Natashja Psomas Blomberg, mer känd som Lady Dahmer, gick ut i tidningen Metro i slutet av april och berättade om påhopp på nätet från andra feministiska aktivister. Dessförinnan fanns skärmdumpar som avslöjade förtal och påhopp att läsa via den egna bloggen.

– Jag känner mig utsatt. Det har varit intensiva drev emot mig från ganska många håll under lång period, vilka jag försökt stänga ute. Men en del av hatet dyker upp i mejlboxen och det händer att folk ringer hem till mig. Då är det svårare att hantera. När hatet och hoten når den nivån går det inte att ignorera längre.

Men ibland är det svårt att veta var gränsen går. Psomas Blomberg tycker att hon får mycket bra kritik av aktivister också.

– Jag är medveten om mina brister och därför tacksam över att andra vill läxa upp mig, även om det är i hård ton. Alla har inte tålamodet att förklara upprepade gånger för ”en dum, vit ciskvinna som inte har fattat något”. Men det är skillnad på det och att starta drev. Var går gränsen mellan uppläxning och förföljelse, liksom.

Vill komma vidare

Genom att publicera skärmdumpar på sin blogg, med hätska kommentarer om henne, och tala ut om saken i media, hoppas hon att det går att komma vidare. Enligt Psomas Blomberg är det fler som drabbas av arga aktivister, vilka går ihop för att hata en person.

Har du själv drevat emot någon?

– Ja, det är lätt att hamna i drev. Man sitter ensam framför skärmen med sin kaffekopp och reagerar bara på vad man läser. Om ”Kalle Karlsson” skrivit något jag tycker är dumt vill jag ju säga emot, men märker kanske inte att ”Karlsson” får 50 andra tweets dundrades emot sig. Därför försöker jag numera kliva ur, om jag märker att folk osakligt går ihop mot en person, och säga ifrån. Men det är skitsvårt eftersom gränsen inte alltid är klar.

Johanna Marseille, som kallar sig The Megabitch på twitter och i dag har runt 2700 följare, känner sig inte utsatt på nätet – trots att hennes mejlkorg är full av hat.

– Det kan vara så att jag är lite avtrubbad. Dreven mot transkvinnor inom feminismen har ju pågått sedan slutet av 60-talet. Fortfarande bjuds feminister som hatar transpersoner in till olika forum, till exempel Gail Dines och Julie Bindel. På nätet brukar jag blocka de som beter sig illa och jag använder inte längre mejlen dit det kommer mycket hat.

Ifrågasatt existens

Marseille nämner tre kategorier hatare, vilka är de vanligaste: Nazister, ”vänster-cis-snubbar” och vita cisfeminister. Hatet hon får från feministiskt håll är det som svider hårdast.

– De kan skriva att jag är en man som aldrig kommer kunna bli kvinna. När hela ens existens ifrågasätts så måste jag säga att det tär riktigt hårt.

Har du själv deltagit i drev, eller hotat och hatat på nätet?

– Det har jag nog. Till exempel deltog jag i ett uppror mot transfobi, när nyheten om 16-åriga transtjejen Leelah Alcorns självmord kom ut. Det riktade sig mot hennes föräldrar, som vi vet hade försökt omvända henne från transidentiteten, vilket var en stor anledning till tragedin. Men om det är drev vet jag inte. Snarare så riktade vi oss aktivistiskt mot den här attityden som många föräldrar till transbarn besitter. Jag siktar på att syna fördomar och konkreta händelser.

Ansvar och privilegier

Frågan om vems perspektiv som ska gå först – och vem som ska ta större ansvar för det inomfeministiska förtrycket – är en avgörande motor i de drev som växer i sociala medier. Aktivister som känner sig utsatta, av privilegierades frågor eller snedsteg i debatter, menar att de inte ska behöva ta ansvar alls för tonläget. Eftersom de är förtryckta.

