Showan Shattak på Möllan vid statyn Arbetets ära.

Bild: Elina Pahnke

#8mars: ”Det fanns ett värde i att jag överlevde”

2015-03-06 | Elina Pahnke padlock

INRIKES

Det har gått ett år. Ärret har vuxit igen, men staden blöder. Showan Shattak berättar om det politiska livet sedan han vaknade upp ur sin koma förra året. I dag är han klarvaken.

När Showan Shattak vaknade den 16:e mars förra året så genomfördes en av de största antifascistiska demonstrationerna i svensk historia. 10 000 personer demonstrerade i Malmö under parollen ”antifascism är självförsvar”.

Showan Shattak hade legat i koma i en vecka och skulle ligga kvar på sjukhus i ytterligare tre månader.

Medan han sov hade fotbollssupportrar och aktivister rest sig över hela världen för att visa sitt stöd under hashtaggen #kämpashowan och på favoritlagets läktare stoltserade Malmö FF:s fans med politiska banderoller för första gången någonsin.

– Jag tyckte först att det var konstigt att jag blev en symbol, vi var ju fyra stycken som blev attackerade. Jag minns att jag tänkte: ska jag få nyhetsvärde för att jag har varit med om en rasistisk attack? Vem som helst kan ju bli attackerad! Men sen såg jag banderollerna på läktarna och det kändes skönt att det fick vara i en politisk kontext, säger han.

Fortfarande inte avslutat

Vi sitter på Ölkaféet på Möllevångstorget. Showan Shattak beställer samma mat som han åt här för ett år sedan, strax innan han blev attackerad. Bakad potatis, lax, tzatsiki.

På årsdagen är han fortfarande sjukskriven, men på söndag ska han ut och demonstrera igen.

– Det är klart att den här veckan känns konstig. Det får en att stanna upp och tänka på allt som har hänt det senaste året.

En stad, en kamp. Ett år som har gått. Showan Shattak och hans tre vänner hade mötts upp efter den separatistiska demonstrationen Ta natten tillbaka när de blev attackerade.

Strax efter överfallet försattes tre av de misstänkta på fri fot. Ett år senare är fallet fortfarande inte avslutat. Polisen söker efter en fjärde gärningsman, som misstänks vara i Ukraina.

– Det känns viktigt att ha på papper att fyra personer nästan mördades av nazister. Men inget kommer att kunna ge mig tillbaka för all den ilska och sorg jag har känt, säger han och fortsätter;

– Sen är det ju fyra nazister det handlar om och det är ju bra om de försvinner från gatan. Men det kommer alltid att finnas nazister i ett kapitalistiskt samhälle. Om vi någon gång ska stoppa den fascistiska rörelsen måste vi visa ett alternativ - att ett annat samhälle är möjligt.

Han citerar Marx.

Av var och en efter förmåga.

Åt var och en efter behov.

– Jag har fortfarande samma politiska vision som innan attacken. Efter överfallet fick jag mycket erbjudanden från politiska partier och organisationer som ville ha mig som affischnamn. Där är jag stolt över att jag snabbt sa nej och istället fortsatte med det ideella gräsrotsarbetet.

Hur tror du att attacken har påverkat den politiska rörelsen i Malmö?

– Den har bara blivit större och stärkts. Attacken gick in på bara skinnet på folk. Just att det var på Möllan, folk tänkte att ”det hade kunnat vara jag”. Alla kände någon som kände någon som blev överfallen så det påverkade oss alla, säger han.

Ökande klyftor

I Malmö är det antirasistiska stödet stort. Showan Shattak berättar om en hemstad där den utomparlamentariska vänsterrörelsen har blivit starkare men där klyftorna och konflikterna kvarstår. Om ett Malmö där EU-migranter blir bortkörda från sina hem eller får sina tält nedbrända. Om en kommun som brister.

Där antirasistiska grupper får ta ansvar när staden låter bli.

En av de antirasistiska initiativen som har startats det senaste året är gruppen ”solidaritet med EU-migranter”

Är du optimistisk inför framtiden?

