Butlers kritik av feminismens identitetspolitik

2015-03-06 | Edda Manga padlock

KRÖNIKA/FEMINISM

Om identitetspolitikens kännetecknande drag är tanken att en identitet först måste finnas för att dess intressen sedan ska kunna representeras och tillvaratas genom politisk handling så är feminismen till stor del identitetspolitisk. Edda Manga finner anledning att återkomma till Judith Butlers klassiska verk Gender Trouble i sin 8 mars-krönika.

Med anledning av det gångna årets många diskussioner om identitetspolitik och feminism tycks det mig relevant att återkomma till den nu 25 år gamla klassikern Gender Trouble där Judith Butler kritiserar feminismens identitetspolitiska tendenser. Hon skriver där att det feministiska ”vi:et” är och förblir en fantasikonstruktion. Vi:et förnekar komplexiteten i och omöjligheten att fixera ett ”vi”, samt det faktum att ett vi endast kan etableras genom exkluderingen av en del av dem som det utger sig för att representera.

Butler utgår i sin argumentation från en definition av identitetspolitik enligt vilken dess kännetecknande drag är tanken att en identitet först måste finnas för att dess politiska intressen sedan ska kunna utarbetas och leda till politisk handling. Men hon argumenterar för att detta inte är nödvändigt: ”there need not be a ’doer behind the deed’, but that the ’doer’ is variably constructed in and through the deed”.

Agentskap behöver inte grundas i ett prediskursivt vi, utan kan lika gärna grundas i ett vi som är diskursivt konstruerat. Att ett subjekt är diskursivt konstruerat är inte samma sak som att det helt determineras av diskursen, understryker Butler. Diskursiv mening skapas inte genom grundläggande handlingar utan snarare genom processer av reglerad upprepning inom ett politiskt kraftfält.

Kategorin kvinna förutsätts vara grundläggande för feministisk politik och tros vara nödvändig för att mobilisera feminism, anför Butler. Detta är en form av identitetspolitik som verkar konserverande och hindrar själva de förändringar som feminismen borde verka för, argumenterar hon.

I likhet med Michel Foucault ser Butler identitet som en effekt av en viss maktordning. Att tala i dess namn kan därför inget annat än bekräfta maktordningen. Butler menar att i stället för att representera identitet borde feminismen dekonstruera den. Långt ifrån att omöjliggöra politik innebär dekonstruktion att de villkor inom vilken identiteten konstrueras politiseras.

Om identiteter inte längre görs till en förutsättning för politik och om politik inte längre förstås som en mängd praktiker som kretsar kring preexisterande (utompolitiska) subjekts ”intressen” kan en ny form av politik framträda.

De sista raderna i Gender Trouble är utopiska. Butler målar upp en framtid där en mångfald av kulturella konstruktioner av kön stör den binära könsmodellen och motsäger dess naturlighet, så att andra kulturellt erkännbara livsformer kan frodas.

Butlers utopi har till en viss del förverkligats. En mångfald av kulturella konstruktioner av kön har växt fram och tagit plats på ett sätt som förändrat och fortsätter att förändra samhällets kulturella, juridiska och medicinska konstruktion av kön. Det kan hända att en del av subjekten som formats inom queera diskurser och livsformer – eller andra exkluderade från den dominerande feministiska subjektkonstruktionen – kommit att forma gemenskaper och föra politik på ett i Butlers mening identitetspolitiskt sätt.

Men det verkligt slående är hur träffande Butlers kritik fortfarande är ifråga om vit heterocentrisk feminism och hur osynligt det identitetspolitiska i dess agenda tycks förbli.