Maktens nollpunkt och reproduktionsfantasier

2015-02-27 | Filip Lindberg padlock

FEMINISM/ESSÄ

Med utgångspunkt i Slavoj Žižek, Sara Ahmed, Judith Butler, Sunaura Taylor, George Lipzis, Lee Edelman och Signe Bremer skisserar Filip Lindberg maktens form som "det bakomliggande". Med små penseldrag förbinder han vithetens nollpunkt, det urbana rummets funktionell tillgänglighet och det fullkomliga kollektivets fantasier om Barnet.

Slavoj Žižeks begrepp omedvetet vetande (unknown known) uppstår i och med ett välkänt uttalande som USA:s dåtida försvarsminister Donald Rumsfeld gav efter 11 september – ett kvasifilosofiskt resonemang angående USA:s vetskap om kärnvapen i Irak:

"Det finns kända kunskaper; det finns saker vi vet att vi vet. Vi vet också att det finns kända okunskaper; det vill säga att vi vet att det finns saker vi inte vet. Men det finns också okända okunskaper, sådant som vi inte vet att vi inte vet".

Dolda handlingsmönster

Žižek uppmärksammar hur Rumsfeld förbiser det fjärde, avgörande ledet: "'de okända kunskaperna', de saker vi inte vet att vi vet". Žižek fortsätter: "Om Rumfeld tror att den största faran med konfrontationen med Irak är de okända kunskaperna, hoten från Sadam som vi inte ens anar vilka det kan vara, borde vi svara är att de viktigaste hoten är, tvärtom, de okända kunskaperna, de förnekade uppfattningar och antaganden vi inte ens är medvetna att vi har men som ändå bestämmer våra handlingar och känslor".

Omedvetet vetande definieras kortfattat: de dolda handlingsmönster vi reproducerar, och som i sin tur konstituerar vår världsbild. I fallet då ett nationellt subjekt agerar utrikespolitiskt grundat i omedvetet vetande bidrar det oavlåtligen till att förvärra vårt globalpolitiska predikament. De handlingsmönster det omedvetna vetandet skapar kan vidare inrymmas i begreppet ideologi – som Žižek definierar som ett mystifierat, ibland rentav felaktigt, sätt att närma sig ett reellt problem. Och på samma sätt som att ideologin enligt Žižek mystifierar ett realpolitiskt problem utgör den vita orienteringens nollpunkt problemets grundval i Sara Ahmeds fenomenologiska vithetskritik.

Nollpunkten är den punkt ”utifrån vilken världen breder ut sig” – en punkt varifrån problem och frågor formuleras – vilket i sin tur skapar en diskurs där subjekt konstitueras. Vitheten är alltså inget ontologiskt givet utan ”levs som bakgrund till erfarenheten”.

Vitheten bör därför betraktas som något som mottagits, ”en pågående och oavslutad historia, som orienterar kroppar i speciella riktningar och påverkar vilket utrymme de ’tar upp’”. Ahmed exemplifierar med fenomenologen Edmund Husserls sätt att orientera sig i arbetsrummet, med utgångspunkt från skrivbordet och stolen: ”Genom att avläsa de objekt som uppträder i Husserls skrivande, får man en känsla av att detta att vända sig mot vissa saker och inte andra, hänger samman med en mer generell orientering i förhållande till världen.”

Rummens tillgänglighet

Ahmed utpekar stolen och skrivbordet som typiskt nåbara objekt för den vite, manlige filosofen. Objektens nåbarhet belyser hur en vistelse i ett rum (institutionella som privata) inbegriper en skapande effekt, eftersom dessa vardagliga objekt nås efter förutsatta kriterier (ett köks- eller soffbord duger exempelvis inte). Ahmeds orienteringsbegrepp granskar en bakomliggande värdering som bestämmer vad som från första början är nåbart. En värdering som styr medvetanden i en viss riktning.

Orienteringsexemplet med stolen och bordet kan vidgas till större, stadsmässig skala. Ett exempel är Judith Butlers och Sunaura Taylors dialog i filmen Examined Life som sker i form av en promenadscen: de diskuterar betydelsen av en stadspromenad (utifrån ett queerteoretiskt- och funktionalitetsperspektiv). Taylor talar om den sociala acceptans som infinner sig i offentligheten då dess rum blir tillgängliga för funktionsvarierande personer. Stadens (i detta fall San Francisco) tillgänglighet gör att fler funktionsvarierade personer rör sig, socialiserar och representeras i offentligheten – vilket i sin ur motarbetar gängse fördomar om denna minoritet. Öppnandet av de offentliga rummen gör att dessa (annars marginaliserade) subjekt tillåts delta (och förhoppningsvis bli ledande) i hur de uppfattas som samhällsgrupp. Genom denna delaktighet blir vissa rum inte bara fysiskt utan även fenomenologiskt nåbara för funktionsvarierade personer. Ahmed skriver: ”Vad som är nåbart bestäms just av orienteringar vi redan gjort.” Orienteringen är beroende av vad som från början är nåbart och hur denna nåbarhet bringats samman i en repetitionskedja. Det är med andra ord avgörande att bryta upp kedjans början, för att vid sammansättning föra in nya förlängningar.

Alltså: ett öppnande av rummet möjliggör nya repetitioner som på sikt förändrar vad som från början är nåbart. Därmed finns möjligheten att förändra de grundläggande orienteringar som legat till grund för de efterkommandes nåbarhet: ”Rum tar färg av de kroppar som bebor dem”.

