Kirsten van de Ven och sportchef Erling Nilsson.
Malmös hjältar FC Rosengård porträtteras i radiodokumentär
2015-06-05 | Bella Frank
2
SPORT
Lagom till VM sänder Sveriges Radio dokumentären First we take the allsvenskan, then we take Berlin, som följer fotbollsklubben FC Rosengårds kamp på och utanför fotbollsplanen. Vi har talat med Louv Brattgård, som gjort dokumentären tillsammans med Moa Dahlin, om peptalk i omklädningsrum, orättvisa villkor inom fotbollen och om det stundande VM där nio Rosengårdsspelare deltar i flera olika landslag.
Det var i höstas, när Louv Brattgård och Moa Dahlin skulle följa FC Rosengårds möte med ryska Ryazan VDV i Champions League – en resa de bland annat bevakade för Feministiskt Perspektiv – som idén om att göra en radiodokumentär om det svenska mästarlaget. I dag fredag släpps den på nätet i poddversion, och på söndag sänds den i P1 dokumentär klockan 15.03, dokumentären First we take the allsvenskan, then we take Berlin.
Allsvenskan tog de förra säsongen, och i årets säsong har de redan börjat dra ifrån. Efter sju spelade matcher har de sju segrar och leder med 21 poäng före tvåan Linköpings FC på 16 poäng. Berlin nådde de inte hela vägen till. Det var i Berlin som Champions League-finalen spelades i mitten av maj, och det var alltså dit Rosengård hade ställt siktet. Men en svår lottning i kvartsfinalen, tyska mästarlaget Wolfsburg som vann Champions League både 2013 och 2014, satte stopp för drömmen. Men det var nära att gå vägen vidare till semifinal då laget spelade 1-1 borta och inför 5 748 personer på hemmaarenan Malmö IP kvitterade i stopptid genom Sara Björk Gunnarsdottir, men något avgörande vinnarmål hanns inte med trots att världsstjärnan Marta slog en fin hörna i slutsekunderna. Louv Brattgård och Moa Dahlin är med i den svåra stunden efter slutsignalen gått och de är ute ur Champions League trots att de inte förlorat en enda match. Spelarnas röster bryts. Det gör ont att förlora.
Sara Björk Gunnarsdottir. Foto: Bella Frank
Ni har varit med i omklädningsrummet innan match och hängt nära spelarna, kan du berätta hur det kändes?
– Det har varit jättekul att de släppt in oss. Det började med att vi åkte till Ryssland. Rosengård var intresserade av att ha bevakning på sina matcher. Naturligtvis är det bra för en dokumentär att få komma så nära som möjligt. Efter Ryssland kunde vi ringa in de spelare vi ville följa, vi hade hittat historier som skulle passa i formatet och som kanske folk inte har hört så mycket om innan. Det kanske inte är så många vet vem Kirsten van de Ven är.
– Det var kul att få vara i omklädningsrummet och få höra deras peptalk, och verkligen komma in på nära håll och se vilka de är och hur de jobbar. Jag har inte sett någon sådan skildring innan av ett damallsvenskt fotbollslag tidigare så jag har saknat det. Det var lite under VM 2003 att en journalist åkte på planet med laget från USA till Sverige, men inte i den utsträckning vi har gjort nu. Men det är en tv-dokumentär på gång också. Kanske kommer det nu, intresset ökar hela tiden och det är klart att folk läser och vill komma närmare spelarna.
Lina Nilsson och Ali Riley. Foto: Moa Dahlin/Sveriges Radio
Något som ofta dyker upp i diskussionerna när en pratar om fotbollens ojämlika villkor vad gäller fördelade ekonomiska resurser till herr- respektive damlag, ojämlik mediebevakning och så vidare, är att det inte finns tillräckligt intresse och att det är därför damlag har sämre resurser. Men, understryker Louv Brattgård, intresset finns ju. När Sverige spelade VM-final mot USA 2003 sågs finalen av 3,5 miljoner svenskar. Och nu när allsvenskan har börjat sändas i TV4 Premium har tittarsiffrorna ökat.
– Det finns ju inte så mycket kanaler heller att om man skulle vilja bli intresserad som det finns på herrfotbollen där allt är en googling bort, men det kan vara svårt att veta hur många landskamper Ali Riley har spelat till exempel.
Vad hoppas ni att dokumentären ska betyda?
– Jag och Moa har pratat om att den för den som redan är insatt ska ge en annan dimension, ge något nytt, men också nå folk som kanske alltid lyssnar på P1 Dokumentär som inte aktivt väljer att lyssna på en fotbollsdokumentär. Vi vill att man ska omvärdera sina värderingar om damfotboll, säger Louv Brattgård och hänvisar till inledningen av dokumentären där Erling Nilsson (fram tills i augusti då Therese Sjögran tar vid), klubbens sportchef, berättar att han innan han började jobba med FC Rosengård hade stort motstånd mot damfotboll.
– Vi tänkte att många identifierar sig med det Erling säger i början, men både Erling och Kirsten bryter ner föraktet mot damfotbollen och går igenom varför det finns och hur det kan yttra sig.
Dokumentären följer spelarna i Rosengård och då framför allt Kirsten van de Ven, landslagsspelare i Nederländerna sedan 2004, och tyska Katrin Schmidt som under dokumentärens gång flyttar till Hammarby IF i Stockholm. Kirsten van de Ven har drabbats av flera skador under säsongen, och det är länge oklart om hon kommer att bli helt återställd innan VM i Kanada.
– Jag har alltid drömt om VM, säger en glad Kirsten van de Ven i slutet av dokumentären då det är klart att hon får spela i mästerskapet.