– Nej, tvärtom. Jag tror att saker kommer att bli mycket värre innan det blir bättre. Det som hände förra året har väckt Malmö på många sätt men det är fortfarande så mycket annat som inte tas upp politiskt.

Enligt Showan Shattak måste motståndet vara ansiktslöst. Kollektivt.

– Det är upp till oss medborgare att ställa oss i vägen för nazismen. Visionen och drömmen är att större delen av samhället reser sig upp, då behövs inte de här grupperna som finns idag.

Trots drömmen om ett gemensamt motstånd så har Showan Shattaks ansikte fått porträttera den antifascistiska kampen det senaste året.

– I tuffa tider behöver folk symboler, det är mänskligt. Det blev otroligt viktigt för folk att jag inte skulle dö. Det fanns värde i att jag överlevde, säger Showan Shattak.

Känner du ett politiskt ansvar?

– Ja, självfallet. Men den känslan fick jag vid en väldigt tidig ålder. Jag kände som ung invandrare, med föräldrar från Iran, att jag hade ett speciellt ansvar. När jag har hälsat på i Iran känner jag att livet är ett enda stort lotteri, vart man ploppar upp någonstans. Jag hade lika bra kunnat vara där. Det har fått mig att inse att det är viktigt att kämpa för att behålla de friheterna vi åtminstone på sätt och vis har här idag, säger han.

Sentimental upplevelse

När Showan Shattak vaknade ur sin koma var han Showan som kämpade. Som nästan dog. Stödmanifestationer hölls över hela landet, tröjor med hans namn trycktes upp och vid folkets park, i närheten av platsen där attacken skedde, prydde budskapet en hel vägg. Kämpa Showan.

I Malmö gick nätverket Skåne mot rasism från förtvivlan till organisering när de drog ihop den stora demonstrationen en vecka efter attentatet.

Graffiti-väggen vid folkets park strax efter attacken.

Men det skulle dröja innan Showan själv skulle förstå vidden av stödet. När han vaknade upp var han för svag för att kunna läsa vad media hade sagt om händelsen och när han till slut fick börja använda sin telefon var han bara tillåten att göra det en halvtimme om dagen. Annars hade det blivit för mycket intryck.

I slutet av sommaren bläddrade han igenom hashtaggen #kämpashowan på Instagram. Där möttes han av tusentals hälsningar och lyckönskningar.

– Det var sentimentalt så in i helvete.

Där möttes han också av dagstidningarnas olika spekulationer kring vad som hade hänt på Kristianstadsgatan kvällen han blev attackerad. Det skrevs om ”bunkaslagsmål” mellan vänster- och högerextremister. Om hur båda parter var lika goda kålsupare.

Hur förhåller du dig till media?

– Jag har aldrig själv uppsökt media. Media är för mig ett medel för att nå målet, och målet är att få upp våra frågor på dagordningen. Men vi har ju ett taskigt utgångsläge eftersom de flesta dagstidningarna i dag är liberala, säger han.

En servitris bär ut hans halvt uppätna potatis. Det är andra gången han är här idag. Ölkaféet är en samlingsplats för Malmö FF:s supportrar och hit kommer han ofta med Supras, ultrasgruppen som han är med i.

Vi pratar om Fotbollssupportrar mot homofobi som han har varit med och startat. När han börjar arbetsträna om några veckor hoppas han kunna ägna mer tid åt det.

På Ölkafeet med favoritlagen i bakgrunden.

Har din syn på politik förändrats sedan attacken?

– Nej, alltså… Man förstår ju nu mer än någonsin att det är viktigt att vi tar plats i samhället och arbetar med självförsvar för arbetarklassen. Man vill inte ha ett nytt 8:e mars i samhället, man vill inte ha en ny Showan. Det har ju motiverat en till att kämpa och vara aktiv fortfarande. Det vet jag att de andra tre som blev attackerade också känner, de är inte rädda liksom.

Så vad är du mest rädd för?

– Att Malmö FF inte kommer till Champions League i år.