Bild: Elina Pahnke

Vykort från ett upplopp

2015-03-20 | Elina Pahnke padlock

UTRIKES

Klockan är 06.30. I Frankfurt befinner sig 10 000 poliser. På gatorna ligger glassplitter från bankernas fönster. En polisbil brinner. En svartklädd demonstrant säger åt mig att sluta filma. Bengaler tänds. I nästa sekund hoppar en clown ut ur en papperskorg. Bakom clownen står en pappa med ett nyfött barn.

Ostbahnhof

Nätverket Blockupy planerar att blockera Europeiska centralbankens huvudkontor. Men med 10. 000 poliser i vägen är det svårt. Idag invigs byggnaden som egentligen skulle stå klar 2011, 13 miljarder kronor senare.

Polisbilen står nu i fulla lågor och alla börjar rusa därifrån. På gatorna brinner däck och papperskorgar. Två maskerade män springer fram till en bensinmack och slår sönder rutorna. De möts av burop från andra aktivister.

Polisen börjar komma ifatt dem. Några hinner inte därifrån. En medelålders kvinna släpas mellan två poliser. Från ansiktet rinner det blod. Senare får jag veta att hon kommer från Sverige och har hamnat på sjukhus.

Aktivisterna försvinner och jag står kvar. Runt mig står poliser med siffror på ryggarna.

15201, 15202, 15203.

Några är klädda i svart, andra i militärgrönt. Alla bär vapen. Jag försöker följa deras sirener för att se vad som händer.

Demonstranterna är fortfarande borta men jag hittar fyra tyska aktivister på ett konditori. Mina mynt är slut. Kvinnan i kassan bjuder mig och aktivisterna bredvid mig på kaffe.

En tysk man berättar för mig att poliserna har gått ut och varnat hela staden för de ankommande demonstranterna. Skolorna i området har stängts ner och ett varningens finger har lyfts för den som går ut just i dag.

Korsningen Langestraße/Battonnstraße

En tom gata senare dyker ett demonstrationståg upp, fyllt med blåklädda italienare.

På tröjorna står det Vive la commune. Leve kommunen. Det är den 18 mars och den 144:e årsdagen för pariskommunen, då arbetarna i Frankrike gjorde uppror och tog över styret i Paris.

Siamo tutti antifascisti! ropar italienarna. Vi är alla antifascister.

I en korsning blir demonstrationståget omringat av polisen. Demonstranterna sätter sig på marken och äter frukt. På hörnet låter ett bageri alla använda toaletten.

Ur en megafon hörs en röst:

– Ta det lugnt, och stressa inte upp er över polisen! Syftet är inte att förstöra hela staden. Syftet är att blockera ECB:s kontor.

På torget börjar grupper bilda kedjor genom att hålla armkrok med varandra. Mellan poliserna och demonstranterna påbörjas en katt och råtta-lek, där demonstranterna konfronterar för att sedan konfronteras och tvärtom.

Till slut flyttar poliserna på sig och alla springer därifrån.

På vägen ligger en man som har blivit nedsprungen av polisen med en hjälm som det står press på. En ung kvinna går förbi och håller en hand över sin blodiga näsa.

Polisen börjar rusa mot demonstranterna och knuffar undan alla som kommer i deras väg. Flera journalister knuffas undan, även jag, och någon ropar på tyska ”PRESSEFREIHEIT”.

– De är poliser från Berlin, ser du? säger en annan journalist bredvid mig och pekar på tygmärket på polisens arm.

– De är upptränade till att vara de värsta.

Polisen från Berlin har tryckt ner en kille på marken och slår honom i tur och ordning. Runt dem står ytterligare en grupp poliser och ser till att vi inte fotar scenen.

De är många nu, poliserna. Aktivisterna känns plötsligt få.

Honsellbrücke

Jag går bort till bron som går över floden. Där har ytterligare några aktivister försökt att ta sig över för att hitta en ny väg in till huvudkontoret. De blir snabbt stoppade och nu sitter de här och hänger. Solen lyser och ur en högtalare spelas den italienska kampvisan Bella Ciao.

Una mattina mi son svegliato

O bella ciao, bella ciao, bella ciao ciao ciao

Una mattina mi son svegliato

Eo ho trovato l’invasor

Någon blåser såpbubblor och en clown klampar förbi.

Jag smiter förbi bron, kedjorna av människor och raderna av poliser för att komma till huvudkontoret.

Området är avspärrat med taggtråd. Runt huvudkontoret är det vindstilla och tyst men en bit därifrån är tvåhundra aktivister från Italien omringade av poliser.

De har suttit så i några timmar, får jag höra. Vive la commune. Runt de blåklädda står poliser och runt poliser står demonstranter och uppmanar polisen att släppa italienarna. Luften sticker av pepparspray.

Ännu en svartklädd person ber mig att sluta fota.

Det är mitt på dagen och polisen har gripit 350 demonstranter för störande av allmän ordning.

Waldschmidtstraße

Alla börjar bli trötta och rör sig mot en samlingsplats där de får mat. Flera ligger på marken och sover. Fortfarande är det långt kvar tills dagen är slut för de tillresta demonstranterna.

Där finns folk från Italien, Grekland, Nederländerna, Tyskland, Sverige, Danmark.

När de vaknar, solbrända om de inte tänkt på att lägga sig i skuggan, går de tillsammans med 10 000 andra till ett torg där det hålls en talmanifestation.

Varje passage på vägen mynnar ut i en mindre demonstration. Vägen mot torget kantas av folk som ropar anticapitalista och ein zwei drei – nazi polizei.

Römer/Paulskirche

Naomi Klein talar på torget, om vem den verkliga fienden är. När den planerade stora demonstrationen börjar är klockan fem på eftermiddagen och antalet människor har fördubblats.

Ännu en gång blir jag ombedd att sluta fota.

– Tycker du inte att det finns nog med bilder?

20 000 sömniga ögon går på Frankfurts gator. När demonstrationen avlutas är det mörkt ute men för många är veckan inte slut än.

På torsdagen håller Blockupy i ett möte där grupper från hela Europa ska diskutera tanken om en social strejk – en strejk för de som inte kan strejka. Det kan vara papperslösa, arbetslösa. Det kan vara studenter eller oavlönade.

Men först måste alla sova.