Rania Masri är debattör, författare och människorättsaktivist. Under Israeli Apartheid Week höll hon föredraget Why, and how we fight. Ett samtal om palestinskt motstånd, feminism, media och om Israels återkommande krig mot Gazaremsan.
FAKTA/BDS-rörelsen:
Boycott Divest and Sanction (BDS): En global kampanj för bojkott, återkallande av investeringar och sanktioner mot Israel tills den dag landet följer internationell lag och ger palestinier rättigheter. Uppropet startades av det palestinska civilsamhället 2005. Nätverket manar dessutom till akademisk, kulturell och atletisk bojkott.
Isolera Israel samt Palestinagrupperna i Sverige är knutna till BDS-rörelsen och inspireras av bojkottrörelsen som växte fram mot apartheid i Sydafrika. Grupperna arbetar bland annat med konsumentbojkott och påtryckningar mot svenska företag som investerar i och tjänar pengar på affärer med Israel.
Rania Masri är kritisk till omvärldens beskrivningar av Gazakriget. Hon påpekar att det som många medier gör, benämner civila dödsoffer som kvinnor och barn, inte bara är antifeministiskt, det berövar dessutom kvinnor deras egen historia som delaktiga i motståndet.
– Genom att placera kvinnor och barn i samma fack förnekar vi kvinnor deras egen makt. Har vi inte förmågan att bygga motstånd? Det betyder också att man ser på kvinnor som civila, och med det menar man att alla män är icke-civila, det vill säga krigare. ”Kvinnor och barn”-uttrycket blir ett emotionellt verktyg som är destruktivt för både kvinnor och män, deklarerar hon och publiken nickar instämmande.
International Apartheid Week är ett globalt evenemang som vill uppmärksamma vad man menar är apartheidlagar mot palestinier och som uppmanar till global bojkott av staten Israel och Masri är en del av den. Rörelsen är världsomspännande men uppropet kom från början inifrån Palestina. I Beirut anordnades evenemang om bojkott och palestinskt motstånd i stadens palestinska flyktingläger såväl som på det ansedda American University. Som svensk åhörare spetsar jag öronen när Masri utbrister:
– Jag stödjer och tänker inte be om ursäkt för väpnat motstånd. Jag stödjer den moraliska och internationella rätten för ett ockuperat folk att själva bestämma vilken typ av motstånd de vill bedriva.
Palestinska motståndet
I Libanon, där cirka 450 000 palestinska flyktingar befinner sig, och som var i krig med Israel senast år 2006, höjer ingen på ögonbrynen åt sådana uttalanden. Nästan dagligen kommer rapporter om israeliska plan som kränker landets luftrum och motståndet mot staten Israel är kompakt.
För Masri handlar det palestinska motståndet dock om så mycket mer än väpnad kamp. Det är en del av ett mycket större motstånd i form av bojkott, såväl ekonomisk och akademisk som kulturell. Hon har varit aktiv i fredsrörelsen och i kampen för social rättvisa och sitter i styrelsen för organisationen ”Palestinian Campaign for the Academic and Cultural Boycott of Israel”.
Vid grundandet av staten Israel, under det som palestinierna kallar Nakban, den stora katastrofen, tvingades år 1948 mer är 700 000 palestinier lämna hus, hem och mark för att undkomma etnisk rensning.
– Det finns ett allmänt konsensus om att Nakban var en engångshändelse som inträffade 1948. Jag motsätter mig det, jag anser att den etniska rensningen fortgår allt sedan dess. Inte i samma utsträckning, men den pågår.
Hon fortsätter att förklara, rösten är bestämd och blicken genomträngande.
– För palestinier i och utanför Palestina är det här svåra tider.
Rasism och diskriminering
Palestinska flyktingar står inför rasism och diskriminering, något som tydligt märks i Libanon där generationer av palestinier förnekats bland annat rätten till arbete och att äga mark. För de som fortfarande befinner sig under ockupation i Palestina är situationen en annan, katastrofen fortsätter.
– Vi kan titta på etnisk rensning på olika sätt. Två av de mest tydliga och systematiska, institutionaliserade exemplen är rivning av bostäder samt medvetna och riktade våldsdåd, som de återkommande krigen mot Gazaremsan.
Israels ”Operation Protective Edge” i Gaza under sommaren 2014 beräknas enligt FN ha skördat mer än 2100 palestiniers liv och gjort ytterligare 108 000 personer hemlösa. Detta utöver de 30 000 personer som blev hemlösa efter kriget 2009 och som ännu inte fått sina bostäder återuppbyggda.
– Men det är inte bara krigen, fastän de syns. Varje dag får jag meddelanden som det jag fick i dag, berättar Masri och visar på telefonen; ”israeliska soldater attackerar palestinsk fiskare vid Gazas kust”. Det här är systematiskt.
Bojkottrörelsen
Att fråga Rania Masri om vad som är fel är som att öppna en Pandoras ask, hon skulle kunna fortsätta i flera timmar. Konversationen rör sig snabbt mellan apartheidlagar, Osloavtal, palestinska myndigheten och Israels invasion av Libanon och det är som åhörare är svårt att känna hopp. Masri invänder, trots tider av förtryck och sorg berättar hon att saker och ting har förändrats, speciellt under de sista åren.
– Jag skulle vilja påstå att bojkottrörelsen är den största globala organiserade civilsamhällesrörelse som finns idag. Varje vecka når vi nya segrar, företag bryter kontrakt med Israel och de förlorar miljoner dollar på kuppen.
Jag skämtar inte, bojkottrörelsen utmanar Israels legitimitet som en apartheidstat och det är det som är väsentligt.
1
Följ oss
Gå till sidtoppen
Litet fel i texten:
"Vid grundandet av staten Israel, under det som palestinierna kallar Nakban, den stora katastrofen, tvingades år 1948 mer är 700 000 palestinier lämna hus, hem och mark för att undkomma etnisk rensning."
Mer än 700 000 palestinier lämnade hus, hem och mark för att undkomma massakrer, borde det väl stå. I och med att de flydde genomfördes den etniska rensningen.