Elin Semb har skrivit en masteruppsats i statsvetenskap om feminismens plats inom politiken.

Bild: Christoffer Lundqvist, Feministiskt Initiativ

Så avlegitimerades Fi på ledarsidorna i valrörelsen

2015-06-03 | Katarina Andersson padlock

INRIKES

Extrema, onödiga, orealistiska, oansvariga, elitistiska. Genom att på ett eller annat sätt tillskriva Fi något eller några av dessa attribut avlegitimerades partiet i valrörelsen 2014, menar statsvetaren Elin Semb, i sin masteruppsats På gränsen till politik?. Argumenten varierar, men konsekvenserna blir desamma.

Vad är en normal politik, och vilka gränser har den? Har den plats för en feministisk dimension? Elin Semb har i sin masteruppsats i statsvetenskap, På gränsen till politik?, undersökt hur Feministiskt Initiativ framställdes i media under förra årets valrörelse. Som titeln antyder visar resultatet att partiet ofta inte bemötts som ett fullvärdigt politiskt alternativ.

I uppsatsen, som lades fram vid Stockholms universitet tidigare i vår, har Elin Semb analyserat hur Feministiskt Initiativ har beskrivits på fyra tidningars ledarsidor: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen. Texterna är daterade från den 1 maj till 15 september 2014. Med utgångspunkt från teorier om motstånd har Elin Semb tittat på vilka ordval som används i samband med Fi, vilka bilder som får illustrera texterna och vilka andra partier, grupper och fenomen som kopplas samman med partiet. Syftet har varit att se hur motståndet mot Fi tagit sig uttryck och vad det i sin tur säger om vad som ses som gränser för normal politik, och för vad som är accepterat.

Identifierat fem positioner

Det var när Elin Semb läste en studie som Maud Eduards och Maria Wendt gjorde om mediebevakningen av Fi under partiets första år som hon blev nyfiken på att undersöka hur denna skulle te sig i dag, när stödet har ökat.

- Då när Fi bildades var tonen i media väldigt aggressiv och de beskrevs ofta i sexualiserande termer, jag var förvånad över att man kunde skriva på det sättet. Så jag började fundera kring hur de bemöts nu, finns det fortfarande ett motstånd och hur ser det ut?

I sin analys har Elin Semb identifierat fem positioner som hon tycker att Fi puttas in i: extrema, onödiga, orealistiska, oansvariga, elitistiska. Genom att på ett eller annat sätt tillskriva Fi något eller några av dessa attribut avlegitimeras partiet, menar författaren. Argumenten varierar, men konsekvenserna blir desamma.

”Vänsterextremism” och ”socialistiskt dårskap”

Vänsterextremist blev ett populärt tillmäle under fjolåret och ledarsidorna placerade gärna Feministiskt Initiativ i detta fack. Det talas om ”socialistisk dårskap”, och utopi är ett återkommande ord. Som placerade längst ut till vänster nämns Fi ofta i samma andetag som partier längst ut till höger, SD i Sverige, men även europeiska motsvarigheter som Front National, framför allt i samband med EU-valet. Mittenpartierna tappar mark till förmån för ”mer extrema yttringar”, och ”[t]ill valets vinnare hör radikalt nationalistiska Sverigedemokraterna och även det djupröda Feministiskt initiativ”. (SvD 140526)

Fi:s politik beskrivs därtill som bestående av självklarheter, eller att den redan är genomförd. Och är den inte det hanteras den bättre av de etablerade partierna. Således är de onödiga, vilket hänger tätt samman med att partiet omtalas som verklighetsfrämmande och känslogrundat. Det heter att Fi ”drömmer sig framåt” (Expr 140915) och deras program erbjuder ”en salig blandning av vänsterutopier” som inte är genomförbara (DN 140513).

- Jag räknade med att det skulle finnas ett motstånd men vissa av argumenten har ändå förvånat mig, säger Elin Semb. Att det inte bara var någon enstaka ledare där de kopplas ihop med känslor och drömmar utan att det var återkommande.

”Medelklassangelägenhet”

Värden som stabilitet och regeringsduglighet framställs som att de skulle hotas genom Fi, som utmålas som ett oseriöst och oansvarigt parti. Fi framställs också som en angelägenhet för endast medelklassen, ett elitistiskt projekt bestående av ett gäng hipsters utan verkligt engagemang som tagit till sig feminismen som en modeaccessoar.

Elin Semb har haft fokus på motståndet, men påpekar att hon för den skulle inte valt bort ledare som skrivit positivt. Uppsatsen visar inte hela mediebilden av Fi, då urvalet är begränsat, men den säger något om var gränserna går för en normal politik, menar hon.

- Den visar att en feministisk dimension kanske får ta mer plats, men helst ska den tillhandahållas av de etablerade partierna. Fi släpps inte in helt utan ligger på gränsen, men det beror inte nödvändigtvis på sakfrågorna.

Som Elin Semb skriver sammanfattningsvis i sin slutsats: ”Kanske är det en pågående process där en feministisk dimension på politiken möjligen fått en större acceptans men där det fortfarande finns en koppling till ett historiskt motstånd och stereotypa uppfattningar om kvinnors politiska organisering.”