De som i sammanhanget är privilegierade, och får förtrycktas ilska mot sig när de trampat snett, menar att de som förorättats behöver ha tålamod och förstå att alla inte har kommit lika långt. Därför bör de som upplever sig förtryckta använda en mer pedagogisk ton för att göra sin poäng.

Fanna Ndow Norrby menar att aktivister absolut ska få vara arga, men att en inte har så mycket att vinna på hård ton om en vill få andra att lyssna.

– Det är ju inte enskilda individer som har fuckat upp allt, liksom, däremot är enskilda individer med och upprätthåller strukturerna. Så det är lite tricky. Men jag utgår ifrån att vi som har erfarenhet av förtryck förmodligen har tänkt så mycket mer på det här med strukturer, hur de samverkar och därför vet mer.

Ndow Norrby ser till att hålla sig borta från de infekterade samtal som tenderar att bli drev. Hon är inte intresserad av att hetsa upp sig över enskilda personer eller uttalanden. Det tar för mycket energi.

– Jag menar inte att hård ton bara är dåligt. Är man arg och har det i sig är det klart man ska få använda den tonen. Men det passar inte mig.

Lätt att trilla dit

Dagen innan paneldebatten i Solidaritetshuset ställde en aktivist frågan varför Psomas Blomberg var inbjuden att prata, i ett inlägg på eventets Facebooksida. ”Kan inte fatta att ni ger plats åt Dahmer efter den rasismen hon står för”, löd argumentet. Detta är en del av dreven i sociala medier, enligt Psomas Blomberg.

– Självklart upprätthåller även jag rasistiska strukturer och det vill jag gärna prata om. Det har kommit en hel del kritik mot uttalanden jag gjort, vilket är bra. Det bidrar till att fler, med mig, får upp ögonen för hur rasism reproduceras. Men när allt kokas ned till att jag är rasist så finns inget samtal eller möte längre. I det här specifika fallet är meningen att smutskasta mig, att få andra att undra vad jag har gjort som är rasistiskt och så är viskleken igång. På så sätt sprids rykten och lögner.

Ndow Norrby ser däremot en vits med att påtala att någon är rasist om den gjort sig förtjänt av det.

– Nu vet ju inte jag vad du har sagt och gjort, men i vissa situationer kanske du har varit rasist. Det är klart att det är en utsatt situation när en blir kallad för det, men istället för att bli ledsen borde en ta till sig. Jag vill inte heller bli kallad transfob, till exempel, men är en inte tillräckligt insatt så är det lätt att trilla dit. Då är det bra om någon säger till. När jag blir kallad för det ena eller andra då checkar jag mig själv, faktiskt.

Psomas Blomberg håller med Ndow Norrby men påpekar att dreven mot henne på nätet handlar om något annat.

– Nu senast var det någon som hävdade att jag, på twitter, påstått att jag i egenskap av grek får yttra mig rasistiskt. Det jag i själva verket hade sagt var att även greker kan vara rasister. Diskussionen handlade om hur jag kunde ha använt rasistiska uttryck då jag själv erfarit rasifiering. Min poäng var att min bakgrund inte är någon garanti, jag kan ändå vara rasist mot svarta. Det här gjordes om hos mina motståndare, i en slags visklek, till att jag tycker mig ha rätt att säga rasistiska saker för att jag är grek. De lyssnar inte på vad jag säger utan bara på varandra.

Historia av samarbete

Johanna Marseille löser situationer med drev, eller infekterade debatter, med att blocka de hon känner sig påhoppad av.

– Folk kan vara oerhört historielösa. Många saknar kunskap. Jag har blivit anklagad för att ha stulit Black feminism’s knutna näve en gång när jag postade transfeminist-symbolen. Men vårt motiv framkom ju samtidigt som black feminist-symbolen. Den svarta feministrörelsen och transrörelsen samarbetade när de växte fram på 70-talet. När jag blev påhoppad för att appropriera Black feminism-kampen blockade jag alla som ifrågasatte, och skrev istället ett långt inlägg där jag förklarade att ingen kan äga en knytnäve.

