Julia Bahner (t vänster) tillsammans med företrädare för Fi Göteborg och Soraya Post på 1 maj.

Bild: Veronica Svärd

#1maj: Julia Bahner (Fi): Vems rätt till arbete talar vi om?

2015-05-07 | Julia Bahner padlock

OPINION

”En feministisk syn på arbete är kritisk mot snäva normer som begränsar istället för möjliggör för människor att arbeta, den är kritisk mot synen på arbetaren som en normfungerande idealmänniska och den är kritisk mot att se tillgänglighet som en kostnad.” Det sade Julia Bahner i sitt tal på Feministiskt initiativs manifestation i Göteborg i lördags. Vi publicerar här talet i sin helhet.

Julia Bahner är ledamot i kommunfullmäktige på Feministiskt initiativ Göteborg.

Anledningen till att jag står här och talar idag, på arbetarrörelsens dag, är att jag är missnöjd med hur många andra politiker talar om arbete. När det talas om att alla har rätt till ett arbete – vilka avses – egentligen? Och framförallt, vad menas med ett arbete? När det talas om att alla har rätt till goda arbetsvillkor – avses verkligen alla? Med mina rosa glasögon på ser jag behovet av ett feministiskt, normkritiskt perspektiv som inkluderar fler än dem som har en normfungerande funktionalitet.

För var sjätte person i arbetsför ålder har en funktionsvariation som påverkar det dagliga livet. Många har utbildning och jobb, men 655 000 personer, alltså var tionde person i arbetsför ålder, uppger att deras arbetsförmåga begränsas av funktionsvariationen och bara drygt varannan har jobb. Ändå har inga avgörande politiska reformer genomförts sedan lönebidraget infördes 1980. Jag kan bara konstatera att det är en bortglömd och osynliggjord grupp på arbetsmarknaden trots att den utgör en tredjedel av alla inskrivna på arbetsförmedlingen.

Ett problem är synen på arbete som ett individuellt ansvar. Talet om en arbetslinje osynliggör dem som av olika anledningar inte har full arbetsförmåga, men också de brister i tillgänglighet som präglar många arbetsplatser och som hindrar arbetsföra personer med funktionsvariationer från att få en anställning. Tillgänglighet handlar om flera delar. En är den fysiska tillgängligheten. Det finns arbetsgivare som vägrar tillgänglighetsanpassa arbetsplatsen, ofta med ekonomiska skäl som anledning. Istället för att se tillgänglighetsanpassning som en investering och en långsiktigt hållbar lösning ses det som en extra kostnad. En person med funktionsvariation som har de bästa kvalifikationerna kan alltså prioriteras bort enbart på grund av sin funktionsvariation.

Det handlar också om social tillgänglighet, exempelvis chefers och medarbetares attityder, kunskaper och förväntningar på personer som bryter funktionsnormerna. Fördomar om vad en funktionsvariation kräver, istället för att se vad det bidrar med. Vi behöver en ny syn på arbete som möjliggör för den mångfald som befolkningen faktiskt består av. Alla kan bidra men på olika sätt, oavsett om det gäller arbetsintensitet, arbetstid, rumsliga behov eller sociala behov. Att fika med sina kollegor ska inte behöva vara ett krav. Dagens arbetsliv passar inte alla! Om vi vill att fler ska kunna arbeta måste arbetslivet anpassa sig efter mångfalden och inte tvärtom.

Tillgänglighet kan också handla om att en person måste ha sin personliga assistent med för att kunna arbeta. Därmed finns det ju faktiskt två personer som arbetar och betalar skatt. Ändå ses personlig assistans som en alltför dyr kostnad och det kommer fler och fler exempel på personer som förlorar sin assistans och därmed också förlorar möjligheten att kunna arbeta. Var är logiken i den ekonomiska besparingen?

En annan viktig fråga handlar om arbetsvillkor. Personer med intellektuella funktionsvariationer som arbetar i daglig verksamhet gör det ofta med sämre arbetsvillkor än vad som hade accepterats i ”vanliga” arbeten. De gör samma arbetsuppgifter men har ändå inte samma rätt till semester, anställningstrygghet och lika lön som sina kollegor. Basala rättigheter som borde vara självklarheter även om du har en funktionsvariation. Därtill kommer negativa attityder om att det arbete de utför inte är ”riktigt” arbete.

En feministisk syn på arbete är kritisk mot snäva normer som begränsar istället för möjliggör för människor att arbeta, den är kritisk mot synen på arbetaren som en normfungerande idealmänniska och den är kritisk mot att se tillgänglighet som en kostnad. För mig som rosa kommunpolitiker är det en självklarhet att ifrågasätta de normer som styr vilka grupper det satsas på i arbetsmarknadspolitiken och vilket ansvar kommunen som arbetsgivare tar i att vara en förebild i skapandet av en inkluderande arbetsmarknad. Det är ingen lätt kamp, för det är många som ännu inte har rosa glasögon – men med alla er här idag vet jag att jag inte är ensam – vi sprider de rosa glasögonen tillsammans!