Annika Hirvonen, MP, är beredd att betala för jämställdhet

2015-02-20 | Åsa Secher padlock

EKONOMI

Omfördelning av makt och resurser. Det är nyckeln till jämställdhet enligt Miljöpartiets nya jämställdhetspolitiska talesperson Annika Hirvonen. Men exakt hur det ska gå till har hon inte riktigt kommit fram till än.

FAKTA/Annika Hirvonen

Annika Hirvonen är 25 år gammal och är född och uppvuxen i Sundbyberg. Hon har just nu tagit uppehåll i sina juridikstudier vid Stockholms universitet och är för närvarande vice ordförande i Justititeutskottet och sedan 10 februari Miljöpartiets talesperson i rätts- och jämställdhetsfrågor. Hon sitter också med i den utredning som tittar på möjligheten att införa ett samtyckeskrav i sexualbrottslagstiftningen.

Hon har tidigare varit ledamot i Sundbybergs kommunstyrelse och kommunfullmäktige, ordförande i Kultur- och fritidsnämnden i Sundbyberg stad samt vice ordförande för jämställdhetsutskottet i Sundbyberg.

Annika Hirvonen är inte bara feminist. Hon är en grön feminist. Det betyder, enligt henne själv, att hon har ett feministiskt perspektiv på hållbarhetsfrågor. I hennes ögon är det omöjligt att skapa ett hållbart samhälle utan den feministiska analysen.

– Vi kan inte nöja oss med att skapa ett jämställt samhälle som förstör planeten och jag tror inte att det går att uppnå hållbarhet om vi inte har ett feministiskt perspektiv med oss. Det är väldigt grundläggande.

Kombinationen av den gröna ideologin och det feministiska perspektivet leder till andra slutsatser, menar Annika Hirvonen. Som till exempel att det rent krasst är de fattiga kvinnorna i syd som drabbas allra värst av klimatförändringarna.

– När man pratar om klimatförändringar är det viktigt att bära med sig insikten om att det får särskilda konsekvenser att vi också har en skev fördelning av makt och resurser i samhället.

Inkomstskillnaderna viktigast

Men. Trots den gröna övertygelsen handlar den viktigaste feministiska frågan för Annika Hirvonen om pengar. Nämligen inkomstskillnaderna. Miljöpartiet listar på sin hemsida lika lön för lika arbete som en av partiets viktigaste jämställdhetspolitiska frågor. För Annika Hirvonen handlar det om mer än så.

– Det finns så många aspekter på det här. Det mest extrema exemplet är fattigpensionärerna där det är en enorm skillnad mellan kvinnor och män. Det är en konsekvens av ojämställdheten på arbetsmarknaden, att kvinnor tar huvudansvaret för hem och barn men också för sina föräldrar när äldreomsorgen inte räcker till. Sedan har vi sektorsdiskrimineringen, att kvinnodominerade yrkesgrupper har lägre inkomster än mansdominerade yrkesgrupper trots samma utbildningsnivå och ansvar.

Men hur ser lösningarna ut? Där har Annika Hirvonen inte lika självklara svar. Feministiskt initiativs förslag om en jämställdhetsfond, som bygger på att staten och arbetsgivaren tillsammans går in med pengar för att höja kvinnors löner, är ingenting hon har tittat närmare på.

– Vi har inte samma förslag, men jag tror att man måste titta på att gå in med pengar. Men om vi inte har med oss arbetsgivarna och facken tror jag det blir jättesvårt. Det tror jag är nyckeln. Den svenska modellen bygger på de här aktörerna, säger hon och fortsätter:

– Det finns mycket att göra och vi måste absolut vara beredda att också betala. För det är vad det handlar om, att vi måste vara beredda att betala kvinnor för det arbete de utför.

Feministisk regering förpliktigar

Annika Hirvonen återkommer gärna till att den sittande regeringen kallar sig feministisk, att det är ett viktigt ställningstagande. Samtidigt är det inte första gången som ledande politiker kallar sig för feminister, utan att det för den sakens skull sker några revolutionerande framsteg på jämställdhetsområdet. Redan 2002 valde dåvarande statsminister Göran Persson att kalla sig för feminist. Så vad är skillnaden nu mot då?

