Amy Goodman vill se en mångfald av oberoende medier

2015-05-26 | Aleksandra Eriksson padlock

UTRIKES

Nämn internationell oberoende journalistik och tankarna går ofta till namnet Amy Goodman och Democracy Now. I en intervju med Feministiskt perspektiv berättar hon om den oberoende nyhetsrapportering som hela tiden drar nya tittare, ökar sin räckvidd och möjliggör anställningen av fler journalister.
– Vi måste ha medier som vi kan lita på. Vi måste ta tillbaka makten över medierna, säger hon.

FAKTA/DEMOCRACY NOW

I snart 20 år har Amy Goodman presenterat och producerat Democracy Now!, ett oberoende nyhetsprogram som sänds varje dag över internet och på oberoende radio- och tv-kanaler.

2008 blev hon första journalist att belönas med Right Livelihood Award, det alternativa nobelpriset. I stiftelsens motivering står det att Goodman får priset för att ha skapat en modell för verkligen oberoende journalistik som ger miljoner lyssnare chansen att höra de röster som ofta försummas av andra medier.

Democracy Now! kan bland annat ses på democracynow.org.

Du brukar mana folk att skapa sina egna medier. Kan du utveckla din kritik mot mainstreammedier?

– Det som kallas för mainstreammedier är ofta inte mainstream alls. De tar inte upp frågor om krig och fred, klimatkaos, rasism, växande ojämlikheter runt om i världen — frågor som avgör om många personer får leva eller om de kommer att dö. Det är inte någon marginell publik som bryr sig om dessa frågor, inte ens en tyst majoritet. Istället är de en tystad majoritet, en majoritet som tystas av traditionella medier.

– Jag ska ge dig ett exempel från februari 2003. USA står på randen till ett krig mot Irak. Ungefär lika många är för som emot ett eventuellt angrepp. En mediebevakande organisation, Fairness in Accuracy and Reporting, gör en studie av de fyra största nyhetssändningarna: ABC World News, NBC Nightly News, CBC Evening News och PBS NewsHour. Dessa fyra tv-studior, goda exempel på det som kallas för mainstreammedia, gör 393 intervjuer om Irak. Gissa hur många krigsmotståndare de bjöd in? Lika många amerikaner är för som emot kriget men medierna bjuder in tre personer som säger att krig inte är ett alternativ. I övrigt bestod åsiktsmångfalden av att vissa personer ville bomba Irak från luften medan andra förespråkade en markinvasion.

– Det här är inte mainstreammedier utan extremmedier som slår på krigets trummor! Med Noam Chomskys ordval skapar medier ett samtycke för krig. Man lyckades till och med övertala general Colin Powell att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen. Det var sista spiken i kistan. När han, som alltid hade motsatt sig kriget, började tro på budskapet som basunerades ut på New York Times löpsedlar följde andra efter. De övertygades om faran mot sina näras säkerhet.

– Därför är det så viktigt med oberoende medier, där nyhetssändningarna inte bryts var sjätte minut för reklambudskap som finansieras av vapenleverantörer, oljebolag, försäkringsindustrin. Vi måste ha medier som vi kan lita på. Vi måste ta tillbaka makten över medierna.

Många amerikanska medier är ändå kända och hyllade över hela världen…

– Ibland gör traditionella medier sitt jobb. New York Times satsar stora pengar på grävande ”specials”. Men det som räknas är vardagsrapporteringen, det är den som sjunker in i folks undermedvetna och sätter tonen för det vi tänker och tror på.

Hur kan medier bli mer representativa? Vad tycker du om regleringar i detta syfte?

– Jag vill hellre se en mångfald av oberoende medier som drivs av personer med olika bakgrund. Där medierna utgör ett gigantiskt köksbord som sträcker sig över hela jorden, och vi sitter runt bordet och pratar om frågor som handlar om liv och död för andra människor.

– På Democracy Now! har vi som mål att ge plats åt personer som inte hörs i andra medier. Vi åker till alla klimatmöten, till exempel. Varför belasta klimatet med våra resor när det aldrig kommer särskilt mycket ur de så kallade förhandlingarna? Vi gör det för att rapportera om alla de objudna gästerna som kommer. De vars liv ödeläggs om Sahara sprider sig, om Maldiverna svämmas över. Sedan ringer mediekoncernerna oss för att få tillgång till rätt personer när någonting händer, för vi vet vilka som är de riktiga ledarna.

