Bild: Wikimedia Commons

Till minne av Tomas Tranströmer

2015-03-28 | Sven-Eric Liedman padlock

KULTUR

”Det fanns en anspråkslös vardaglighet över Tranströmer. Som ingen annan kunde han skriva om det stora, det himmelska eller helvetiska, i det som är det vanliga, det ständigt återkommande.” Sven-Eric Liedman minns Tomas Tranströmer, den folkkära, flerfaldigt prisbelönade och internationellt erkända poeten, som i torsdags drog sitt sista andetag.

Tomas Tranströmer har skrivit den vackraste kärleksdikt jag vet. Den heter C-dur och handlar om ett jag på väg från ett kärleksmöte. Ute har den första snön fallit:

Natten lyste vit.

Han gick fort av glädje.

Hela staden sluttade.

Dikten står i Tranströmers tredje diktsamling, Den halvfärdiga himlen, från 1962. Den enda gång jag träffat Tranströmer var i samband med den samlingen. Jag var ordförande i Litterära studentklubben i Lund, och den finaste trofén i samlingen författare som jag lyckades bjuda in var just han. Han var omsusad som den främste skalden i sin generation, och det var stort när han tackade ja. Men det fanns ett förbehåll: klubben skulle inte bara betala hans resor utan också ersättning för den arbetsinkomst han skulle förlora genom att göra sig fri från sitt jobb som psykolog i Västerås. Klubben var utfattig, och vi fick inte ta inträde; det hörde till villkoren för studentklubbar.

Jag kom på en idé: vi skulle ta upp kollekt. Det var förstås min kyrkliga bakgrund som spökade. Kollektbössan hörde till rekvisitan i den kyrka som jag redan då vänt ryggen.

Tranströmer drog massor av folk, och arrangemanget gav ett vackert netto. Dikterna i hans då nya samling vibrerar av glädje och gjorde alla som hörde honom läsa glada och givmilda. C-dur var en höjdpunkt men också Resan som handlar om tunnelbanan i Stockholm. Dikten börjar mörkt: ”Tåget kom och hämtade /ansikten och portföljer.” Men när man närmar sig ytan ”började/frihetens humlor surra”. ”Sädesax blåste in/ över perrongerna.”

Tranströmer fick övernatta i mitt studentrum; jag bodde hos min flickvän. Till frukost bjöd vi på knäckebröd. Litteraturens villkor var hårda också på den tiden.

Medan vi idisslade knäckebrödet talade vi om Istanbul. Han hade varit där och vi var på väg dit. Han varnade för lopporna på de billigare hotellen. Varför är det just det jag minns från vårt samtal? Loppor.

Det fanns en anspråkslös vardaglighet över Tranströmer. Som ingen annan kunde han skriva om det stora, det himmelska eller helvetiska, i det som är det vanliga, det ständigt återkommande. Han skriver om döden med samma självklara lätthet som om kärleken. I Sorgegondolen, hans samling från 1996, finns dessa rader:

Solen står lågt nu

Våra skuggor är jättar.

Snart är allt skugga.