Marseille trycker lite extra på det faktum att transrörelsen och black feminism har en lång historia av samarbete, då båda varit mycket utsatta inom den feministiska kampen. De som ytterst utgör problemet med förtryck inom feminismen är vita, cisfeminister med akademisk bakgrund, menar hon.

– Jag är vit och vet att jag representerar icke-rasifierade, så jag kräver inte tolkningsföreträde gällande det. Men jag är transkvinna och kan inte förstå varför våra olika rörelser ska bekriga varandra.

– Jag kan inte se att vi behöver ta rättvisa och rättigheter ifrån någon annan. Vi kan däremot producera mer rättvisa och mer rättigheter. Det är svårt att förstå oginheten mellan grupper, menar Johanna Marseille.

Ndow Norrby tror att det kan handla om vilka frågor som diskuteras och hur det tar sig uttryck i människors liv.

– Det finns de som säger att vita feminister vill ha jämlikhet och svarta feminister vill ha rättvisa. Vi kan inte bara prata lika lön för lika arbete utan måste också beröra mordfrekvenser och fängelsestraff. Det finns många frågor vi inte pratar om i dag – som påverkar möjligheten till liv – vilka knappast endast handlar om pengar eller gratis mensskydd. Hos mig finns det en frustration när man illustrerar feminism som menskamp.

Väger för lätt

Ndow Norrby vill hellre lägga tiden på att diskutera Reva-kontroller, hur rasifierade ofta blir stoppade av polisen, bostadsmarknaden och arbetsmarknaden.

– Det finns så många med akademisk bakgrund, och etablerade plattformar, som skulle kunna driva de rättvisefrågorna. Men istället sysslar de med den här mensfeminismen. Jag tror det är därifrån frustrationen kommer. Främst från rasifierade och transpersoner som känner att normativa feministers kamp väger lite för lätt, när en jämför med våra frågor, som handlar om att få chans till liv.

Psomas Blomberg håller inte med fullt ut. De små frågorna hör ihop med de stora, anser hon.

– Många feminister har ju mens så det blir ett lättillgängligt sätt att prata strukturer på. ”Varför är mens och fittor så tabubelagda”, liksom. Jag förstår absolut frustrationen, det finns ju ett förtryck inom feminismen där vita överordnas rasifierade, till exempel. Då blir det ju svårt att kämpa tillsammans mot ett enat mål. I en sådan struktur kan vi inte komma vidare. Vi måste få säga ifrån om någon förtrycker. Vi kommer aldrig kunna ta itu med den vita cismannens förtryck, om vi inte kan lösa strukturerna vi själva upprätthåller.

Mensfrågorna är allt annat än oviktiga, men det är ett måste att feminister med stora plattformar lyfter de kamper som strukturellt ställs i bakgrunden, slår Psomas Blomberg fast.

Organisering och lagstiftning

Hur feminismen som rörelse kommer åt drev, hot och hat i sociala medier är en komplex fråga – som rymmer många svar – och panelen ger avslutningsvis sina förslag till ett tryggare nätaktivistiskt klimat.

Ndow Norrby tror att lagstiftning är en väg att gå.

– Kanske till och med en specialrotel som jobbar med frågan.

Psomas Blomberg tänker att organisering är viktigt. Att gå samman och stötta varandra.

– Det är svårt att toppa lagstiftningsförslaget, men stå upp för varandra och säg ifrån när ni ser något oschysst, skrattar hon.

Marseille ser motsättningarna mellan aktivister som en stor, läskig finne en inte kan låta bli att klämma på. Därför är det dags att ta fram skalpellen och skära bort det onda.

– Kanske skicka ett mejl till en meningsmotståndare och fråga varför den är arg på en. Eller ta det öppet. Då kan folk se båda sidor, vilket är bra.