Best of Sweden – en världskändiskonsert

2015-04-14 | Arazo Arif padlock

KULTUR

Den 8 april var det premiärdags för turnén ”Best of Sweden” – en konsert som samlar flera världskända artister bosatta i Sverige för spelningar på fem olika orter i landet. Första spelningen ägde rum på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Kvällen därpå var det dags på Uppsala Konsert & Kongress, UKK. Arazo Arif rapporterar från en kväll som fick hennes hjärta att hoppa glädjeskutt.

Projektet Best of Sweden genomfördes av Andreas Unge, musikproducent och låtskrivare, för närvarande ”artist in residence” vid Vara Konserthus. Innan artisterna började spela fick publiken se en kort introduktionsvideo i vilken Unge åker taxi och berättar om hur idén till projektet uppstod. I taxibilarna samtalar han med chaufförerna om musik och frågar om de har musik från sina ursprungsländer. En av chaufförerna är från Etiopien och där har Unge byggt en studio i vilken han producerar bland annat filmmusik och så är deras konversation i full gång. På det här sättet, berättar Unge i filmen, har han kommit i kontakt med kända artister som har flytt till Sverige från olika delar av världen och här lever ett närmast anonymt liv. Han ville med projektet visa på den kulturrikedom som finns i vårt land och lyfta fram dessa världskändisar som i sitt nya hemland hamnat i skymundan.

Storhet, förföljelse och sång

Naser Razzazi, som talande nog var den ende av artisterna som jag själv kände till tack vare mitt kurdiska ursprung, är en av kurdernas mest kända artister. Han har sjungit och spelat sedan en tid då det kurdiska språket var förbjudet i Iran. Under hans tid i Iran levde kurderna under starkt förtryck och Razzazi blev torterad för sin musik. När han klev upp på scenen och började spela några av de mest folkkära kurdiska sångerna hoppade mitt hjärta glädjeskutt i bröstet. Men inte lugnade sig hjärtat när han klev av och gav plats åt den eritreanske jazzrockaren Osman Abdulrahim.

Med varje artist visades en kort film där de berättar om sin bakgrund, relationen till musiken och skälet bakom flykten till Sverige. Abdulrahim visade entusiastiskt sin skivsamling med stora idoler som Elvis Presley och James Brown. Han inspirerades av jazzen och rocken, berättar han i videon, men sjöng på tigrinja. Efter några år som folkkär artist blev han förföljd av diktaturen i Eritrea och fängslades vid två olika tillfällen, därför bar det av till Sverige. När han kom ut på scenen i sin discoglansiga kostym och med sina fantastiska dansmoves var det omöjligt att inte ryckas med. Och mycket riktigt var musiken en otrolig fusion. Denne artists scennärvaro, energi och kontakt med publiken, dessutom!

Upplägget var sådant att varje artist i tre omgångar turades om att spela ett par låtar var. I samband med deras framträdanden visades de korta filmerna om dem och medan de spelade skiftade scenbakgrunden i olika visuella mönster som passande varje sångare. Alexandra Pascalidou som var konferencier presenterade snart Habib Mousa, den assyriske sångaren som växte upp i Syrien. I sin video berättar han om hur han som tonåring från en balkong såg sin femtonårige bror dödas av en bomb. Senare flydde han till Sverige. Mousas sånger handlar om kärlek och hopp. Han sjunger på det assyriska språket och betonade under sitt framträdande att det assyriska folket, sayfo, måste erkännas.

En annan av de samlade artisterna var Safoura Safavi, född i Iran men uppvuxen i Sverige. Tillsammans med sin syster startade hon ett band år 2005 och de sjöng regimkritiska sånger om politik och demokrati i Iran men också med ett globalt perspektiv. Safavi sjöng på persiska, spanska, svenska och blandade in salsatoner, rock och brasilianska rytmer under sitt framträdande. I sin video berättar hon om hur hennes syster avskedades från sitt jobb på ”Voice of America” eftersom en av deras gemensamma låtar uppfattats som regimkritisk. Men bolaget stämdes och nu finns en paragraf i den amerikanska lagboken där systern omnämns – ingen får avskedas på grund av musiken de spelar!

Sist men inte minst bland de spelande artisterna var Ramy Essam, från Egypten. Essam var en frontfigur under revolutionen på Tahrirtorget 2011 där han drog fram sin gitarr och började spela politiska sånger om arbetares rättigheter och att folket ska ha makten. Han tillfångatogs och torterades för detta men var under sitt framträdande noga med att poängtera hur han inte är den ende som har gått samma öde till mötes och torterats för sitt användande av konst som motstånd. I sina rocklåtar sjunger han på arabiska där han har skrivit en del texter själv och hämtat en del från kända gamla kampsånger.

Kallades "främmande"

Känslorna sprudlade under kvällens gång. Musiken, artisterna, deras historier och mötet mellan dessa olika kulturella uttryck skapade en stark stämning i rummet. Jag kunde knappt sitta still. Men medan musiken och dansstegen i de fantastiska enskilda uppträdanden som gjordes av dessa världsartister gick rakt in i hjärtat var det något som skavde. Mellan framträdandena talade Alexandra Pascalidou om vikten av att våga möta ”det främmande som också kan vara skrämmande” framtill dess att man tar första steget och jag visste där jag satt att dessa ord inte var riktade till personer som jag, utan de vita svenskar i publiken som kanske tagit sig utanför sin comfort zone för att under en kväll ta del av ”de andras” kultur. Och vilken trist publik därtill. Denna otroligt dansanta musik hela kvällen och knappt en människa gungade i sin stol, sånär som på ett par personer här och var.

Initiativet till Best of Sweden var fantastiskt och resultatet likaså. Tillsammans utgjorde artisterna en makalös ensemble som bjöd på en otrolig show och jag skulle gärna önska fler liknande projekt på den svenska kulturscenen. Men jag kan skippa frågor från konferenciern till den egyptiske revolutionären där han ombeds uttala ett ord på svenska, eller uppmaningar om att våga mötas, för dessa riktar sig återigen till den rådande normen och urholkar hela kärnan i evenemanget.