Raderades ur krigets historia – lyfts fram i drama

2015-04-24 | Arazo Arif padlock

KULTUR

Det är viktigt att kvinnors erfarenheter av krig lyfts fram för att förstå människans historia och krig som fenomen. Det anser Arazo Arif i sin reflektion av Hedda Krausz Sjögrens och Jonas Jarls dramatisering av Kriget har inget kvinnligt ansikte som gick på Dramaten 14-21 april.

Kriget har inget kvinnligt ansikte. Så heter dokumentärromanen om de bortglömda kvinnorna i Röda armén, prickskyttarna som stred vid fronten, sjukvårdspersonalen och signalisterna. Boken är skriven av Svetlana Aleksijevitj och utkom år 2012. I den har författaren intervjuat ett fyrahundratal kvinnor om deras upplevelser och erfarenheter under andra världskriget. In i minsta detalj beskrivs krigets alla katastrofer och tragedier i dokumentärromanen som ingår i Aleksijevitjs livsverk ”Utopins röster”, i vilken hon skriver fram Sovjetunionen utifrån mänskliga erfarenheter av den.

Boken har dramatiserats av Hedda Krausz Sjögren och Jonas Jarl. Under en veckas tid, mellan 14 och 21 april, kunde en liten lyckosam grupp på ett tiotal personer åt gången vara publik till intima läsningar av ett urval ur dramatiseringen i Dramatens replokaler. Läsningarna genomfördes av skådespelarna Rebecka Hemse, Inga-Lill Andersson, Anna Björk och Ellen Jelinek i regi av Jenny Andreasson.

Intim uppsättning

När jag begav mig mot Dramaten för att se den näst sista läsningen som framfördes hade jag inte läst boken och visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Det jag fick ta del av var en väldigt fint regisserad läsning av ett så väl utvalt urval att jag tyckte mig förstå hela bokens syfte, alla livsöden den spänner över och alla erfarenheter, deras konsekvenser. Skådespelarna gjorde en väldigt fin insats genom sitt förkroppsligande av kvinnornas berättelser under läsningen. Regin var enkel, skådespelarna bytte platser med varandra och således förflyttades fokus efter varje persons läsning vilket gjorde framförandet dynamiskt och starkt.

Bland berättelserna finns de om kvinnorna som längtar efter att få strida vid fronten, i vilka denna längtan efter att få strida kommer med en tvivelaktig kärlek till den sovjetiska nationen. Där finns också berättelserna om kvinnornas längtan efter att få gå till hårfrisören, få utbilda sig eller arbeta med något särskilt yrke. Där finns berättelserna om kärlek till sina älskare, och om skammen som ålades kvinnorna som stridit i kriget, hur de av vissa inte längre betraktades som kvinnor, eller rentav betraktades som rättslösa. Där fanns också olika röster om männen, en del som beskrev dem som bröder i striden, bröder som väl tog hand om sina kvinnliga medsoldater, men också en del som uttryckte en besvikelse över hur kvinnorna skrivits ut ur historien efter krigets slut, hur männen raderat deras deltagande ur skildringarna av kriget.

Liknande erfarenheter

I höstas gjorde jag en intervju med Zeynep Kavak, en kvinna som stridit med PKK-gerillan i de kurdiska bergen under fyra års tid. Kavak lever ännu och är bosatt i Sverige, sitt hemland, som också nekar henne svenskt medborgarskap på grund av PKK:s terroriststämpel. Vad jag slogs av under läsningen av Kriget har inget kvinnligt ansikte var likheterna mellan Kavaks vittnesmål och de vilka lästes upp i replokalen på Dramaten, trots det faktum att berättelserna ur läsningen härrör från erfarenheter av andra världskriget, och Kavaks från kurdernas självständighetskamp under 90-talet. Under vår intervju berättade Kavak att hon och hennes kvinnliga medsoldater menstruerade i samband med striderna, under läsningen av delar ur Aleksijevitjs bok berättades att kvinnornas mens uteblev i samband med striderna.

En fråga jag ställde mig under läsningen var den om förekomsten av sexuellt våld. I delarna som lästes upp ur boken ingick inga skildringar av det sexuella våldet mot kvinnor som vi bevisligen vet måste ha förekommit även under andra världskriget, av såväl medsoldater som fiender. Under den efterföljande frågestunden tog jag upp detta med Krausz Sjögren, Andreasson och Jelinek och fick höra att det i boken endast finns ett exempel på ett sexuellt övergrepp, att ämnet inte tycks ha tagits upp under intervjuerna. I motsats var detta något som Kavak och jag talade om under vår intervju och något hon intygade förekom, om inte annat så var hotet om sexuellt våld ständigt överhängande kvinnor i strid.

Förhoppningsvis kommer fler chanser att ta del av läsningar eller andra dramatiseringar av Kriget har inget kvinnligt ansikte. Att kvinnors erfarenheter av krig lyfts fram, uppmärksammas och diskuteras är av största vikt för vår förståelse av den mänskliga historian och krig som fenomen. Zeynep Kavak sa under vår intervju: ”Kriget är patriarkaliskt.” och slående nog har Aleksijevitj så även döpt sin bok. Kriget har inget kvinnligt ansikte.