Maktens förmåga att fly undan

Gemensamt är att båda resonemangen belyser maktordningens undflyende från definition. Dessa flykter är typiska för osynliggörandet, och därmed vidmakthållandet, av en maktposition. George Lipzis menar att vit dominans säkrar sin position genom att ‘inte vara något särskilt’ – vitheten vinner på att förbli odefinierad. Angrepp mot en icke-definierad ordning är, ur både politisk och pragmatisk synpunkt, mer eller mindre omöjliga: avsaknaden av konkreta samlingspunkter gör den hegemoniska positionen svår att vända sig mot. Men vid ett medvetandegörande av maktens omedvetna vetande riskerar ordningen att fallera – i alla fall tillfälligt. För att återgå till osynlighetens trygghet är det avgörande för maktordningen att kunna hänvisa till en annan figur, gärna en socialt underlägsen som sägs behöva dess skydd. Figurer som är viktiga att finna och frilägga.

Låt mig ta ett exempel.

I sin avhandling Kroppslinjer. Kön, transsexualism och kropp i berättelser om könskorrigering (2011) presenterar och problematiserar Signe Bremer de (dåvarande) lagstadgade kriterier som råder för att en transsexuell person ska bli rättsligt igenkänd för en person av det kön hen identifierar sig med. Det rättsliga kravet som framförallt emfaseras av Bremer är följande: ”Ett av de lagstadgade krav som ställs på den person som vill ändra sin juridiska könstillhörighet är att personen frånsäger sig möjligheten att få biologiska barn. De måste också vara en myndig, ogift svensk medborgare.” Bremer behandlar transpersoners personliga upplevese av att bli berövad rätten att föda ett biologiskt barn, och undersöker ”vilka konsekvenser fastställelens dubbelhet” har, det vill säga ”att bli erkänd på villkor av lidande”.

Barnet som fantasi om gemenskapens framtid

Att en ska frånsäga sig ”möjligheten att få biologiska barn” är viktigt att notera i sammanhanget, och för att klarare statuera mitt exempel vill jag föra in queerteoretikern Lee Edelman, som, i sin bok No Future, skriver om Barnet som figurativt supplement. Vars mening jag snart kommer in på.

Men först och främst är Edelmans begrepp reproduktiv futurism värt att uppmärksamma – ett begrepp som beskriver nödvändigheten av att skapa en kollektiv reproduktionsfantasi i syfte att upprätthålla en könsmaktsordning som utesluter sintomsexuella subjekt. Edelman använder termen sinthome (som är en äldre stavning på franskans symptôme, ”symptom” på svenska) istället för queerhet. Edelman hävdar nämligen att queerheten frammanar ett extimt förhållande till den normativa värdestrukturen – den normativa ordning som just benämner queerheten som skev – medan den sinthomsexuelle blottar ”sexets avgrund”.

När den sintomsexuelle förkastar Barnet som den sociala relationens materialiserade sinnebild och vägrar bidra till fortplantningens fortskridande exkluderas hen ur fantasin om det framtida, fullkomliga kollektivet: ”Barnet som nödvändigt figuralt supplement till socialiteten som den är. Därigenom håller den vid liv hoppet om en fullständigt enad gemenskap, en fullt ut förverkligad samhällsordning, som föreställs som alltid tillgänglig i framtidens fullkomlighet.” Barnet som figurativt supplement syftar i korthet på samhällsordningens strävan till att fylla ut en universalitet som inte är beroende av sin motsats: partikulariteter (dit den sinthomsexuelle, den queere och transpersonen inräknas). Bilden av Barnet förkroppsligar fantasin av en fullkomligt enad gemenskap, en (van)föreställd gemenskap som skapas på sexuella minoriteters bekostnad.

Bremer hänvisar till Erika Alms bok Ett emballage för inälvor och emotioner. Föreställningar om kroppen i statliga utredningar från 1960- & 1970-talen (2006) då Bremer behandlar transpersoners familjeproblematik under rubriken ”Vem får bilda familj?”. Alm skriver: ”Rättspsykiatriska föreningen kritiserar utredarna för att inte ta hänsyn till de negativa konsekvenserna av ett könsbyte kan få för människor i den närmaste omgivningen: sexualpartner, make eller maka, eventuella barn. Transsexuella anses vare sig före eller efter ett könsbyte vara oproblematiska identifikationsobjekt för barn.”

Det olämpliga för barn

Det är tydligt hur Barnet får förkroppsliga en ideal-medborgare vars rättigheter inte får kränkas. Genom denna idealbild förvandlas Barnet till ett figurativt supplement som skänker en fantasiskärm åt maktordningens nödvändighet. Anspelningar på Barnets oskuldsfullhet förflyttar fokus från maktordningen till en konkret samhällsfigur – laddad med empati- och ömhetskänslor. Maktordningens fokusförskjutning till Barnet är inget annat än ett undflyende från definition: ordningen tar skydd bakom det beskyddade.

Tillsammans antas Barnen utgöra en fullt homogen och sårbar samhällsgrupp som inte får exponeras för ”abnormiteter” – speciellt inte av sexuell karaktär. Här synliggörs ett omedvetet vetande som skyddar Barnet från det icke-normativa. Beskyddandet visar sig vara en ren värderingsutsaga som möjliggör ett upprätthållande av en fortsatt könsmaktsordning. Normbildningen (och bindningen) handlar inte om trygghet utan förtyck – ett upprätthållande av värdeordningen – vare sig normen riktar sig mot könstillhörigheter, sexualiteter, funktionsvariationer, etniciteter, etc. I detta fall avslöjar Barnets företräde framför transpersoners rättigheter en förtryckande normbildning – en illegitim maktutövning.