En av de mest frustrerande fraserna jag vet är “Kan vi fokusera på Den Riktiga Fienden istället?”. Den används många gånger för att flytta fokus i en diskussion och peka ut någon annan än den som kritiseras som den egentliga stora stygga vargen. Själv tycker jag det är fullt möjligt att hålla flera tankar och diskussionen i huvudet på en gång. Dessutom är vi alla en del av samhällsstrukturerna och reproducerar skadliga normer, vilket gör att det inte bara finns en Riktig Fiende. Men trots att jag själv blir irriterad på den frasen kommer jag på mig med att tänka just den tanken när det pratas om nätet i feministiska rum.
Flera av seminarierna på Geek Girl Meetup, inklusive det jag och min kollega Azuka Nnamaka höll, handlade om säkerhet på nätet. Allt från massövervakning och vikten av att kryptera data till de hot och hat vi får på nätet. Även om seminarierna var väldigt olika hade de en gemensam nämnare: Män. Män som styr totalitära regimer, män som dominerar i IT-branschen, män som styr länder med massövervakning och män som hatar kvinnor på nätet.
När vår moderator introducerade oss berättade hon kort om hur hon brukar få sexistiskt näthat efter att ha uttalat sig offentligt. Flera personer nickade igenkännande. Det är vår vardag. Bland saker som att äta frukost, skriva några tweets, kanske jobba, kanske plugga, dela en text på Facebook, äta middag, lägga upp en bild på Instagram, diska, publicera ett blogginlägg, ta en dusch, gå och lägga oss, dyker hotet och haten upp. Vi får det på bussen, på kontoret, i klassrummet, på gymmet och de följer med oss ända hem till soffan eller sovrummet. Vi drabbas dessutom av en väldigt specifik typ av hot och hat - de explicita hoten om sexualiserat våld.
Men en fråga som just nu tar mycket plats och som även kom upp under seminariet jag deltog i är hur den internfeministiska debatten ser ut online. I intervjuer och krönikor pratas det om hur den interna debatten har blivit “hatisk”, kritik kallas för “aggressiv” och det klagas på dålig stämning bland aktivister på sociala medier. Det kanske inte är så konstigt att vi fokuserar på hur vi pratar med varandra. Förmodligen för att vi känner att det där finns möjlighet till förändring. Kanske också för att vi förväntar oss enighet i en rörelse där vi faktiskt är väldigt olika och drabbas av mer än sexism. (Det finns ju inte bara en kvinna.) Självklart behöver vi fundera över hur vi diskuterar med varandra, men vi får inte glömma bort vilka som faktiskt står för det mest aggressiva, våldsamma och kränkande hatet och hoten.
Är det ett problem när den inomfeministiska diskussioner övergår i ärekränkning och förtal? Ja. Är det ett större problem att män hotar oss alla med sexualiserat våld och önskar att vi inte finns i landet eller ens vid liv? Ja. För det är någonting som drabbar oss alla och i långt högre utsträckning. Det är här min tanke med på Den Riktiga Fienden kommer in.
Män som hatar kvinnor på nätet har inte försvunnit, inte heller har myndigheternas hantering av de här brotten blivit så mycket bättre. Undersökningar och reportage visar gång på gång att det är männen som står för den största delen av hatet på nätet. Eftersom vi är online så stor del av vår tid konstant tillgängliga via våra mobiler följer det här hatet med hem. Vi är inte fredade någonstans. Så varför pratar vi allt mindre om de som faktiskt står för den största delen av hatet och de mest allvarliga kränkningarna på nätet? Min oro är att det här har blivit en så pass stor del av vår vardag att vi har vant oss. Jag är orolig för att det har blivit ett normalläge. Jag är orolig för att vi har slutat kräva de åtgärder som är så viktiga för att vi ska kunna röra oss fritt på nätet.
Det startas utredningar, det utses en cyberfeminist och polisen pratar om att de måste bli bättre på att hantera anmälningar. Medan vi väntar på att någonting ska hända får kvinnor i offentligheten så mycket hot och hat att de väljer att sluta sina jobb, kvinno- och hbtq-organisationer minskar sin nätnärvaro på grund av hat och unga kvinnor trakasseras online utan att få någon hjälp av polisen. Att jobba med de här frågorna känns ibland som att ösa ut vatten ur en båt med ett såll. Vi kan starta hur många ideella initiativ som helst, men så länge regeringen och polismyndigheten inte tillsätter resurser, utbildar sin personal och tar de här brotten på allvar så kommer vi inte så långt.
Därför är det dags att rikta tillbaka strålkastarljuset på det stora problemet online: män som näthatar. Diskussionen om hur vi pratar med varandra kan vi ta just med varandra, istället för i offentligheten. Den diskussionen är intern, den förs av en viss grupp, på vissa specifika platser. Men männen som hatar finns spridda över hela nätet. De här männen, som även står för rasism, homofobi, transhat och funkofobi, begränsar våra möjligheter att uttrycka oss fritt på nätet. Det är deras mål att tysta oss. Jag kan inte understryka det tillräckligt: Männen som hatar är det största hotet mot vår yttrandefrihet. Det måste göras någonting åt dem och det måste göras igår.
1
Följ oss
Gå till sidtoppen
Håller fullständigt med, vi kan inte tillåta att detta blir en ickefråga som ingen funderar över. Att vi blir vana och tycker att det får gå ändå.
Men hur kan man göra något åt det?