Jytte Guteland (S) vill föra fram feminismen i EU

2015-04-27 | Jytte Guteland padlock

UTRIKES/EUKRÖNIKAN

”Fokus på makt och rättvis ekonomisk fördelning är grundbultar om vi ska lyckas vända attityderna såväl i Sverige som i övriga EU”, skriver Jytte Guteland, socialdemokratisk ledamot i EU-parlamentet och feminist. Vi välkomnar henne som EU-krönikör i Feministiskt perspektiv.

NY EU-KRÖNIKÖR

Jytte Guteland är EU-parlamentariker för Socialdemokraterna och en av EU-krönikörerna i Feministiskt perspektiv.

Jag är feminist. Jag blev det redan i grundskolan. Ett tidigt minne jag har är från lågstadiet, när jag spelar fotboll. Det är en ovanlig händelse, detta att jag spelar fotboll. Jag får rycka in i stället för en kille som är sjuk, annars är det bara killar som spelar fotboll på rasterna. Jag lyckas göra mål. Jag känner stolthet men också en bitter eftersmak (som jag inte riktigt förstår) när de andra spelarna ropar hur duktig jag är som ”lyckades göra mål trots att jag är tjej”. Jag stärktes som ung vuxen i den feministiska övertygelsen när jag med nyväckt engagemang tog plats i diskussionen på ett möte och bemöttes med orden ”lilla gumman, vad har du egentligen för erfarenhet av detta”.

Men främst har min insikt om de rådande orättvisa maktstrukturerna stärkts, då jag i mitt politiska arbete alltför många gånger stött på kvinnor som vittnat om hur makten och ekonomin slår.

Några av de berättelser jag bär med mig är från närtid. Kvinnorna på äldreboendet i Hofors som berättade om de delade turerna. Tjejen från klädbutiken som berättade om de sena kvällarna med stängning och om orimliga arbetstider. Kvinnorna på Nationellt Centrum för kvinnofrid som ännu en gång berättade om våldet mot kvinnor. Hur viktigt det är att vi blir medvetna om strukturerna bakom, samhällets syn på kvinnor och män.

Det var därför i valrörelsen självklart för mig att jag i min roll som Europaparlamentariker måste göra allt jag kan för att verka för en feministisk politik inom EU.

Sagt och gjort. När det blev dags att fördela rollen som ansvarig för ”gender mainstreaming” i det rättsliga utskottet, där jag verkar, så såg jag min chans att göra just detta. Syftet med detta uppdrag är att driva idéer för hur vi ska arbeta mer jämställt och att förändra såväl utskottets arbetsmetoder som det politiska område vi ansvarar för. Jag fick rollen och under hösten 2014 arbetade jag och min kompetenta medarbetare Emilie Apell därför med idéer om hur vi kan förbättra arbetsmetoderna. Jag hade med mig ett ordentligt PM till det möte där de ansvariga samlades för att diskutera arbetet. Jag höll ett kort anförande och presenterade mina idéer, som för mig egentligen är självklarheter, inget direkt sprängstoff: genomföra en studie över hur de formella uppdragen fördelas i parlamentet, införa jämställda seminarier och hearings samt idéer för hur vi skulle kunna arbeta för ett jämställt rättsväsende, bland annat genom ledarskapsutbildningar, nätverk med förebilder, etc.

Efter anförandet lutade jag mig tillbaka i stolen och hoppades på en bra diskussion. Döm om min förvåning. Det blev i stället en sådan där besvärad stämning i rummet, när tystnaden är så kompakt att man kan höra en knappnål falla.

Därefter harklade sig en konservativ parlamentariker och uttryckte ”se dig om i rummet, vi har inga problem här, här finns det både kvinnor och män”. Jag tittade mig runt och förstod inte riktigt. Där satt visserligen män och kvinnor, men de flesta av männen satt i de mäktigare stolarna. Efter detta ville – också en man – i presidiet tala. Budskapet var om möjligt ännu tydligare ”dina idéer hör inte hemma här, vänd dig till jämställdhetsutskottet!” Jag gick från mötet med en känsla av att de hade bemött mig som om jag presenterat ett förslag om att EU borde utveckla kärnvapen.

Jag vill inte genom min första krönika sprida hopplöshet. Jag tror nämligen på förändring. Fokus på makt och rättvis ekonomisk fördelning är grundbultar om vi ska lyckas vända attityderna såväl i Sverige som i övriga EU. Det är därför både hedrande och förpliktigande att löpande få skriva krönikor i Feministiskt perspektiv.

Jag hoppas att vi Europaparlamentariker från olika partier ska samarbeta och stödja varandra så att vi gemensamt kan förändra och föra fram feminismen i EU. Vi ska finna kraft när vi tänker på kvinnorna som inte får lika betalt för samma jobb. Vi ska finna styrka från forskningen som visar att jämställdhet är bra för fler framtida jobb och tillväxt. Och sist men inte minst vi ska göra det för våra barns rätt att slippa bli definierade och begränsade utifrån kön.