I Finland existerar inte den blockpolitik som kännetecknar den svenska traditionen, skriver Tiina Rosenberg.

Bild: Pressbild

Finland går Danmarks väg

2015-05-12 | Tiina Rosenberg padlock

KRÖNIKA/UTRIKES

Det blir Sannfinländarna och Samlingspartiet som ska regera tillsammans med centern, meddelade regeringsbildaren Juha Sipilä (C) finländarna i slutet av förra veckan. De tre regeringspartierna har sammanlagt 124 av de 200 platserna i riksdagen. Tiina Rosenberg kommenterar beslutet.

”Min och en miljon andra storhelsingforsares första tanke härom morgonen var: Jag har minsann inte valt en laestadian till statsminister! Den trångsynta fäbodmentaliteten som valresultatet återspeglar känns främmande i det Finland vi lever”, skrev journalisten Stefan Lundberg i den finlandssvenska dagstidningen Hufvudstadsbladet 22 april 2015.

I skrivande stund bildar Centerpartiet, Sannfinländare och Samlingspartiet (motsvarar Moderaterna i Sverige) regering. Det är ett trendbrott i Finland där det ingått i samhällskontraktet att regera i så kallade regnbågsregeringar tillsammans med höger och vänster. I Finland existerar inte den blockpolitik som kännetecknar den svenska traditionen, men i princip existerar det en liknande rödgrön vänster som i Sverige.

Riskabel tystnad

Det har varit vanligt att mindre partier som Kristdemokraterna och det socialliberala Svenska folkpartiet suttit som utfyllnadspartier i olika slags regeringskonstellationer. Nu har dock regeringsbildaren Juha Sipilä kommit fram till att regeringsmakten ska delas mellan de tre stora vinnarpartierna. I slutet av maj ska den nya regeringen vara utnämnd och fram till dess spekuleras det i medierna vilka som ska ingå i den nya regeringen.

Något som förvånat mig är att det finns så många som inte betraktar den populistiska närvaron i den framtida center-högerregeringen som ett problem. Den populismkritiska diskussionen syns sällan i mainstreammedier och är i stort sett hänvisad till alternativa medier. Historiker som Heléne Lööw med sin nya bok Nazismen i Sverige 2000-2014, för att då inte tala om journalisten Henrik Arnstadts bok Älskade Fascism, lyser i stort sett med sin frånvaro. Ordet fascism används överhuvudtaget inte därför att det är ett av Putins favorituttryck. Att Putin kallar det ukrainska motståndet för fascism borde inte hindra finländsk offentlighet att diskutera den alltmer utbredda ultranationalismen och dess mer eller mindre fascistiska rötter. Men så är inte fallet.

Välfärden – ett ok

Självklart finns det människor som förstår hur landet ligger till och försöker slå sig genom mediebruset med kritiska synpunkter. Men på många sätt upprepas i Finland det mönster som kännetecknade Danmark när Danks Folkeparti slog igenom. Först skrattade man åt dem och betraktade dem som harmlösa. När attackerna mot viktiga institutioner som hade med jämställdhet, mänskliga rättigheter och migrationsfrågor började blev tongångarna annorlunda. Det som hände var att motståndet tog fart, men det fanns många som tystnade. Folk blev rädda om sina jobb och institutioner. Hur ska det gå för minoriteter och hur förhandlar man med populister?

Det sipprar ut ett och annat från regeringsförhandlingarna. Finlands största dagstidning Helsingin Sanomat skrev i måndags, 11 maj 2015, att regeringsbildaren Juha Sipilä meddelat att den nya regeringen ska modigt skrida till verket och befria Finland från välfärdstatsoket. Budskapet lyder att Finland förblivit välfärdsstatens fånge och nu ska kvasten sopa. Hur rensopat det kommer att bli får framtiden visa, men onekligen låter det oroväckande.