EU-kritiken är en av mina främsta tillgångar i arbetet

2015-05-12 | Malin Björk padlock

UTRIKES/EUKRÖNIKAN

”Vi måste ha ett ben i de parlamentariska rummen, men vi måste också vara en del av de progressiva krafter som växer utanför institutionerna – feministiska, antirasistiska, fackliga och miljörörelser. Det är i samspel med dessa krafter som vi kommer kunna göra verklig skillnad i politiken.” Det skriver veckans EU-krönikör Malin Björk, (V).

Malin Björk är europaparlamentariker för Vänsterpartiet.

Övriga EU-krönikörer är Linnéa Engström, Miljöpartiet, Jytte Guteland, Socialdemokraterna och Soraya Post, Feministiskt initiativ.

Hur många gånger sedan jag tog plats som Europaparlamentariker har jag inte känt att jag velat klona mig? Hur ska jag på en och samma dag hinna delta i omröstningar om den nya jämställdhetsstrategin och att undanta ensamkommande barn från Dublinförordningen, delta i debatten om livräddning i Medelhavet, säga några sanningens ord om hur skamligt det är att man planerar att ytterligare stärka Fästning Europa, lyssna på Malmström när hon försöker sälja in en gulligare version av specialdomstolar där storföretag ska stämma stater och samtidigt demonstrera mot Belgiens fängelseliknande förvar av flyktingar?

År efter år toppar Vänsterpartiets EU-parlamentariker i aktivitet i parlamentet. Det kanske verkar paradoxalt. Men jag börjar förstå. Jag har ju dubbelt så mycket att stå i. Dels vill jag förändra systemet och dels gräva där jag står!

I valrörelsen kom ofta situationer i debatterna då högern fick slut på argument. De drog då till med en dänga om att Vänsterpartiet inte borde uttala sig i frågan över huvud taget eftersom vi är emot EU. Det är ju mest en desperat debatteknik, men det är klart att jag tänkt mycket på det. När jag nu varit Europaparlamentariker i ett år har jag kommit fram till att EU-kritiken är en av mina främsta tillgångar i arbetet.

För den som säger ja och amen till den dominerande högerpolitiken blir arbetet naturligtvis enklare än för oss som är kritiska mot den politik som förs. Om en som jag anser att EU:s fördrag, som fastlägger en hypermarknadsliberal och antifacklig politik är en usel grund att utgå från, att Fästning Europa är ett skamligt bygge, att miljöarbetet motarbetas av internationella handelsavtal och att kvinnors rättigheter ständigt hamnar i bakvattnet, då har man helt enkelt mer som måste göras.

Vi kan inte bara flyta med när Fästning Europa byggs ut, när Kommissionens ordförande vill skapa en EU-armé eller låta åtstramningspolitiken skövla välfärden i södra Europa. Samtidigt som hela maskineriet fastnar om man vågar föreslå en lagstiftning mot våld mot kvinnor eller vill göra positiva uttalanden om SRHR och aborträtt.

Som EU-kritiker måste vi jobba annorlunda. Vi måste ha ett ben i de parlamentariska rummen, men vi måste också vara en del av de progressiva krafter som växer utanför institutionerna – feministiska, antirasistiska, fackliga och miljörörelser. Det är i samspel med dessa krafter som vi kommer kunna göra verklig skillnad i politiken. Om vi bara vill verka i EU-systemet, utan att också vilja förändra det – då är vi körda skulle jag vilja säga. Åtminstone som progressiva feministiska vänsterkrafter.

Men utöver den kampen så deltar jag också i stort sett alla omröstningar i EU. Jobbar för att EU tar fram en så bra ny jämställdhetsstrategi som möjligt, där kvinnors och HBTQ-personers rättigheter fastläggs; utmanar ytterligare maktförskjutning till storföretagen i TTIP och driver opinion för att vi inom - eller utom - EU:s ramar ska prioritera att rädda liv i Medelhavet.

Nästa vecka ska jag till exempel rösta för att uppmana medlemsländerna att diskutera förbättringarna i det som kallas Mammaledighetsdirektivet. Det kunde vara lätt för mig som svensk och EU-kritiker att avfärda ett direktiv som är så kass jämfört med vårt svenska system; men när jag möter mina systrar från Belgien, Nederländerna, Italien och många andra EU-länder måste jag också ta fram den internationella feminismen. För så fort någon föreslår betald föräldraledighet, tillgång till barnomsorg som inte kostar skjortan, eller lite arbetstrygghet för gravida kvinnor, då börjar det gruffas på gubb-bänkarna.

Som trovärdig feministisk, antirasistisk EU-kritiker måste jag ha en fot i båda läger.

Traditionell media försöker ofta klumpa ihop min EU-kritik med den högernationalistiska. Men se, den gubben går vi inte på. För mot högernationalisternas avgrundsdjupa framtid står vår kamp om en solidarisk internationell framtid där vi bygger ett samhälle för alla. Och det är det jag jobbar med i Europaparlamentet.