Förutom spelarna har Louv Brattgård och Moa Dahlin också lyft in Erling Nilsson, samt tränaren Markus Tilly och klubbdirektör Klas Tjebbes, något som de inte hade tänkt från början.
– De tar extremt mycket strid för spelarna och får ta mycket skit, därför kände vi att vi ville ha med dem med, de lyfter frågan på ett kompromisslöst sätt. De säger: Så här är det – 99,4 procent av Uefas pengar går till herrarna och så här kan vi inte ha det. De är kompromisslösa på ett sätt som är skönt och det är också skönt att spelarna får fokusera på fotbollen och vara yrkespersoner och inte åsiktsmaskiner.
När de pratar låter det lite som att deras arbete i och med FC Rosengård har inneburit att de fått genusglasögon, stämmer det?
– Ja, Erling säger ju att hans åtta år har ändrat allt, han tyckte mest det var trams innan. Klas pratar om att han inte är genusvetare men att det handlar om att det ska vara rättvist, och han pratar om strukturer och säger själv att han drivs av ett rättvisepatos.
Ali Riley och Amanda Ilestedt. Foto: Moa Dahlin
Kvinnor spelade tidigt fotboll i till exempel Storbritannien, där kvinnor började spela i stor skala under första världskriget och drog tiotusentals åskådare. Men det engelska fotbollsförbundet Football Association (FA) tyckte att de tog för mycket plats och resurser och förbjöd alla lag inom FA att upplåta sina planer till damlag. I princip innebar detta ett förbud av damfotboll i England fram till 1971. I Sverige fanns också damlag i början av 1900-talet men mest i form av jippolag, och det var först på 1960-talet som fotbollen växte fram i sin moderna tappning i Europa, USA och Australien. Medan den första svenska herrlandskampen spelades redan 1908 så spelades den första svenska damlandskampen inte förrän 1973. Och medan det första herr-VM i fotboll gick av stapeln 1930 spelades det första VM för damer inte förrän 1991 – det VM som inleds i morgon lördag är det sjunde som arrangeras någonsin. I dokumentären First we take the allsvenskan, then we take Berlin tar Kirsten van de Ven upp att damfotbollen inte haft tillnärmelsevis lika lång tid på sig att utvecklas som herrfotbollen, och det har också inneburit att allt runt omkring fotbollen inte heller haft tid på sig att växa fram ordentligt menar Louv Brattgård:
– Det handlar inte bara om fotbollsspelarna utan också om fotbollskulturen, herrlaget Malmö FF har i genomsnitt 15 000 åskådare men inte alla som tittar har någon stenkoll utan går för att det är en familjefest. Det har inte funnits tid att skapa en sådan kultur kring damfotbollen på samma sätt. Men det kommer, när min generation får barn om några år så kommer vi att ta med våra barn på fotbollsmatcher och det var ju 5 700 som såg kvartsfinalen i Champions League, en form av rekord. Det var en helt otrolig stämning och det finns verkligen potential för att det ska växa.
FC Rosengård har ju flera svenska landslagsspelare och internationella landslagsspelare, vilka är de, och vilka kommer du särskilt att följa nu i VM?
– De svenska landslagsspelarna är Therese Sjögran, Amanda Ilestedt, Emma Berglund och Lina Nilsson, och de är ju alla veteraner förutom Amanda Ilestedt som kom in lite på sista platsen. Eftersom Emma Berglund har skadat sig är det mycket som pekar på att det är Amanda Ilestedt som får starta.
– I Holland är det ju Kirsten van de Ven, och hela dokumentären slutar ju med att det blir klart att hon är bra och helt återställd. Hon spelade hela träningslandskampen mot Sverige förra helgen. Sedan finns ju Anja Mittag som spelar för det tyska landslaget, men hon kommer att lämna FC Rosengård för PSG, efter VM flyttar hon till Paris. Sedan finns Ramona Bachmann som spelar i det schweiziska landslaget, som har många storspelare, och så såklart Marta i Brasilien, och Ali Riley som spelar för Nya Zealand.
Malin Diaz, någon att håll utkik efter. Foto: Bella Frank
Vilka lag och spelar bör man ha koll på förutom Sverige?
– Jag tror som de flesta andra på USA och Tyskland, och i USA finns det några sådana trotjänare som gör sitt sista VM som Abby Wambach och Christie Rampone. Sedan är det ju så klart Nadine Angerer som stått i det tyska målet så länge jag kan minnas.
– Jag tror också på Schweiz. De gör sitt första VM nu, och de skulle kunna ta sig långt som en riktig uppstickare, och deras Ramona Bachmann har sagt hon vill bli världens bästa fotbollsspelare nu. Hon ser detta VM som en chans att hamna på topp-tio-listan, och de har flera spelare i storlagen. Japan som ju är regerande världsmästare har jag sett alldeles för lite för att veta hur de kommer att spela, men de har många spelare i Europa och USA, och har en spelare i Wolfsburg.
– Jag kommer så klart följa Therese Sjögran för det här är hennes sista matcher, jag har en affisch som jag haft sedan VM-kvalet 2002 där hon är med, jag har följt henne sedan jag var tio år. Det är fint och sorgligt att den epoken nu går i graven, och kommer följa alla Rosengårdspelarna. Jag kommer också följa Elin Rubensson som tidigare spelade i Rosengård men som nu spelar i Kopparbergs/Göteborg FC, och Malin Diaz hon är så rolig att titta på, hon gör så oväntade saker på plan, säger Louv Brattgård.
Kommentarer
Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.
annons:
Följ oss
Gå till sidtoppen
USA har ingen spelare som heter Christie Rampano, däremot Rampone.
Du har helt rätt, tack för att du påvisade korrfelet, det är fixat nu.