Årets Ta natten tillbaka-demonstration i Stockholm slutade på Södersjukhuset för några av deltagarna.

Bild: Vimeo/anonym

#8mars: Fortsätt och fortsätt ta natten tillbaka!

2015-03-13 | Dharana Favilla , Sara Berg , Mira Strömquist padlock

OPINION

Den årliga Ta natten tillbaka-demonstrationen i Stockholm slutade på Södersjukhuset för några av deltagarna. När upprörda vittnen ringde SOS-alarm för att få tag i ambulans kopplades de till polisen – samma polis som nyss använt våld mot några av demonstranterna.

”Polisens övervåld används här till att misshandla unga kroppar, och det har blivit så normaliserat att andra sätt att hantera situationen inte tycks föresväva polisen” skriver tre personer som deltog i demonstrationen.

Dharana Favilla, Sara Berg och Mira Strömquist deltog i årets Ta natten tillbaka-demonstration i Stockholm.

”Låt dom gå! Låt dom gå! Låt dom gå!” Skriken ekar mellan husen på Götgatsbacken där polis och demonstranter, från en sekund till en annan, hamnat i en våldsam tumultartad situation. Den kravallutrustade polisen snålar inte med batongslagen mot den kedja av unga kroppar som bildats runt de demonstranter som tryckts ner till marken.

Det är Stockholm den 8:e mars 2015 och vi deltar, liksom så många gånger tidigare de senaste 20 åren, i denna kvinno- och transseparatistiska demonstration “Ta Natten Tillbaka”. Numera går vi inte bara som fria kvinnor som vill markera vår rätt att vara just fria och trygga på våra gator. Numera går vi även bredvid våra döttrar, våra elever, besökarna på ungdomsgården där vi arbetar, våra vänners döttrar och deras vänner.

Till alldeles nyss var det fullt ös med trummor och slagord, några bar på facklor i olika färger och vi hade sprungit längs Folkungagatan i spontant frihetsrus. Några hade slängt av sig tröjorna och gick i bar överkropp. Det var det en trygg och tillåtande stämning. Vi höll ihop, gång på gång avisade vi män som provocerats av oss och ställt sig i vägen, filmat eller tagit på oss.

Ta Natten Tillbaka är en av de mest fantastiska och viktiga demonstrationerna som finns och som uppstod på 70-talet i USA och Kanada. Denna kvinno- och transseparatistisk demonstration går ut på att varje 8:e mars-natt tillsammans ta tillbaka det offentliga rummet rent konkret - ta tillbaka gatorna som annars så ofta är en otrygg plats för oss.

Men det är inte första gången det slutat som nu. Vi har varnat våra döttrar och medsystrar. Hur man nu varnar, utan att tysta deras rätt att kämpa för sin frihet, uppmanat dem att vara vaksamma. Försökt svara på deras invändningar när de med ungdomens friska ögon sagt att ”Vadå vi vill ju inget illa, det ska väl inte spela någon roll var vi går eller vad vi har på oss, vi har ju rätt att känna oss trygga!” Försökt förklara det obegripliga - att detta ändå provocerar.

Hur blev det så igen, att de människor som ville ta tillbaka rätten över sina kroppar nu ligger nedtryckta mot asfalten med stora poliskroppar över sig? Människor som gått hit för att få känna sig starka och fira kvinnodagen tillsammans?

I tumultet möter vi en chockad batongskadad ung person och vi ringer ambulansen. När SOS-personalen får veta var den skadade befinner sig kopplas vi plötsligt över till polisen istället. En polis kommer fram och säger barskt och utan att titta på den skadade att hon kan få åka med dem till SÖS. Men hur ska någon som just blivit så brutalt påpucklad med batong känna sig trygg att åka med de som vållat skadan?

Ungdomarna frågar oss, några ledsna och med tårar i ögonen, andra förbannade och kränkta: ”Varför gör dom såhär? Poliser ska väl gripa våldtäktsmän och skydda oss, vad är det vi har gjort?!”

Polisen har alltid sin förklaring. Denna gång; ett brutalt gripande av en person som enligt dem var nödvändigt. Detta kan bara ses som dåligt omdöme. Och att det hela sedan resulterade i flera skadade och totalt fyra gripna måste ses om en upptrappning av våld och avsaknad av varje annan strategi.

Demonstrationen avslutas utanför polisstationen vid Mariatorget i solidaritet med de gripna. Trots att skaran demonstranter nu krympt ytterligare står vi omringade från båda håll av ett större antal poliser. Vi slussar tonåringar som vill ta sig hem genom den skrämmande polismuren.

Det är med tom obehagskänsla vi går hemåt vid elva-tiden denna kväll. Vi litar inte på hur det ska gå för de som valde att stå kvar. Inte vid något tillfälle har vi hört polisen försöka kommunicera med oss demonstranter under kvällen.

Det hände alltså igen. Det som vi sett hända så många gånger att det slutat förvåna oss. Polisens övervåld används här till att misshandla unga kroppar, och det har blivit så normaliserat att andra sätt att hantera situationen inte tycks föresväva polisen. Andra sätt än att trappa upp stämningen, använda batonger och göra våldsamma frihetsberövanden. Och hur svarar vi på det? Förutom att i stunden skrika eller försöka ingripa, kanske några låter bli att gå nästa år? När vi istället borde vara ännu fler. Ännu fler som samlas i solidaritet, från olika generationer feminister och aktivister, och tillsammans ta natten tillbaka.