Kulturen är segregerad, tråkig och outvecklande för normbrytare, menar Iki Gonzalez Magnusson.

Bild: Jenny Rönngren

#funkofobi: Allt handlar om funktion och makt

2015-06-02 | Karin Linder padlock

INRIKES

Personer med funktionsnedsättning deltar i mindre utsträckning i kulturutbudet än övriga befolkningen. Otillgänglighet och stereotypa föreställningar kring gestaltningar är några av orsakerna.
– Inom kulturen finns ett behov av att förklara att någon har en funktionsnedsättning, säger Iki Gonzalez Magnusson, grundare av organisationen Utopia, i den tredje delen av fem i Karin Linders serie om funkofobi.

ARTIKELSERIE/#FUNKOFOBI

Del 1 2015-06-09: "Sluta att stämpla och kategorisera"

Del 2 2015-06-16: "Hbtq-personer finns i alla grupper"

År 2014 visade rapporten Hur är läget? som Myndigheten för delaktighet har gjort, för tredje året i rad att personer med normbrytande funktionsvariationer lever med sämre delaktighet än övriga befolkningen inom de flesta områden. Bland annat tar personer med funktionsvariationer del av kulturutbudet i mindre utsträckning än normfungerande personer. Enligt rapporten beror det bland annat på bristande tillgänglighet.

Iki Gonzalez Magnusson, grundare av organisationen Utopia, som verkar för kultur för alla, menar att kulturen är både segregerad, tråkig och outvecklande för personer med funktionsvariationer. Iki Gonzalez Magnusson jobbar som dj och dansare, men tidigare också som personlig assistent.

– Jag upptäckte att det inte fanns några sammanhang där jag skulle kunna utöva det jag gör om jag till exempel skulle bryta ryggen, säger hon.

Exempelvis finns det enligt Iki Gonzalez Magnusson förutbestämda åsikter kring vad personer med funktionsnedsättningar på exempelvis gruppboenden ska tycka om för musik.

– På boenden jag besökte lyssnade de på dansband och när jag försökte visa dem hiphop fick jag höra av personalen att de inte tyckte om det. Det var mycket prat om ”dom” och det gjorde mig ledsen att samhället är så uppdelat. Det fanns ingen chans till utveckling.

Kultur för alla

Så föddes Utopia, där syftet var att kulturen skulle bli tillgänglig för alla och utan uppdelningar mellan människor. Hon startade olika kurser inom allt från teckning till dans för att få människor att blomma ut och våga satsa på sina intressen. En viktig grundsten för Utopia är att alla grupper ska ha en blandning av normfungerande och personer med funktionsnedsättningar, det gäller både inom styrelsen och för kursdeltagarna.

– Vi försöker tänka intersektionellt, men koncentrerar oss på funktion och tillgänglighet, därför att det är något som ingen bryr sig om.

– Inom kulturen finns ett behov av att förklara att någon har en funktionsnedsättning, säger Iki Gonzalez Magnusson. Som teater för utvecklingsstörda och jag tänker jaha, men det är väl fortfarande teater eller? Vi vill visa kulturpubliken att det går att integrera olika sorters människor utan att det ska behöva kallas handikappdans eller liknande.

Christine Bylunds arbete på scenen handlar om funktion och makt.

Christine Bylund är dansare, regissör, klubb-arrangör och föreläsare. Hon menar att tillgänglighet inte bara handlar om attityder, utan om praktiska saker, som hissar och ramper.

– Ofta upplever jag att tillgänglighetstänkandet inte fungerar eftersom det inte finns kunskap kring vad tillgänglighet är och kan vara, säger hon. Där behövs utbildning men också resurser, både ekonomiska och materiella för att kunna skapa tillgängliga sammanhang. Det är ju i grunden en fråga om samhällelig resursfördelning och inte enbart det civila samhällets, eller enskilda aktivisters ansvar.

Om funktion och makt

Stora delar av Christine Bylunds arbete inom teater och på scen i övrigt, handlar om funktion och makt.

– Personer med normbrytande funktionsvariation som arbetar med scenkonst uppfattas fortfarande som duktiga trots sin funktionalitet. De uppfattas som inspirerande för ”riktiga” scenkonstnärer och blir castade för att ’bidra till den sceniska mångfalden’ på grund av sin funktionalitet, menar hon. Samtidigt som merparten av de roller inom film och teater som har en normbrytande funktionsvariation spelas av skådespelare som inte själva har den erfarenheten.

Normen skapar en svårgenomtränglig situation för den som arbetar med scenkonst och har en normbrytande funktionsvariation, menar Christine Bylund. På grund av utbildningar som inte är tillgängliga och utbildningar och sceniska rum saknar de därför vad som uppfattas som formell kompetens.

– Samtidigt som vi uppfattas ha speciella historier att berätta på grund av vår funktionalitet är vi inte betrodda att gestalta de roller som skrivits med denna speciella erfarenhet i åtanke, säger Christine Bylund.

Osexigt med normbrytare

Hon vill också göra människor uppmärksamma på normbrytande funktionsvariationer och sexualitet, då dessa ofta uppfattas som både köns- och sexualitetslösa, även i feministiska sammanhang och hbtq-kretsar. Christine Bylund tror att det beror på samhällets sätt att tänka kring funktionsvariationer. Den som är normfungerande anses frisk och därmed mest åtråvärd.

– I dagens Sverige är medborgerliga rättigheter som rätt till arbete, rörelsefrihet och personlig integritet fortfarande beroende av att den enskilde individen bedöms utifrån den medicinska förståelsen, inte dennas egentliga behov av hjälp, avslutar hon.