Ingenting är som det ska

2015-04-11 | Amanda Lindholm padlock

KULTUR

Den fastspända flickan har satts upp som teaterpjäs av Teater Fryshuset i samproduktion med Kulturhuset Stadsteatern och hade premiär i fredags. Amanda Lindholm var med. Hon skriver om en drabbande berättelse som får publiken att gråta men som också lyckas förvandla tårarna till ilska och därigenom kanske något slags hopp.

”Den fastspända flickan” är baserad på den hyllade P1-dokumentären som journalisten Daniel Velasco gjorde 2013. Den handlar om Nora, som blir utsatt för våldtäkt av en rad män, däribland före detta polischefen Göran Lindberg. Hon slussas runt på den ena vårdinstitutionen efter den andra och varken hos polisen, vården eller socialen får hon den hjälp hon behöver.

Nu sätts den upp som pjäs på Stadsteatern av Teater Fryshuset i samproduktion med Kulturhuset Stadsteatern. Regissörer är Emil Rosén Adsten och Ulf Stenberg.

Pjäsen är en monolog där Nora, genom skådespelaren Rakel Wärmländer, berättar sin historia.

Nora växer upp med en våldsam pappa. Han är läkare och Nora tror att alla med fina fasader egentligen döljer samma kaos som hennes familj. När Nora i slutet av högstadiet inser att hennes hemsituation är ohållbar blir hon deprimerad. Hon vill inte vara hemma, börjar dricka och ta tabletter. När hon stämmer träff med en man, för att köpa tabletter av honom, våldtar han henne. Efter det hamnar hon på sitt första behandlingshem.

Rakel Wärmländer gör Nora med en fantastisk fingertoppskänsla. Wärmländers Noras överanvändning av ordet liksom kan uppfattas som en enkel väg till ett mer ungdomligt språk, men redan efter några minuter känns det självklart. Hennes ”liksom” blandas med klassiskt svåra ord och med en pondus i berättandet.

Sviken av alla

Nora fastnar i vård- och socbyråkratin. Hon vill åka hem, men får inte. Vill sedan stanna på ett behandlingshem för att hon mår bra där, men får inte – hon mår för bra. För att få stanna nästa gång hon kommer dit igen, ser hon till att inte verka må för bra. Hon skadar sig och stjäl tabletter. Men då mår hon för dåligt och skickas iväg av den anledningen.

Scenen är enkel och helt utan rekvisita, vilket får Wärmländers Nora att framträda ännu tydligare. Musiken, som är gjord av hiphop-kollektivet Femtastic och samtyckeskampanjen Fatta, ger en extra tyngd åt pjäsen. Monologen bryts med jämna mellanrum av pulserande intrumentalmusik med tunga synt-trummor. Det ger effekten av berättelsen ännu en dimension.

Hon börjar sälja sex för att få pengar – ingen på behandlingshemmet märker ändå. Hennes kompis på behandlingshemmet blir ihop med en torsk, tillsammans blir de Noras hallickar, och hon vågar inte sluta. Så småningom träffar hon Göran Lindberg, den nu ökände före detta polismästaren, som utsätter henne för upprepade brutala våldtäkter.

Alla lurar Nora. Hon blir ordinerad terapi och behandling utan andra ungdomar i samma situation – och får precis motsatsen. Hon blir lovad att inte behöva komma tillbaka till behandlingshemmet, men hamnar där ändå.

Det hade varit lätt att dröja kvar vid våldet. Grotta ner sig i våldsscenerna – det hade funnits många sådana att välja på. Men i stället låter Rakel Wärmlander sin Nora visa hur allt har påverkat henne. Ibland slutar hon prata mitt i en mening och stirrar tomt framför sig. Hon lyckas göra det utan att det känns det minsta sökt.

”Ingenting är som det ska”, sjunger Kristin Amparo i Fatta-låten och precis så känns det. Ingenstans blir Nora hjälpt, aldrig kan hon få vila.

Den kanske starkaste scenen är när Nora berättar om hur hon vid ett tillfälle rymmer från behandlingshemmet. Hon rymmer hem till sin mamma, som vid det laget har lyckats lämna Noras våldsamma pappa.

”Vi åt pizza och pratade. Sedan ringde de och var skitförbannade för att mamma inte hade ringt direkt och berättat att jag var där. För att vi hade ätit pizza och pratat.”

Det blir plågsamt uppenbart vilken trygghet Nora behöver, var den finns och att hon inte får den.

Politiserande teaterbearbetning

Sista halvan av pjäsen ackompanjeras, förutom delar av Fatta-låten, av publikens snyftningar. Men emellanåt även skratt. Vissa av händelserna i Noras berättelse är så fel att det är svårt att göra något annat.

Fokus hamnar där det ska – på Noras berättelse. På hur Sverige i dag kan misslyckas med att hjälpa alla Noror som finns. Förövarna ges liten plats, men stort ansvar. I den mån den riktiga Nora har orkat har hon själv varit med och arbetat fram monologen.

I flera intervjuer har teamet bakom pjäsen uttryckt att de vill visa strukturerna som ligger bakom Noras berättelse. Och de lyckas. Men eftersom Noras berättelse är på riktigt finns det inget lyckligt slut. ” Tiden läker inte sånahär sår”, sjunger Kristin Amparo. Så är det.

Men även det tas med i beräkningen. I slutet av pjäsen läses en hälsning från den riktiga Nora upp. Efter det finns en expertpanel på plats som publiken får prata med och ställa frågor till. Under samtalet förvandlas den förlamande känslan av hopplöshet till ilska. Och kanske därigenom något slags hopp.