Stadens neuros och sprickorna i fasaden

2015-06-02 | Edda Manga padlock

FEMINISM

Kulturgeografen Sara Westin har just släppt den engelska redigerade versionen av sin omtalade avhandling Planerat alltför planerat och kommer att medverka på Clandestino Talks – Dysturbance nästa helg med ett föredrag om ”stadens neuros”. Edda Manga har talat med henne och hon förklarade bland annat att ”våra städer är dysfunktionella” och de ständiga försöken att dölja sprickorna i fasaden kan ses som en form av ”frivillig men farlig verklighetsförvrängning”.

Läs även Störande inslag i staden tema för Clandestino festival

– Oavsett om man ser den samtida västerländska staden som en produkt av modernistisk stadsplanering och arkitektur – med dess betoning på visuell ordning och harmonisk form, eller om man ser den som en konsekvens av den nuvarande politiska ekonomins ångestdrivna försök att dölja kapitalismens störande verklighet bakom en fantasi om balanserad ordning, är en sak säker: det urbana rummet är både till form och innehåll objekt för mänsklig planering – det vill säga neurotiskt tänkande/handlande.

Sara Westin talar om ”stadens neuros" – ett begrepp som bygger på insikter från hennes bok The Paradoxes of Planning (originaltitel Planerat, alltför planerat) samt geografen Japhy Wilsons tolkning av nyliberalismen som neurotisk besatthet. Vi ställde några frågor om hennes relation till staden och hennes tolkning av begreppet ”dysturbance”.

Kan du berätta om dig och din relation till staden/städer?

– För det första: den förändras hela tiden. I och med att jag förändras ändras min utsiktspunkt. Förändringar kommer både inifrån och utifrån. Jag blir äldre, min kropp förändras, mina behov och begär med den, och lika viktigt är att jag får nya intryck utifrån i form av det jag läser, hör och ser, vad forskningen säger. Man omvärderar. Vissa saker förblir konstanta och för min del är det nog fascinationen för hus och människor, sett i relation, som aldrig försvinner helt. Den som har läst min avhandling vet att jag har ett passionerat förhållande till städer, till gatans puls och rörelse. Så till den grad att jag beskrev den ångest jag fick av miljöer där detta saknas. Detta, till exempel, har förändrats. Jag skulle inte beskriva mig som pulspundare längre, även om jag än i dag finner flanerandet en av de bästa sorters vila. Vad som har hänt? Jag vet inte. Var det avslutandet av den mångåriga intellektuella brottningen med problemet om varför våra städer i dag är så tråkiga, så alienerande, som ”botade” mig från min neuros?

– Att jag kanaliserade en emotionell skavning till ett intellektuellt problem, och i och med att jag satte punkt förtingligade jag det och kunde lägga det till handlingarna? Eller beror det på något så prosaiskt och klichéartat som att jag blivit äldre och därför (?) uppskattar naturen mer än jag gjorde då? Är det för att jag är född och uppvuxen i Jämtland, där tystnaden och naturen dominerade, och att mitt miljömässiga ursprung, i form av prägling, börjar ta ut sin rätt? Kanske långsökt, men det kan inte uteslutas. Den digitala tsunami vi lever med i dag kan ha påverkat också: via internet befinner vi oss inte bara i det fysiska rummet utan i ett virtuellt rum där vi bombarderas av intryck, och det vore konstigt om inte detta föder en längtan efter isolering och tystnad.

– Det är inte alltid så lätt att skilja på de olika rumsdimensionerna, vilken som påverkar oss mest och hur. Men trottoarens flöde är en rogivande bäck jämfört med sociala mediers ord- och bildflod. Hur som helst fortsätter glappet att fascinera mig, glappet mellan vision och verklighet i planeringen och byggandet av städer. I staden, som är en produkt av människors idéer, drivkrafter och uppfinningar, finns ständiga gåtor att lösa. Mental arkeologi från hus till ord och till tankar och tillbaka igen. Och glappet mellan tanke och kropp. Städer är perfekta scener för detta glapp. De existerar, de slår oss nästan i ansiktet med sin fakticitet. Samtidigt tänker vi på och pratar om dem hela tiden, både i kulturen och i politiken. Hela tiden blir det en avvägning mellan den egna upplevelsen och de beskrivningar man får ta del av. Det är när dissonansen mellan dessa berättelser blir för stor som det uppstår en forskningsfråga, så är det iallafall för mig. När det förgivettagna utmanas och jag tvingas begripa vad det är jag känner och vagt anar, och sätta ord på det, förstå det.

