Den senaste tiden har jag blivit kontaktad av feminister och lesbiska medsystrar som undrar vad jag har för bevekelsegrunder när jag går emot strömmen och hävdar, liksom Göran Lambertz, liksom Christer van der Kwast, att domarna som fällde Sture Bergwall för mord var alldeles korrekta.
”De män som du nu försvarar var i en ställning där de hade en enorm patriarkal makt över de som på något sätt avviker”, skriver Isabelle till mig den 25 april. ”Utifrån ett feministiskt perspektiv så försvarar du den makten”.
Den här argumentationen utgår ifrån att Sture Bergwall blev oskyldigt dömd, är del av en sexuell minoritet (homo) och därför borde få vårt stöd. Känner jag ingen solidaritet med bögar på ett djupare plan, undrar Isabelle, ”Du har ju själv kommit ut som lesbisk”.
Jo, det gör jag, tveklöst, är mitt enkla svar och jag ska försöka att förklara hur det stödet gestaltar sig.
Sedan Dan Josefsson släppte sin bok om Quickaffären och Margit Norell 2013 har jag grävt i Quickutredningen och satt mig in i den på djupet. Det har varit ett mödosamt och otacksamt arbete, oavlönat givetvis, och jag har varit extremt noga.
Bilder på svårt sargade döda kroppar, rättsmedicinska protokoll, oändliga förhör, vallningspromemorior, geologiska analyser, anatomiska analyser, bilder från brottsplatser, förhör med Bergwalls anhöriga, förhör med hans umgängeskrets, deras anhöriga, dokument om bilarna han ägde, förhör med unga pojkar, beskrivningar av grymt sadistiska kvinnomord, tekniska brottsplatsundersökningar… allt har jag gått igenom.
Detta har jag gjort som feministisk journalist, oberoende av ”Quicklaget”, just för att sexuellt våld och hur det beskrivs i den offentliga debatten är en av de allra viktigaste frågorna vi som feminister har att hantera. Om en patriarkal syn på våld ska kunna ändras krävs vår analys. Vi måste påverka debatten och detta gäller oavsett offrens och gärningspersonernas kön, ålder eller sexuella läggning.
För ett drygt år sedan bjöds jag dessutom in till ett av Quicklagets regelbundna möten (vi kallar oss numera Öjegruppen eftersom vi träffas på kriminalreportern Gubb Jan Stigsons gård i Dalarna). Jag hade skrivit en artikel i Dagens nyheter som pekade på det för mig uppenbara: att journalisten Dan Josefsson målat upp en sammansvärjning som inte existerar och att han själv fallit offer för Sture Bergwalls strålglans (han är inte den första).
Vid den tiden var det faktiskt bara jag (en person!) som uttryckte en avvikande åsikt om Bergwall i offentligheten, om man undantar de som på olika sätt var inblandade. Jag stod dessutom fri, i så måtto att jag ingenting hade att försvara. Detta såg medlemmarna i Quicklaget. De förstod vilket pris jag skulle få betala. Ville jag ändå vara med?
Självklart, blev mitt svar, efter lite betänketid.
Redan då, på våren 2014, hade jag kommit fram till samma slutsats som Göran Lambertz nu lanserar offentligt. Det vill säga att bevisningen som fällde Sture Bergwall varit stark. Jag kunde inte gå ut med alla fakta jag satt på, för att inte ”kvälja dom”, som det heter, och jag vågade inte uttala mig så tydligt i skuldfrågan som Göran Lambertz nu gör (fick inte heller för Dagens nyheter). Sen dess har jag bara stärkts i min uppfattning, i takt med att jag fått tillgång till nästan hela utredningen.
Borde jag ha avstått från detta? Borde jag som feminist ha tackat nej till ”Quicklaget”, till möjligheten att lära känna förhörsledaren Seppo Penttinen och åklagaren Christer van der Kwast, bara för att de är män?
