Jennifer Clement upprörs över att kidnappningarna i Mexiko endast uppmärksammas när de drabbar män.

Bild: Tony Karlsson

Jennifer Clement på besök på Solidaritetshuset

2015-04-28 | Annika Berg padlock

FEMINISM

I onsdags kom Jennifer Clement, författare till En bön för de stulna, till Solidaritetshuset och samtalade med Feministiskt perspektivs redaktionschef Jenny Rönngren om unga flickor som kidnappas för att utnyttjas som sexslavar inom knarksyndikaten och om journalister som hotas och mördas när de försöker beskriva den mexikanska verkligheten. Annika Berg var där.

Se samtalet här.

Läs även:

Jennifer Clement: "Inga lagar i världen skyddar vissa kvinnor"

Respektingivande gestaltning av livet

Den 26 september 2014 försvann 43 unga män, studenter på en lärarhögskola i delstaten Guerrero i södra Mexiko, på väg mot en protestaktion i staden Iguala. Studenterna blev bortförda, sannolikt mördade, möjligen uppbrända och dumpade i en flod. Detaljerna är fortfarande oklara, men bevisen kom snabbt att peka in mot en komplicerad härva, där brottssyndikat och polis samarbetat på direkt uppdrag av Igualas borgmästare och hans fru, och med möjliga förgreningar än längre upp i delstatens ledning. Kidnappningarna väckte uppmärksamhet över hela världen och protesterna pågår ännu, mer än ett halvår senare.

Jennifer Clement skakar lite trött på huvudet när hon - under onsdagens samtal i regi av Feministiskt perspektiv i samarbete med Världsbiblioteket och Albert Bonniers förlag - får frågor om studenterna från Ayotzinapa. Det är så typiskt, konstaterar hon, att den storskaliga och systematiska kidnappningsverksamhet som pågått i Mexiko under många år inte uppmärksammas på allvar förrän det är män som drabbas. Det genomsnittliga kidnappningsoffret i Mexiko är dock varken en vänsteraktivistisk lärarstudent eller en rik affärsman vars familj kan pressas på pengar. De flesta kidnappningar sker i skymundan och, poängterar Clement, de som försvinner är unga flickor som smugglas vidare för att utnyttjas som sexslavar inom de narkotikarelaterade brottssyndikaten eller, oftare, säljas vidare. Ingen vet hur många flickor som fallit offer för detta slags trafficking - föga förvånande mot bakgrund av den organiserade brottslighetens täta band med polis och rättsväsende och gränsöverskridande karaktär saknas tillförlitlig statistik - men det handlar om tusental. Många tusental.

I sin hyllade roman En bön för de stulna strävar Jennifer Clement åt att ge en röst åt den stora men sällan hörda grupp som framför allt drabbas av detta slags brott. En poetisk röst snarare än en journalistisk påpekar hon själv. Clement, född och utbildad i USA men uppvuxen i Mexiko och bosatt i Mexico City sedan många år, bygger dock sin berättelse på elva års intervjuer och samtal med flickor och kvinnor i utsatta områden.

Osynliggjord grupp

I boken skildrar hon, ur ett barns synvinkel, hur mödrar på landsbygden i Guerrero utvecklar strategier för att skydda sina döttrar från att rövas bort. Klär dem i pojkkläder, klipper dem kort och kallar dem vid pojknamn. Och, när detta inte längre kan lura någon, lär dem att göra sig fula: att gnida in ansiktet med ämnen som ger dem utslag, att färga tänderna så att de ser ruttna ut. Hur den mest lukrativa verksamheten i romanens by är vad ägarinnan rubricerar som en ”fulhetssalong”. Hur kullarna runt byn gröpts ut i ett kaninhålsliknande nätverk av gömställen där byns flickor kan ta skydd när knarkhandlarna ger sig ut på flickjakt i sina stora jeepar.

I ett större perspektiv vill Clement peka på hur delar av Mexiko - inklusive stora delar av Guerrero, Michoacán och Estado de México - under det senaste knappa decenniets kontraproduktiva war on drugs har förvandlats till ett mer och mer laglöst land. Ett land där det - som så vanligt är i såväl Mexiko som andra delar av Mellanamerika - är kvinnor som får lokalsamhällena att gå runt, organiserar vardagen och försörjer sina familjer, men tvingas göra detta inom en samhällsstruktur som redan innan drogkartellerna tog kontrollen präglades av materiell nöd, våld och machismo. Kvinnorna i de mest utsatta samhällena marginaliseras också ofta av språkliga skäl, då de tillhör ursprungsfolk med andra modersmål än spanska och dålig tillgång till utbildning.

Kvinnors och flickors vardag i dessa områden är en dimension som oftast går förlorad i huvudfåran av så kallad narcoliteratura, där kvinnor och flickor på sin höjd figurerar som schablonartade objekt för mäns sexuella fantasier. Clement ser sin bok som ett slags svar på denna genre. Men hon vill inte, som en frågeställare i publiken föreslår, se det hon gör som ett exempel på realismo mágico. Mexiko är magisk realism, säger Clement, och det går knappast att skriva om Mexiko utan att få med en bit av den känslan. Men det hon skriver om i boken är, trots bokens poetiska ton, saker som händer på riktigt. I detta nu.

Clement, ordförande för mexikanska PEN mellan 2009 och 2012, uttrycker sig pessimistiskt om journalistiken som medel för samhällsförändring i ett land där över hundra journalister dödats sedan millennieskiftet. Inte heller tror hon att den senaste tidens folkliga protester kan få mer än marginella effekter i ett samhälle med så stort demokratiskt underskott som Mexiko. Jennifer Clement sätter dock större hopp till skönlitteraturen. Hon pekar på hur många enskilda författare historiskt haft direkt inverkan på folkopinion och lagstiftning kring sociala problem och medborgerliga rättigheter och nämner Jane Austen och Charlotte Brontë, Charles Dickens, Emile Zolá och Victor Hugo. Kanske, konkluderar Clement, kan litteraturen även i vår tid fungera som politiskt verktyg.