– Så även om jag är urbanforskare och planeringsforskare och nog aldrig kommer att lämna staden som forskningsobjekt är mitt egentliga forskningsobjekt paradoxer av olika slag, och det per definition osynliga och svårgripbara glapp de genererar. Det handlar också mycket om att klä av kejsaren, makten. Det är både en intellektuellt stimulerande uppgift men också något som min inre etiska kompass säger åt mig att göra, att försöka dra mitt strå till stacken vad gäller att minska världens orättvisor. Med upplysning följer emancipation, i det stora och i det lilla.

Utanför festivalen, vilket projekt arbetar du med för närvarande? Kan du berätta om det?

– I dagarna påbörjar jag min studie Bakom retoriken: Om implementeringen av ett nytt stadsplaneringsideal i Sverige, finansierat av Vetenskapsrådet. Jag kommer att jobba med det de kommande fem åren vid det tvärvetenskapliga Institutet för bostads- och urbanforskning (IBF), Uppsala universitet. De senaste decennierna har ett nytt stadsplaneringsideal växt fram i Sverige, det är allmänt känt i dag. Från att under efterkrigstiden ha strävat bort från den täta 1800-talsstaden, har planerare vänt till att vilja återskapa just denna. Den ”blandade” staden, ”promenadstaden”, med dess integrerade funktioner och trafikslag är målet, och modernismens förorter vill man göra om. Denna svängning på idéplanet har kartlagts av forskare och är således ingen nyhet. Men hur genomförs detta nya ideal? Här vet vi mindre.

– Framväxten av ett nytt stadsplaneringsideal sammanfaller med andra samhällsförändringar och det är relationen mellan dessa och stadsplaneringen som jag kommer att belysa, liksom de inbördes förhållanden som råder mellan dem. De tre trenderna är ett alltmer marknadsvänligt samhällsklimat, ett ökat krav på att praktiker och åtgärder i samhällets olika sfärer ska vara så kallat evidensbaserade, samt en minskad auktoritet hos experter och explosionen av ett digitalsamhälle, som ofta beskrivs som bra för demokratin.

– Arbetet är ett fortsatt utforskande av glappet mellan vision och verklighet, och i viss mån en prövning, eller omkastning till och med, av resultatet från min avhandling Planerat, alltför planerat i och med att den tes jag jobbar med nu är att staden behöver mer planering och inte mindre. Det beror på att jag har införlivat det ekonomiska som jag helt och medvetet utelämnade förut; det ekonomiska tänkandet som något som äter upp det politiska, det som vi traditionellt menar med planering. Så om jag förut fördjupade mig i arkitekturteori, filosofi, sociologi och psykologi har jag nu börjat läsa om politisk filosofi och ekonomi. Det blir mycket läsning om man vill förstå städer, en livstid räcker inte, allra minst ett tidsbegränsat ”projekt”, som forskningsproblem kallas inom akademin i dag.

Vad säger begreppet ”dysturbance” dig? Vad handlar det om för dig?

– Störning (disturbance) och dystopi, samt urbanitet – alla dessa ord anspelar begreppet på. Jag tänker även på dysfunktionalitet, att våra städer är dysfunktionella. Som kondensat av samhället haltar de. De rika drar ifrån och blir rikare och de fattiga fattigare. Detta genererar störningar som hotar harmonin. Störningar som de – eller vi som gynnas av den nuvarande politiken och planeringen – inte vill se. Tiggare på gatan är en störning, som blivit synlig. Därför bör de förbjudas, heter det. Bostadsbristen, de ekonomiskt svagaste gruppernas nöd, ska också skylas över och detta görs helst med spektakulära projekt som fyller upp medieutrymmet så att det ger ett sken av handlingskraft, att allt kommer bli bättre nu. Skönt, kan man känna. Men tystnaden fortsätter att föra oljud, ironiskt nog ju mer makten tittar bort.

– På detta sätt liknar samhället det mänskliga psyket, om man ska tro psykoanalysens grundare Sigmund Freud. Vi kan springa ifrån det tystade, men det hinner förr eller senare ikapp oss. Det är en fruktlös – om än kortsiktigt effektiv – kamp som grundar sig i en frivillig men farlig verklighetsförvrängning. Ekonomer, som vi alla är på väg att bli i dag, har en särskild talang för att blunda inför sprickor i fasaden, det har forskare konstaterat. Så detta är i korthet vad jag tänker på när jag hör ordet dysturbance. Störningar i staden som makten kontinuerligt arbetar för att dölja – eftersom de är lika med störningar i självbilden. Och människan är beredd att gå långt för att hålla självbilden intakt, eftersom dess sprickor skär som knivar rakt in i existensen.