Pionjären Jane Campions rebelliska vita kvinnor

2015-05-15 | Desirée Wariaro padlock

KULTUR

I samband med Cinematekets retrospektiv av Jane Campions filmer besökte regissören Stockholm. Desirée Wariaro noterar att fokus för Campions kvinnoskildringar förblir vita rebelliska kvinnor. ”Hon har banat vägen för kvinnliga filmskapare som vågar producera verk om annat än krig och superhjältar, som fokuserar på feminina ämnen som poesi, systerskap och sömnad”, skriver Wariaro.

I en tid då Bechdeltestet fortfarande är smärtsamt relevant står den nyzeeländska regissören Jane Campion ensam på toppen som ett slags korsning mellan en krigsdrottning och en konstnär i feminismens tjänst. I många avseenden är hon en pionjär, den första kvinnliga regissören som vunnit en Guldpalm i Cannes (!), vars filmer Oscarnominerats och hyllats unisont av västvärldens kulturelit. Trots, eller på grund av, att hon inte kompromissar i sitt konstnärskap accepteras hon i Hollywoods vita, manliga ormnäste.

Mer än trettio år in i sin karriär som regissör fortsätter Campion att skriva och regissera sina perfekt utförda produktioner med karakteristiskt starka och rebelliska vita kvinnokaraktärer i centrum – exempelvis teveserien Top of the Lake från 2013. Med den långa gardinen av vitt hår, och det ständigt breda leendet över det numera oftast glasögonprydda ansiktet, drar hennes utseende tankarna till en eterisk värld bortom de vanliga dödliga. Eller så kanske jag bara förknippar allt från hennes del av världen med sagor om alver, och en bohemisk attityd som kommer med en uppväxt i en naturskön miljö som koloniserats av ens förfäder.

Egensinniga vita kvinnor

Sin position till trots väljer Campion att skildra samhällets outsiders. Huvudpersonerna i hennes filmer är ofta de slags kvinnor som grannarna börjar viska om och alla till slut undviker. Eftersom hon har en fäbless för bra prosa om äventyrliga kvinnor kan man ana sig till att hon säkert vill filma Jean Rhys klassiska Wide Sargasso Sea eller någon liknande berättelse om en egensinnig kvinna i korsett – något hon nu gjort ett par gånger.

Nicole Kidmans Isabel Archer är en tillsynes mycket rik, mycket respektabel ung kvinna tills hon börjar bryta sig loss från konventionellt viktorianskt tänkande i Campions version av Henry James modernistiska roman Porträtt av en dam från 1881. I en annan litterär skildring tecknar Campion ett drömskt porträtt av den nyzeeländska författaren Janet Frames liv genom hennes självbiografiska epos An Angel at My Table. Det existerar väl ingen annan regissör som kan visualisera de ödesdigra konsekvenserna av att tänka fritt som (vit, rik) kvinna i en hämmande värld. Och vem berörs inte djupt av de lila syrenerna i den tragiska kärlekshistorien i Bright Star från 2009? Campion visar oss naturens skönhet på ett sätt som dröjer kvar i sinnet.

Kvinnors filmkonst på Cinemateket

Campion gästade nyligen Cinemateket i Stockholm för att samtala om sitt konstnärskap i anslutning till Cinematekets visning av hennes filmer under våren. Hennes filmer må vara ögongodis men jag undrar om hennes subjekt – de rebelliska, traumatiserade vita medelklasskvinnorna – alltid är så relevanta i vår globaliserade och digitaliserade tidsålder. I vår satsar Cinemateket på att locka till sig en publik intresserad av kvinnors filmskapande, förutom serien med visningar av Campions långfilmer visas bland annat Kathryn Bigelows filmer och skräckfilm av kvinnor. Förra helgen visades A Girl Walks Home Alone at Night, från 2014, en mycket snygg, nyskapande vampyrfilm med starka kvinnokaraktärer. Kanske tar Ana Lily Amirpour, filmens iransk-amerikanska regissör, manteln från Jane Campion i framtiden?

Campions nästa projekt, parallellt med skapandet av nästa säsong av tv-serien Top of the Lake, handlar om en kringflackande ung kvinna i 70-talets Rom och New York och är en filmatisering av den enligt mig ganska tråkiga och slappt skrivna fragmentariska romanen The Flamethrowers, från 2013, av Rachel Kushner. Ännu en skildring av en excentrisk vit kvinnas kamp, alltså.

Värd mycket cred, ändå

Det skulle vara fint om nästa säsong av kriminalserien Top of the Lake dröjde sig kvar vid den unga flickan Tuis liv i den gotiska lilla nyzeeländska staden som skildrades i första säsongen – Tui är den första komplexa rasifierade kvinnliga huvudkaraktären Campion skapat – men i stället ska nästa säsong förstås lägga mer fokus på detektivarbetet i storstaden.

Man måste ge Jane Campion mycket cred, ändå. Hon har banat vägen för kvinnliga filmskapare som vågar producera verk om annat än krig och superhjältar, som fokuserar på feminina ämnen som poesi, systerskap och sömnad. Det är få kvinnliga konstnärer förunnat att lyckas skapa en så lång karriär genom att fokusera på kvinnokroppen och dess kamp för rättigheter.