Margot Wallström presenterar sin första utrikespolitiska deklaration.

Frågan som enade höger och vänster mot Wallström

2015-02-13 | Sholeh Irani padlock

UTRIKES

För första gången i världens historia har en regering förklarat sin utrikespolitik feministisk. När Margot Wallström på onsdagen presenterade sin deklaration i riksdagen fick hon kritik från både vänster och höger för sin oförmåga att ge ett klart besked om framtiden för Sveriges militära samförståndsavtal med Saudiarabien. Stockholms S-kvinnor och SSU hör till dem som anser att det feministiska vägvalet borde varit självklart.

På onsdagen, den 11 februari, presenterade utrikesminister Margot Wallström sin feministiska utrikespolitiska deklaration i riksdagen.

– Nu formas en feministisk utrikespolitik vars mål är att motverka diskriminering av kvinnor, förbättra kvinnors villkor samt bidra till fred och utveckling. Kvinnors delaktighet i beslutsfattande ska stärkas såväl i länder med fred som i länder i konflikt eller där återuppbyggnadsarbete pågår. På så vis stärks också hållbarheten i våra samhällen.

Under debatten som följde utrikesministerns deklaration, riktades kritik från olika politiska håll i huvudsak mot vapenexporten till diktaturer, den säkerhetspolitiska linjen, alliansfriheten och regeringens inställning till Nato-anslutning.

Mer feministiskt perspektiv

Sofia Tuvestad, politisk handläggare på Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet (IKFF), anser att Margot Wallströms första utrikespolitiska deklaration, innehåller flera bra delar.

Men IKFF hade velat höra ännu starkare signaler om nedrustning och framför allt ett mer genomsyrande feministiskt perspektiv. IKFF saknar starkare betoning på feminismen som verktyg för ett verkligt systemskifte inom svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Ett systemskifte skulle även innebära ett starkt ifrågasättande av våldsamma maskulinitetsnormer och militarism istället för besked om stärkt militär försvarsförmåga och djupare samarbete med Nato, påpekar Sofia Tuvestad.

Sofia Tuvestad (IKFF).

– Regeringens utrikespolitik ska vara feministisk, men feminismen nämns först på sida 7 av 8 i deklarationen, kvinnor nämns först på sida 6. Det som sägs där är förvisso väldigt bra. Margot Wallström talade om kopplingen mellan kvinnors politiska deltagande och hållbara samhällen, och lyfte fram behovet av att förbättra och inte undergräva de åtaganden om kvinnors villkor som gjordes i Peking 1995, konstaterar Tuvestad.

Frågan som förenar kritikerna

Vänsterpartiets Hans Linde pressade utrikesminister Wallström flera gånger under riksdagsdebatten om vapenexporten till Saudiarabien, som enligt honom strider mot en feministisk utrikespolitik. En feministisk politik hänger inte ihop med vapenexport till diktaturer. Kritiken delades även av det borgerliga lägret, och nu även av socialdemokraternas egna S-kvinnor och SSU.

– För oss är det självklart att Saudiarabien är ett land som Sverige inte ska ha något som helst samarbete med inom det militära området. Vapenexport eller stöd för vapensystem ska inte förekomma, skriver socialdemokraterna Lena Josefsson, Hanna Jokio, Gabriele Winai Ström i ett öppet brev.

Utrikesminister Wallström bemötte Hans Lindes kritik under onsdagens riksdagsdebatt och sade att regeringen ännu inte har fattat beslut om framtiden för samarbetet med Saudiarabien och hänvisade till en pågående utredning. Då kritiken mot vapenexporten till kvinnoförtryckande Saudiarabien riktades från allianspartiernas håll, svarade Wallström med en motfråga: varför avslutade inte de borgerliga avtalet?

Den feministiska utrikespolitiken existerar parallellt med en kvinnoförtryckande vapenexport och det är förstås omöjligt att rättfärdiga, anser IKFF:s politisk handläggare Sofia Tuvestad.

– Det är bra att Wallström inte tvekade kring att definiera Saudiarabien som en diktatur, men vi fick inga svar om varken det militära samförståndsavtalet med landet eller om att stoppa vapenexporten till diktaturer. Socialdemokraterna och Miljöpartiet är feministiska partier som redan innan valet i sina politiska program tydligt tog ställning mot vapenexport till icke-demokratiska, människorättskränkande stater. Så vad väntar de på? Beskedet om att stoppa militära samarbeten och export till diktaturer borde ha getts i dag från båda partierna, anser hon.

Retorisk, chanslös eller nytänkande

Redan i december ifrågasatte den tunga utrikespolitiska tidskriften Foreign Policy, Margot Wallströms feministiska utrikespolitik. Den likställdes med ett varumärke, fin retorik utan grund och möjlighet att genomdrivas, något Sverige inte har råd med. Framförallt en chanslös politik mot Putins maktspel, med andra ord alldeles för ”mjuk”. För att visa att Wallströms feministiska utrikespolitik saknar konkreta implikationer, intervjuas bland andra Katarina Tracz, forskare vid McCain Institute for International Leadership samt vicedirektor för tankemedian Stockholm Free World Forum (Frivärld) som bland annat förespråkar svensk Nato-anslutning.

”När det gäller säkerhetsfrågor som Sverige och världen står inför i dag, är det inte alls klart vad en feministisk utrikespolitik kan uppnå... Det finns inga konkreta förslag till hur ett genusperspektiv på säkerhetspolitiken ska hjälpa till att sätta stopp för intrång i Stockholms skärgård, till exempel”, citeras Tracz i Foreign Policy.

Lena Ag, generaldirektör för Kvinna till kvinna, stödjer en feministisk utrikespolitik och menar att ”Sverige behöver en nytänkande utrikes- och säkerhetspolitik för detta årtusende, och den är feministisk”. I sin blogg skriver Lena Ag att en feministisk utrikespolitik handlar om mer än kvinnor och jämställdhet. Det handlar om att sätta människan i centrum utifrån ett vidgat säkerhetsbegrepp, det som kommit att kallas ”mänsklig säkerhet”. Den sätter människans säkerhet, inte staters gränslinjer, som fokus.

– En feministisk utrikespolitik möter världen med en uppdaterad verktygslåda, en som bättre förmår bekämpa Boko Haram i Nigeria och IS i Syrien, Rysslands folkrättsbrott och det sexuella våldet i DR Kongo. Den bygger på en insikt om att det inte finns några ”quick fixes”, när konflikter urartar i våld. För trots att världens konflikter blir alltmer komplexa envisas omvärlden med förenklade lösningar som dessutom ignorerar halva befolkningen, kvinnorna.