Sole Aznar har tatueringsstudio i Barcelona och kommer till Stockholm Pride 27 juli–1 augusti.

Om ömma tår och hemmablinda utbrott i tatuerarvärlden

2015-04-16 | Sara Swanson padlock

OPINION

Sara Swanson och Sole Aznar driver StaDemonia Tattoo tauteringsstudio i Barcelona. I sommar kan du träffa dem på Prideveckan i Stockholm. Sara Swanson berättar om hur det är att jobba inom ett område där vithet är norm och kvinnor fortfarande är undantag.

FAKTARUTA

Sara Swanson och Sole Aznar driver tillsammans StaDemona tatueringsstudio. De träffades första gången på en 8-marsdemonstration i Barcelona. Ett par år senare träffades de igen av en slump, inledde en kärleksrelation och startade tankarna om det som skulle bli tatueringsstudion i Barcelona. I år firar de tioårsjubileum och besöker Stockholm under Pride-veckan 27 juli-1 augusti. Då gästarbetar Sole Aznar hos Skäggiga Damen och Bläck Tatuering.

De som arbetar inom extremt mansdominerade yrken vet nog att det är som att kasta sten i ett lite för trångt glashus att prata om sexism. Plötsligt finns många ömma tår och hemmablinda utbrott. För tio år sedan öppnade Sole Aznar och jag StaDemonia Tattoo Barcelona, säkert en av de första studiorna driven av flator, i alla fall i Spanien.

Kanske har tatuerare i Sverige kommit längre, men här i progressiva Barcelona är det inte ovanligt att höra tatuerare som inte tycker om att tatuera svart hud – ”det blir inte bra”, ”det är mycket svårare...” (Så tänk hur det ska bli bra, det är ditt jobb). Tatueringsfärg blandas med hudfärg, på mörkt hudpigment passar tydliga teckningar utan för många små detaljer bäst. På ljust hudpigment kan det behövas mer detaljer för att det inte ska se tomt och torftigt ut. Men smaken är ju också som baken och något vi ger råd om är inte alltid vad personen vill ha. Ibland har de rätt, det blev bättre av att vi lyssnade. Ibland blir det fel och Sole borde stått på sig om vad som är att rekommendera.

Säkert är att vithet är norm, liksom att vara kvinna fortfarande är undantag. Inte längre så illa som när Sole sökte jobb här i Barcelona för 15 år sedan och hon uttryckligen fick höra att de sökte tatuerare och inte tatuererskor. Man ville inte ens se hennes arbete. I dag kan det vara coolt, exotiskt och positivt, men alltid ett undantag, att vara kvinna och tatuerare.

Jag tittar på tatueringsmässor som är ett viktigt forum för att visa upp sig och lära känna andra professionella, att göra sig ett namn. När vi arbetar på mässorna i Barcelona, Berlin och nederländska Breda saknar jag de andra tatuererskorna. Inte för att de essentiellt är mer lika oss, men för att jag blir deprimerad av den enorma diskrimineringen. Att folk fortfarande har mage att säga: ”Vi hittade inte mer än fem bra kvinnor (bland hundra män) till mässan.”

Varken Barcelona eller Stockholm når upp till 10 procent tatuerande kvinnor. Eller det mer subtila: ”Jag tycker bättre om att tatuera mig med kvinnor, de tar bättre hand om mig (det vill säga jag kan vara jobbigare, klaga mer, ta mig friheten att berätta hela min livshistoria och alla mina problem för att du inte är man).”

Jag har inte lust att behandla folk illa för att bevisa att vi inte tatuerar med underlivet och att det inte finns någon modersgen som påverkar oss professionellt. En lösning skulle vara att tatuerare generellt jobbar på att bli lite mer ödmjuka, det vill säga mindre machonorm.

Den svåra och trista sanningen är att kvinnor fortfarande måste vara bättre och noggrannare för att få vara med, fortfarande gör mer av arbetet i hemmen och får mindre kraft för jobbet medan snubbar känner igen sig i och hjälper, omedvetet eller inte, andra snubbar. Ryggdunk. De flesta kända konstnärer har någon som är hemma med deras skivsamling eller barn och könsfördelningen överraskar inte. De är våra vänner, kollegor och kunder; därför gör det så ont att prata om.

Som när Sole Aznar blev inbjuden att delta med ett konstverk på modemässan The Brandery för några år sedan. Arrangörerna bad om målningar på strykbrädor av ett antal tatuerare och vi tänkte att wow, kan det vara sant med ett feministiskt ta-tillbaka-symboler-projekt från Barcelonas tatueringsmässarrangörer?!

Oops, nej, kvinnorna skulle måla på strykbrädor och männen på skateboards, kvinnorna fick ställa ut i en korridor i utkanten och männen mitt bland de största märkena på mässan.

I veckan kom diskussionen om de senaste årens Lady Tattoo Expos upp, mässor där enbart kvinnor tatuerar. De väcker dubbla känslor, i alla fall hos mig. Kicken att arbeta med andra kvinnor när vi oftast är undantag kan vara enorm. Å andra sidan sipprar ledsenheten igenom när jag tänker att nu har de ännu en anledning att diskriminera mera. Tjejerna har ju sina egna mässor! Damfotboll och vanlig fotboll, typ. Om Lady Expos skulle ha en feministisk agenda med peppande föreställningar och politisk vilja skulle jag jubla, men jag orkar inte ens förklara vad det går ut på. Pengar, lite mer sexism och så hålls tatuererskorna nöjda ett litet tag till. Kanske inte medvetet, men det känns så oavsett motivet.

Jag är less på att analysera och utbilda. Att förklara minst en gång i veckan att nej, kvinnor har inte högre smärttolerans än män för att många kvinnor föder barn. Bögar är inte känsligare än machoheteror. Allt är andning och koncentration, saker som inte görs med snopp eller snippa. Att det inte är sant att vitas hud är annorlunda än svartas att tatuera. Det handlar om hudens elasticitet, om saker som ålder, rynkor, muskelmassa, snabba viktförändringar. Att olikheter inom en generaliserad grupp ofta är större än mellan de påtvingade blocken.

Kampen ligger som så ofta mellan den nödvändiga generaliseringen för att peka på diskriminering och längtan efter att ses som en egen specifik person – inte vad folk antar att du kan och inte kan eller är som kvinna, vit, svart, flata.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: