Genusförbart – museer som skriver om historien

2015-03-03 | Josefine Carnolf padlock

FEMINISM

Mellan 2011 och 2013 hade Statens historiska muséer i uppdrag av regeringen att utveckla metoder för en mer jämställd representation i samlingar och utställningar på landets muséer. I antologin Genusförbart. Inspiration erfarenheter och metoder för mångfald i museiarbete samlas flera av erfarenheterna och metoderna från det arbetet. Josefine Carnolf har läst en bok med hög ambitionsnivå och flera handfasta tips.

FAKTA:

Statens historiska museer (SHMM) är en central museimyndighet som består av Historiska museet, Arkeologiska uppdragsverksamheten och Kungliga myntkabinettet med Tumba bruksmuseum. Myndigheten förvaltar kulturarv och ger perspektiv på tillvaron för att stärka en demokratisk samhällsutveckling.

”Jag är Armfelt” på Livrustkammaren i Stockholm ”Vikingar” på Historiska museet i Stockholm

Vilken roll har museiverksamheten i Sveriges kultur- och samhällsliv? Enligt Maria Jansén, överintendent och musiechef för Statens historiska museer och tillika skribent för förordet i Genusförbart, är muséerna kunskapsproducerande på så sätt att de bidrar till att konstruera bilden av Sverige och dess historia. Museerna har i uppdrag att i ord, bild och gestaltning av olika föremål skildra historien. Men som antologins sammanlagt sju skribenter på olika sätt lyfter fram präglas vår framställning av historien av samtidens rådande normer. Bland bokens femtontal artiklar finns bland annat intervjuer med museiarbetare, reflekterande texter kring museernas uppdrag om mångfald och checklistor och övningar som kan användas inom museivärlden. Redaktörer för antologin är Katherine Hauptman och Kerstin Näversköld, båda från Statens historiska museum.

Genusmedveten utställningsproduktion

Boken Genusförbart är alltså en samling av erfarenheter och tips från de aktiviteter inom museiverksamheterna som genomfördes under det tvååriga uppdraget. I boken framkommer att museerna valt att ha en intersektionell ansats, med genus- och hbtq-perspekivet i fokus. I flera av bokens artiklar problematiseras även representationsbegreppet på olika sätt. Det tycks ha varit till fördel för arbetet i sig, och är även intressant att ta del av i bokform.

Mest angelägen tycker jag att boken blir i Malin Grundbergs respektive Li Kolkers artiklar om genusmedveten utställningsproduktion. Malin Grundberg analyserar utställningen ”Jag är Armfelt” på Livrustkammaren i Stockholm och visar vilka genusfällor en utställning kan falla i, till exempel genom att i planeringen av utställningen utgå från stereotypa bilder av museets besökare. Li Kolker dekonstruerar den populära utställningen ”Vikingar” på Historiska museet i Stockholm och beskriver hur man genom presentationer av personer, illustrationer, ljussättning och rumslig placering kan motverka en genusstereotyp utställning. I arbetet med ”Vikingar” tog museet hjälp av gymnasieelever, som fick analysera och komma med förslag på förbättringar i utställningen. Initiativet var mycket uppskattat både från personalen på museet och eleverna själva. Berättelsen om hur en kulturinstitution kan involvera och skapa delaktighet bland ”användarna” – det vill säga medborgarna – är både konkret och hoppingivande.

Fler röster och perspektiv behövs i kulturen

Vissa av artiklarna riktas kanske främst mot andra museiverksamheter, till exempel Lotta Fernståls inlägg om hur museer kan kommunicera kring genusfrågor på sociala medier. Andra delar av boken kan nog hitta en bredare läsarskara. Jämställdhetsarbetare inom andra delar av offentlig verksamhet kan säkerligen känna igen sig flera av bokens slutsatser, som till exempel att ett medvetet ledarskap är en förutsättning för en mångfaldig verksamhet och att det är viktigt att sätta upp mål för det normbrytande arbetet och följa upp det kontinuerligt.

Jag tycker dessutom att antologin som helhet förmedlar viktiga budskap om vår haltande historieskrivning. Det framstår med all önskvärd tydlighet att alla meningsskapande kultur- och samhällsinstitutioner måste bli bättre på att synliggöra och representera fler erfarenheter och identiteter. Eller som Fredrik Svanberg uttrycker det i sin artikel: Sverige består av mångfald, museerna måste hänga med.

Boken vittnar ändå om att museerna som deltog i regeringsuppdraget har en viss känsla för samtiden. Flera av artiklar kopplar till exempel till de olika strömningarna i samhället och dagens feministiska och antirasistiska debatt. Symtomatiskt framkommer även att museerna börjat känna av vad som tenderar att hända när man börjar bryta mot normer och lyfta in fler perspektiv och röster – man möter motstånd.