En del må tycka det. I så fall är det ingenting annat än könsfascism. Seppo Penttinen (den polis som ledde förhören med Bergwall) är den minst patriarkala person man kan tänka sig. Minst ett av Gubb Jan Stigsons barn är rödglödgad feminist. Det finns män som står upp för våra grundvärden och som vi på alla sätt ska stödja.
Att ingå i Quicklaget ger mig dessutom en unik inblick i Quickutredningen, en inblick som inte hade varit möjlig utan detta forum. Jag har kunnat ställa direkta frågor till de som verkligen var med, och har fått ta del av dokument som jag sedan, oberoende av deras positioner, har kunnat granska. Detta har jag gjort för mig själv på kammaren, och just noggrannheten, att jag inte gett mig förrän jag till fullo begripit, gör att jag nu är väldigt trygg i mina ställningstaganden i förhållande till Bergwall. Det finns inte många frågor jag inte skulle kunna svara på.
Så vad vill jag?
Att flera av mina feministiska systrar och bröder vaknar. Att ni sätter er in i de böcker som nu finns och drar egna slutsatser. Ställer upp i kampen mot bagatelliseringen av det sexistiska våldet (Råstam, GW och Josefsson).
För det som hänt är oerhört. En person som en gång fälldes för åtta sadistiska mord, och misstänktes för betydligt flera, har friats i en resningsprocess som inte kan beskrivas som annat än en skrivbordsprodukt (läs gärna Christer van der Kwasts bok, där finns den utförligt beskriven).
Stora delar av svenska folket, inklusive många av mina feministiska medsystrar och bröder, tror i dag att Sture Bergwall på sin höjd begick några mindre sexuella övergrepp som ung, inget mer, och att hans stora problem var droger. Man vägrar se att grundproblemet var en djup, mycket svår psykisk störning som tidigt yttrade sig i våld mot andra.
Och vad gäller den homosolidaritet som Isabelle här ovan efterfrågar vill jag ge er tre exempel på vart den skulle kunna riktas.
Det första gäller Lennart Höglund i Uppsala, i dag en åldrad man, som knivhöggs svårt i buken och levern i mitten av sjuttiotalet efter en kväll på RFSL:s lokaler i Uppsala. Mannen som han hade träffat och bjudit hem till sig var Sture Bergwall. Att Höglund överlevde är ren slump. Om honom och hans öde hörs just nu ingenting.
Den andra person jag tänker på är Örjan Söderlund i Falun. Söderlund levde med fru och barn, bara några hundra meter från Bergwall, och är den person som tingsrätten i Piteå fann hade kört Bergwall i bil till Piteå på hösten 1976, där den vackra sextonåringen Charles Zelmanovitz plockades upp efter en skoldans, mördades och sedan delvis styckades. Söderlund blev så nedbruten av upplevelsen att han försökte hänga sig kort tid efter det att Zelmanovitz försvunnit och till slut sköt sig i sitt garage på sommaren 1977. Vem känner i dag solidaritet med Söderlunds barn, med frun som vittnade om att mannen var dolt homosexuell, eller med hans eget öde?
Båda dessa män hade och har det gemensamt att de levde dolda liv som homosexuella under det homofoba sjuttiotalet och jag känner djupt med deras öde. De är del av vår homohistoria och förtjänar vårt erkännande.
Det går också att lyfta fram det stora antal pojkar som i dag är i min ålder men som utsattes för övergrepp av Bergwall som unga. Här finns alltifrån mindre allvarliga sexualbrott till hot, förföljelse och extremt övervåld. Även här går det att visa solidaritet. Inte minst genom att påtala att de existerar.
För ett vet jag säkert. Att vi sviker feminismen och homokampen om vi tror att den just nu utövas genom ett aktivt stöd av Sture Bergwall.
2
Följ oss
Gå till sidtoppen
Jag önskar att jag hade tid att sätta mig in i det här ordentligt för min magkänslan är med dig Kristina! TIBBE
Tack för denna, den behövdes