Akutmottagningen för våldtagna kvinnor på Södersjukhuset.

Vart ska våldsutsatta hbtq-personer vända sig?

2015-02-22 | RFSL padlock

OPINION

Just nu arbetar en offentlig utredning med uppgiften att komma med ett förslag till en nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck. I arbetet ska hbtq-personers behov också inkluderas – dock fortfarande inom ramen för det jämställdhetspolitiska målet. ”Vi hoppas nu att detta inte begränsar de nödvändiga åtgärder som krävs för att också våldsutsatta hbtq-personer ska få bästa möjliga hjälp.”

Det skriver fyra företrädare för RFSL med anledning av internationella brottsofferdagen som infaller idag.

UNDERTECKNARNA:

Suzann Larsdotter, socionom och sexolog, anställd på RFSL

Kina Sjöström, brottsofferstödjare RFSL:s brottsofferjour

Maria Tillquist, brottsofferstödjare RFSL:s brottsofferjour

Ulrika Westerlund, förbundsordförande RFSL

Nyligen tog vi på RFSL:s brottsofferjour emot en man som behövde akut hjälp. Han hade varit utsatt för en grov våldtäkt som orsakat skador som behövde sjukvårdande behandling. Han hade fått viss vård från sin vårdcentral men behövde även mer omfattande vård samt en skadedokumentation och en bevissäkring. Gärningsmannen var mannens partner, och han ville i dagsläget inte polisanmäla händelsen. Våldtäkten hade inträffat fyra dagar tidigare, och mannen hade själv tidigare försökt skaffa sig ytterligare hjälp själv, utan att lyckas.

Varför han inte hade lyckats med det blev snabbt uppenbart. I 40 minuter försökte en av medarbetarna på RFSL:s brottsofferjour, en person med professionell kunskap om vilka alternativ som borde finnas, få en snabb besökstid i Stockholmsområdet för mannen, samtidigt som han väntade i vårt besöksrum.

Först kontaktades akutmottagningen för våldtagna kvinnor på Södersjukhuset (SöS). Personen som svarade avbröt samtalet innan brottsofferjouren hunnit dra hela ärendet och meddelade att mottagningen inte tar emot män, ännu. Vi fick en hänvisning till ”vilken kirurgavdelning” som helst. Vi ringde då kirurgen på SöS som inte hade telefontid och även RFSU-mottagningen som inte heller hade telefontid. Till slut ringde vi till vårdguiden där den som svarade var ny och kunde inte svara på frågor om vart en hänvisar en våldtagen man som behöver skadedokumentation. Personen var tvungen att vidtala en kollega. Efter en stund återkom personen och uppgav att mannen skulle bege sig till en akutmottagning. Vi förklarade att personen var djupt traumatiserad och att vår bedömning var att han inte kunde sitta på en akutmottagning i timmar och vänta. Hon sa att det var all information de kunde ge.

På Brottsofferjouren är det vanligt att vi möter män som utsatts för sexuellt våld och våldtäkt. Majoriteten har inte polisanmält övergreppet och vi tror att det finns ett stort mörkertal bland män i allmänhet och bland hbtq-personer i synnerhet.

Vår erfarenhet visar att det är oerhört slumpmässigt hur våldtagna män bemöts inom vården, några få har fått ett bra bemötande, men många har precis som i ovanstående exempel blivit slussade runt. Och då är det redan ett stort steg att som utsatt söka hjälp, att då uppleva att inte få hjälp blir ett bevis på att en inte är viktig, och heller inte värd att skydda. Vi har uppfattningen att vårdpersonal ofta inte vågar ta emot, att personalen blir så rädd att göra fel, att de istället slussar vidare.

Nationellt kunskapscentrum för kvinnofrid konstaterar att kunskap om mäns utsatthet för sexuellt våld är begränsad och stöd- och hjälpverksamhet riktad till manliga våldtäktsoffer ligger långt efter motsvarande verksamhet riktad till kvinnliga våldtäktsoffer. Detta får till följd att det också uppstår brister i bemötandet av dessa brottsoffer och det finns en avsaknad av stöd och hjälpinstanser med specifik kompetens. Också RFSU konstaterar i en studie från 2014 att vården inte klarar av ta hand om män som utsätts för sexuella övergrepp. De konstaterar att det i ett akut skede saknas kunskap om omhändertagande av män som utsatts för våldtäkt. De bekräftar också bilden av att det finns en dålig eller till och med obefintlig tillgång till specialiserad vård som kan ta hand om män som utsätts för sexuella övergrepp.

Det är inte heller bara våldtagna män som riskerar att få ett bristfälligt eller närmast icke-existerande omhändertagande. Den risken gäller också många andra hbtq-personer som utsatts för sexuellt våld eller annat våld av en person som den utsatta har en relation med.

Vi tror att en del av förklaringen till dessa uppenbara brister är att kampen mot våld i nära relationer ofta har satts in i en jämställdhetspolitisk kontext. Att mäns våld mot kvinnor ska upphöra är ett (naturligtvis oerhört bra och viktigt) jämställdhetspolitiskt mål, och detta har inneburit att många åtgärder som handlar om att komma tillrätta med våld i nära relationer är en del i ett större jämställdhetspolitiskt arbete. Detta har lett till att hbtq-personers utsatthet har osynliggjorts och att åtgärderna saknats eller varit bristfälliga.

I arbetet på RFSL:s brottsofferjour har vi bland annat sett ofta existerar en stereotyp bild av brottsoffer och gärningsman utifrån inrotade föreställningar om manligt och kvinnligt som exempelvis; Våld tolkas ofta utifrån att den maskulina parten slår den feminina parten; kvinnor anses inte kunna utöva grovt fysiskt eller sexuellt våld; män anses kunna och klara av att slå tillbaka när de utsätts för våld; offer för våld i en samkönad relation, sexuellt våld eller våldtäkt ses som mindre allvarligt drabbade; förövare i samkönade relationer anses vara mindre ansvariga; offren i samkönade relationer anses vara mer delaktiga.

Detta är helt oacceptabelt. Vi har under många år påtalat bristerna i kontakter med företrädare för ansvariga myndigheter, utredare, politiker och så vidare. Hittills utan att någon större förändring skett.

Just nu arbetar en offentlig utredning med uppgiften att komma med ett förslag till en nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck. I arbetet ska hbtq-personers behov också inkluderas – dock fortfarande inom ramen för det jämställdhetspolitiska målet. Vi hoppas nu att detta inte begränsar de nödvändiga åtgärder som krävs för att också våldsutsatta hbtq-personer ska få bästa möjliga hjälp.