Hur ser du på journalistikens framtid i den digitala tidsåldern?

– Även i framtiden måste rättvisa och noggrannhet vara ledord för nyhetsrapporteringen. Journalistikens viktigaste uppgift är fortfarande att skapa förhållanden för en bred och öppen diskussion om olika ämnen.

– Vi lever i en högteknologisk ålder där allt som är statiskt är löjligt och föraktas. Man vill ha den skarpaste tv:n och det snabbaste bredbandet. Men när traditionella medier förvränger, ljuger och far med halvsanningar uppfyller de ordboksdefinitionen på vad som är statiskt. Vi behöver medier som granskar makten istället för att skydda den.

– Vi ska också ha klart för oss att bara för att vi har tekniska lösningar så betyder det inte att vi vet mer. Det är snarare tvärtom: Danny Schechter skrev en bok som heter The More You Watch the Less You Know, det här gäller särskilt i USA. Vi kollar våra fakta tre, fyra gånger.

– Slutligen: vi kan inte låta affärsintressen lägga beslag på internet. Det kan inte vara så att Google kommer upp först i en sökning, Democracy Now! kommer kanske på tionde plats och en indisk kvinnas hemsida kommer inte upp alls. Internet är en allmännytta. Vi måste skydda nätneutraliteten.

Var kommer pengarna till Democracy Now! ifrån?

– Vi finansieras av vår publik och genom stiftelser. Kanalerna som sänder vårt program betalar också lite pengar. I dagsläget anställer vi 25 personer på redaktionen, fler än tidigare.

Hur ska mediekunnighet och kritik stärkas?

– Det är väldigt viktigt att vi ser oss själva som medborgare och inte som konsumenter av en medieprodukt. Nyligen meddelade Associated Press (AP) att man inte längre ska använda sig av termen ”illegala migranter”. Men tror du att det här beslutet fattades av uppsatta chefer som började fundera på sitt språkbruk på ett måndagsmöte? Nej, det är resultatet av påtryckningar från civila organisationer och privatpersoner som tryckt på, kanske i åratal. Det är väldigt viktigt att sätta press på medier, skriva till chefredaktörer och kräva att de uppmärksammar gräsrötter. Det är ännu viktigare att starta egna medier som lyfter fram detta hårda arbete istället för att rapportera om AP:s ”historiska” beslut.

– Nästan varje dag besöker en eller ett par klasser vår studio. Skolbarn, gymnasielever och universitetsstudenter kommer förbi och tittar på när vi spelar in nyhetssändningen varje morgon. Vi reser också mycket och sänder från olika konferenser och toppmöten där deltagarna är välkomna att komma förbi och titta. Vad är skillnaden mot att se på programmet hemma? Jag tror att man blir medveten om att nyheter skapas av någon. Kanske får man lust att själv bli journalist. Våra program används också av lärare i skolundervisningen.

Ser du någon fara med oberoende medier? Att folk bara konsumerar nyheter och opinionsmaterial som passar den egna övertygelsen?

– Jag tror inte att man kan utgå från att det finns en publik som har vissa särskilda åsikter som de vill få bekräftade. Om vi tar Democracy Now! som exempel så är det allt möjligt folk som följer oss. När vi började för nästan 20 år sedan så syndikerades vår show av fem radiostationer. I dag är vi på mer än 1 300 tv- och radiostationer, både i USA och andra länder. Vi plockas upp av en ny kanal per vecka. Det går inte att säga att vår publik har en viss slags åsikter. Vi når ut till progressiva, liberala och konservativa. Överlag tror jag att partitillhörigheten håller på att brytas ned. Vi når ut till soldater som är väldigt oroliga över USA:s krig i Afghanistan, det längsta krig USA har varit del av. Regeringen hyllar dem som hjältar när de tjänar i Afghanistan men när de kommer hem igen får de ingen hjälp alls, fastän många lider av posttraumatisk stress och får andra problem. En miljon amerikaner har slagits i olika krig. Många av dem tittar på Democracy Now!.

– Det finns en efterfrågan på oberoende medier. Det är avgörande för aktivister att deras budskap sprids, att deras hårda arbete uppmärksammas. Därför måste vi skapa egna medier! Vi kan göra det!

– (Till sina medarbetare) Har ni hört — i Sverige finns det en oberoende feministisk dagstidning!