Rashid Masharawis film "Letters from Al Yarmouk" avslutade festivalen.

Rapport från arabiskspråkig filmfestival i Stockholm

2015-05-15 | Rojin Pertow padlock

KULTUR

Arab Film Festivals Stockholmsupplaga bjöd på arabiskspråkig film och samtal med filmskapare på Zita Folkets bio. Till skillnad från andra evenemang lyckas festivalen locka till sig även arabisktalande publik. Rojin Pertow var där.

”Arabisk film på turné – för mångfald och tolerans”, så lyder första meningen i Zita Folkets bios presentation av Arab Film Festival, ett arrangemang med huvudsakligen Malmö Arab Film Festival (MAFF) bakom spakarna. Festivalen bjöd på finstämd arabiskspråkig film med efterföljande angelägna samtal där publik och filmskapare fick mötas i vad som oftast blev hjärtliga samtal broderade med stygn av ömsesidig förståelse och ödmjuk beundran för varandras situation. Som om filmskapare och publik delade en överenskommelse om att de existerar i ett slags symbios, filmskaparna behöver människorna i publikens berättelser och det var bland annat dessa vi fick se på Zita den helgen. Publiken bestod nämligen till stora delar av arabisktalande personer, vilket gav en särskild extra dimension till festivalen.

Insatt publik

Det händer nämligen mer i regel än som undantag att kulturevenemang som gör anspråk på stora ord i klass med ”mångfald” och ”tolerans” drar samma slags publik varje gång, förmodligen till och med samma personer ned på individnivå. Det handlar oftast om en välmående vit medelklass som har tid och kapital till att konsumera kultur och gärna bekantar sig med (andra) kulturer i plural. På sätt och vis är det närmast tur att åtminstone dessa befolkar kulturtillställningar i stil med denna, någon måste vara publik trots allt. Det som är det yttersta problemet är snarare hur det kommer sig att kulturarrangörer ofta är så bedrövliga på att locka till sig andra slags besökare. Med det i åtanke lyckades Arab Film Festival attrahera en i sådana här sammanhang något ovanlig och ovanligt välkommen publik. De kunde inte bara förstå filmskaparens språk rent bokstavligt, de kunde också relatera till vad som visades på ett personligt plan, vilket lyste igenom med all önskvärd tydlighet i publikens frågor och kommentarer efter visningarna.

Författare, politiskt aktiva, journalister, konstnärer och helt vanliga migranter samsades om att ömsom få kommentera hur filmerna berör dem och deras historia som individer och ömsom berömma och tacka regissörerna för deras arbete med att återberätta dem och se till så att de visas över hela världen. Somliga höll politiskt laddade brandtal i mikroformat under Q&A-sessionerna efter filmerna. Det handlade om solidaritet med Palestina, om flyktvägarna in till Europa och om varför vissa barn men inte andra kan leva ett någorlunda drägligt liv i flyktinglägren. Stämningen var dock alltid god, tyngd av sorg, men aldrig fientlig.

Vardag i flyktinglägret Yarmouk

Festivalens avslutande film, ”Letters from Al Yarmouk” av Rashid Masharawi, tog ett sista grepp om besökarens hjärta. Masharawi berättar på ett dokumentärt vis om ett antal livsöden i flyktinglägret Yarmouk i staden med samma namn. Den syriska orten har blivit ett av världens största läger för palestinier på flykt undan krig, ockupation och misär. Trots filmens dokumentära stil lyser värmen med vilken Masharawi porträtterar sina subjekt med igenom tydligt. I sättet han talar med dem via Skype från Ramallah, uppriktigt, vänskapligt och broderligt. Hur han väljer att visa dem i bild, respektfullt, omanipulerat och ärligt. Oron inför deras väl och ve i Yarmouk.

Filmen visar ett antal olika människor vars hem blivit Yarmouk, Masharawi samtalar med dem genom hela filmen och visar på så sätt en avbildning av olika vardagar i lägret. Han har ansträngt sig för att inte endast porträttera den sedvanliga bilden av misären i lägren, den talar för sig själv ändå, utan har även lyckats fånga de boendes tankar, viljor och önskningar som tillsammans blir till deras överlevnadsstrategier. Han visar musik, sång och dans för att försöka inge en känsla av hopp i all olycka. Särskild vikt lägger han vid Lamis och Niraz unga kärlek, hon i Tyskland och han i Yarmouk. Det är vackert i sig, varför han tillåter sig att visa hur den också har lidit av omständigheterna.

Lämnar ingen oberörd

Efter visningen stannade även Masharawi kvar på en frågestund med publiken. Palestinas Sverigeambassadör Hala Husni Fariz reste sig då från publiken och tackade först och främst regissören för filmen. Sedan talade hon allmänt om palestiniernas situation i världen i dag, hur de i alla länder utom de få som erkänt Palestina som stat benämns som statslösa sedan den israeliska ockupationen. Hon talade fritt och uppriktigt, vilket för denna svenskfödda (men kurdisk-iranskbesläktade) besökare var litet oroande. Inte för att jag inte höll med om det hon sade utan för att jag var rädd för reaktionerna i salongen. Hur skulle det tas emot att hon så öppet kritiserade Israel? Min oro var dock ogrundad. Ambassadören applåderades och tackades för sitt tal, för de som satt i salongen visste precis vad hon talade om och de visste att det är sant.

Jag gick ifrån Arab Film Festival med en tudelad känsla i kroppen. Jag är tacksam för initiativet och att få uppleva den här typen av konst, skapad av människor med denna historia. Men deras olycka och tragedier lämnar ingen empatisk människa oberörd. De är dock där, oavsett om vi i väst blir ledsna av att se och höra om dem. Att vi blir det är bara ett sundhetstecken.