Inte bara en måltid.

Integration med falafel

2015-03-17 | Ana Valdés padlock

KRÖNIKA/UTRIKES

Maten har en känslomässig betydelse som gör folk trygga och bekväma, konstaterar Ana Váldes, efter en måltid med de befriade Guantánamo-fångarna som tagits emot i Uruguay. Hon minns sin första tid i Sverige och hoppas att Uruguay ska visa det tålamod som nu behövs.

Igår hade de sex fångar från Guantanamo som är nu fria och lever i Montevideo som flyktingar ett möte med stadens borgmästaren, min gamla skolkamrat, Ana Olivera. De bad henne om en bit mark för att bygga Montevideos första moské. Ana Olivera svarade att visst var deras önskan rättvis, i Uruguays författning garanteras allas rätt att utöva sin religion och staten har ingen officiell religion.

Landet är hårt sekulariserat och ”Stilla veckan”, påskveckan som kommer nu, kallas officiellt för turismens vecka och folk är lediga från arbetet – en extra semestervecka.

En fransk munk som var här på besök sade förvånat att han hade aldrig trott att det kunde finnas ett land i världen förutom Frankrike som var så styrt av jakobinska regler om skilsmässa mellan religion och stat, om frånvaro av all religiös undervisning i den statliga skolan och om total avsaknad av religiösa symboler i det offentliga rummet.

Tillsammans med de syriska familjer som handplockades av FN för att få tillfällig asyl i Uruguay vill Guantanamofångarna ha rätt att be tillsammans och att ha en minaret som kallar till bönerna. De vill fira varje fredag, samt under Ramadan och Eid – det muslimska årets höjdpunkter.

Reflektion av mångfald

Vi har katolska kyrkor, judiska synagogor och åtskilliga evangeliska sekter som har gjort gamla biografer till böneplatser. Och under den militära diktaturens tid var den koreanske amerikanske pastorn Sun Myung Moon en välkommen gäst i Montevideo, som i folkmun började att kallas “Moontevideo”.

Han köpte hotell, tidningar och semesteranläggningar, hans försvar av familjeenhet och helighet passade militärernas styre och hans kyrka skattebefriades under många år.

En moské här skulle logiskt inte reflektera annat än mångfalden som har alltid präglat det uruguayska samhället, ett invandrarland som har alltid tagit emot folk I nöd och religiös förföljda.

Efter mötet med borgmästaren gick vi ut och åt falafel på stadens enda falafelhak, en restaurang som ägs av en ung armenier som lagar både shawarma, kebab och hummus, förutom falafel.

Köttet är inte halal eftersom Uruguay har än så långe saknat halal-slakterier. Då valde Guantanamo fångarna att äta hummus och falafel. De grät, det var första gången som de åt falafel och hummus på femton år. Ingen i Guantanamo fängelset tänkte att fångarna behövde maten som de åt hemma, att maten har en känslomässig betydelse som gör folk trygga och bekväma.

Politiska skeppsbrott

När vi gick ut sade dem att det var den lyckligaste natten sedan de blev fria. Jag kände att mitt bidrag till deras integration till landet här var så obetydligt, jag ville göra mer, och kom ihåg hur jag kände mig när jag landade i Sverige, ett land som var lika främmande för mig som Uruguay är för dem.

Jag mindes min första kontakt med den svenska maten, med de svenska seder och vanor, hur långt tid tog det innan jag behärskade språket, innan jag började att arbeta, innan jag fick mina första svenska vänner.

Hoppas att Uruguay är lika tålmodigt mot dem som Sverige var mot oss som också kom som förföljda, som skeppsbrutna ur olika politiska skeppsbrott runt i världen.