Upp till kamp för en feministisk klimatpolitik!

2015-04-21 | Linnéa Engström padlock

UTRIKES/EUKRÖNIKAN

”I ett globalt perspektiv drabbas kvinnor värst av klimatkrisen eftersom de är fattigast, mest utsatta och mest marginaliserade i det patriarkala samhället. Därför måste vi jobba med att säkerställa kvinnors representation, resurser och rättigheter.” skriver Linnéa Engström (MP) i veckans EU-krönika.

Linnéa Engström är EU-parlamentariker för Miljöpartiet och en av Feministiskt perspektivs EU-krönikörer.

Eftersom jag kandiderade på en feministisk klimatagenda kändes det viktigt att få en plats i EU-parlamentets jämställdhetsutskott. När jag som helt ny ledamot bad om det fick jag höra att det inte var några problem: på EU-nivå lagstiftas det inte mycket om jämställdhetsfrågor och därför har frågan låg status i EU-parlamentet. Det åtråvärda miljöutskottet hade jag redan fått en plats i, och i fiskeutskottet tog jag över som vice-ordförande efter Isabella Lövin.

Hittills har min tid i parlamentet varit oerhört intressant. Framförallt för att könsmaktsordningen blir så tydlig. Särskilt när det gäller parlamentets klimatarbete, där jämställdhet och genusperspektivet rakt av motarbetas av vita, medelålders män. Ett problem är också den feministiska rörelsens låga kunskap om den enorma betydelse genus och jämställdhet har för klimat och energipolitik. Till exempel finns det i jämställdhetsutskottets planering inte en rad skriven om klimaträttvisa och om det viktiga klimattoppmöte som ska hållas i november i Paris.

På klimatområdet förlorar kvinnor konstant de stora slagen. Vi är marginaliserade hela vägen från beslutsprocesser till implementering. Det handlar så klart om makt. Vem sätter en agenda, vilka är inkluderade och vem fördelar resurserna?

Kvinnoförakt tar sig många olika uttryck och en stor del är tystnaden och ignorerandet av kvinnors liv, erfarenheter, utmaningar och förutsättningar. Hand i hand med könsmaktsordningen går exploatering av gemensamma resurser, konsumtionshets och ett förakt för en socialt inkluderande hållbar utveckling.

Forskning visar att män är klimatbovar, framförallt på grund av konsumtionsmönster och på grund av normer kring maskulinitet. Hegemonisk maskulinitet förutsätter bilen, biffen och dyra accessoarer. Tillsammans med könsmaktsordningen formar den vårt nuvarande ekonomiska system- ett alltigenom ”race to the bottom”. Men i krisens Europa, där Medelhavet håller på att bli en massgrav, är den viktigaste frågan för Junckers kommission: "hur skapar vi fler jobb – för män”?

I detta ekonomiska ”cyklop-perspektiv” blir ett erkännande av jämställdhet som en nödvändig förutsättning för att vi ska kunna fixa ekonomin och klimatet extremt provocerande för många. I vår nyliberala tid är alla starka subjekt. I det narrativ som nu presenteras har tesen om att ”marknaden fixar allt” ersatts av att ”tekniken fixar allt”. Och i den berättelsen har ”coola börssnubbar” ersatts av ”coola klimatsnubbar” som nu sitter och berättar för oss hur det faktiskt är.

Vem blir egentligen förvånad över att män sviker kvinnor i klimatpolitiken? Eller att det livsviktiga genusperspektivet ses som ett onödigt tillägg som bara komplicerar saken?

För mig som progressiv miljöpolitiker är ett feministiskt perspektiv avgörande. Hållbar utveckling kan inte uppnås utan en rättvis utveckling. Och en rättvis utveckling kräver jämställdhet.

Det jag ser i klimatpolitiken är ett problem som handlar om verkligt mod och status. Att våga erkänna att genusperspektivet behövs i klimatkampen är att femininisera frågan och därmed riskera att den sjunker i status. Enligt teorierna om hegemonisk maskulinitet måste ”klimatmannen” också framstå som maskulin. Han är redan misstänkliggjord genom sitt gröna engagemang, därför måste han för liv (och lem) behålla den status som klimatfrågan har, och de landvinningar frågan gjort de senaste åren.

”Klimatsnubben” har lyckats ta sig in i hjärtat av maskulinitetsborgen: det privata näringslivet. Och där är det inte önskvärt att prata intersektionalitet, normer och könsmaktsordning.

Därför behövs en feministisk klimatrörelse som kräver klimaträttvisa, och som på riktigt utmanar klimatfrågans maskulina narrativ. Klimattoppmötet i Paris vore en självklar sak att samlas runt. Om jag får önska skulle jag vilja se fler feministiska klimatpolitiker som vågar säga: I ett globalt perspektiv drabbas kvinnor värst av klimatkrisen eftersom de är fattigast, mest utsatta och mest marginaliserade i det patriarkala samhället. Därför måste vi jobba med att säkerställa kvinnors representation, resurser och rättigheter. Gjorde vi det skulle fördelningen av de medel som finns i FN:s klimatregim se helt annorlunda ut.

Vi kan prata om feminism och vi kan prata om klimat, men låt oss prata om dessa frågor tillsammans! Lägg till dimensionen av en grön ekonomi och vi får ett holistiskt perspektiv på hållbar utveckling som på riktigt kan möta de komplexa utmaningar vi står inför. Upp till kamp för en feministisk klimatpolitik!