– Skillnaden är att hela regeringen är feministisk. Det förpliktigar mycket mer än om en enskild person säger det. Vad det gör är att man lämnar utrymme för granskning. Man säger att vår ambition är att vara en feministisk regering, då bjuder man också in alla dem som vill ha en feministisk regering att också ställa regeringen till svars för det. Hade man inte kallat sig för en feministisk regering hade man inte behövt ta ansvar för att vissa delar av ens politik inte var feministisk.

Hur kommer det att märkas i vårbudgeten att regeringen är feministisk?

– Vi kommer ju inte att kunna göra en skattesänkning för de allra fattigaste pensionärerna, som oftast är kvinnor, och vi kommer inte att kunna göra en skattehöjning för dem med allra högst inkomster. Men däremot fanns det många konkreta satsningar i höstbudgeten som jag hoppas ska ligga kvar, till exempel en höjning av underhållsstödet med 300 kronor och en satsning på kvinnojourerna.

Just den årliga satsningen med 100 miljoner på landets kvinnojourer, hur sannolikt är det att den finns med i vårbudgeten?

– I statsbudgetsammanhang handlar det om relativt lite pengar jämfört med mycket annat, så jag skulle bli förvånad om man inte hade med det. Det är inte jag som sitter med det beslutet. Men jag skulle bli förvånad om det inte är med. Och lite sur.

Höga ambitioner

Miljöpartiets ambitionsnivåer är det sannerligen inget fel på. I alla fall inte på pappret. I den jämställdhetsrapport som partiet släppte förra året, ”Den gröna vägen till jämställdhet”, listas inte mindre än 68 olika förslag för ökad jämställdhet. Att partiet skulle ha lika höga ambitioner i praktiken är det inte alla som håller med om. Magda Rasumsson, nuvarande språkrör för Grön ungdom, sade tidigare i veckan till Aftonbladet att hon tycker att det finns flera frågor där Miljöpartiet måste skärpa sig. Bland annat när det kommer till den feministiska politiken och i synnerhet i frågan om en individualiserad föräldraförsäkring. Annika Hirvonen är benägen att hålla med.

– Jag har själv varit drivande för att Miljöpartiet ska gå längre vad gäller individualiserad föräldraförsäkring. Jag tycker att Miljöpartiets förslag om att anpassa föräldraförsäkringen för stjärnfamiljer är viktigt, men jag tycker att det bör kombineras med ett krav på individualisering i de fall där det bara är två personer som delar på föräldraförsäkringen, säger hon och fortsätter:

– Men det viktigaste för mig nu är att vi får till en förändring i verkligheten, alltså att vi kan rösta igenom minst en månad till som är reserverad för vardera föräldern.

Att jämställdhetspolitiken ofta präglas av höga ambitioner och vackra tal känns igen. Det verkar dock än så länge inte har lett till de många förändringar som politikerna dyrt och heligt lovar att de strävar efter. Ända sedan 1994 har Sverige haft jämställdhetspolitiska mål med ett tydligt feministiskt maktperspektiv. Trots det är jämställdhet inte uppnått. Det finns de som menar att det breda konsensus som råder inom jämställdhetsområdet i Sverige hämmar en faktisk utveckling. Alla vill ha ett jämställt samhälle, men ingen ser till att det faktiskt händer. Utan konflikter – ingen verkstad. Annika Hirvonen håller inte med om den bilden.

– Om vi var helt överens hade vi kommit någonstans. Så det tror jag är en illusion, att vi är helt överens. Jag tror att de som säger att de är så himla överens och inte gör något, är inte så himla överens. Det är ju ett retoriskt grepp för att bolla bort frågorna. Det är därför det är så viktigt att regeringen tar ställning och säger att den är feministisk. Och då gäller det att ifrågasätta det också. Följa upp det i alla förslag.

Men hur ska man då förklara att vi har haft tydliga jämställdhetspolitiska mål i många år, utan att man har nått dem, även med socialdemokratiska regeringar?

– Om man tar inkomsterna till exempel, där har man haft ett mål att uppnå jämställdhet. Men om man inte också lägger en budget som följer upp det, om man inte ser till att omfördela, händer ingenting. Det är det som behövs om man vill uppnå det här. Det handlar om makt och pengar.

Du är beredd att omfördela?

– Ja. Och regeringen är beredd att omfördela. Hade man varit överens hade man kommit mycket längre i dag, det är jag övertygad om.