles tror att utsattheten är värre för tjejer med funktionsnedsättningar.
– Dels upptäcks den snabbare hos killar, men också för att det är mer okej att förolämpa tjejer än killar, säger Alex Charlotte Giles som själv har märkt skillnaden då hen just nu identifierar sig som kille och kallar sig henperson.
Alex Charlotte Giles menar att människor måste sluta stämpla och kategorisera personer med diagnoser.
– Alla autister är inte som jag, alla är olika. Men folk tror fortfarande att vi är lika, ibland när jag säger att jag har autism så frågar folk om jag är som han i filmen Rainman.
1
Följ oss
Gå till sidtoppen
Detta var rörande, och ilskeuppbringande! Jag ska försöka utbilda mig i att inte vara en funkfobist.