Poesins vändning

2015-02-10 | Frida Sandström padlock

KULTUR

”Begravd i tid och förlöst i bokstäver kämpar Paul Celan, men på vägen blir kampen en dans mellan spruckna ord som inte längre uttalas”, skriver Frida Sandström om Andningsvändning, den nya översättningen av Atemwende.

En vän och jag satt nyligen och diskuterade huruvida en dramatisering av en text från mitten av nittonhundratalet skulle innebära mycket bearbetning, för att, som vi ville, koppla det då skrivna till det nu levda. Från att tro att det skulle innebära en del bearbetning, insåg vi att det inte behöver göras någonting alls.

”Jag har upplevt två världskrig och tre revolutioner”, skrev författaren. Min vän och jag såg på varandra och nickade. Det har vi också. Inte för att någon av oss är född innan kalla kriget, men i samtal om vad som är upplevt kunde vi båda instämma i att våra kroppar bar på samma historia. Oavsett uppväxt är vår samtid präglad av såväl faktiska konsekvenser, som medieringen av västvärldens mest omtalade krig. Detsamma gäller de om än mindre omtalade, så likväl avgörande revolutionerna. Texten var gammal, och gubben som en gång skrev den lever inte längre, men vi kunde läsa den som vår egen.

Översättningens dramatisering

Jag berättar det här eftersom detsamma gäller Paul Celans diktsamling Andningsvändning, eller Atemwende, som den egentligen heter, från 1967. I översättning av litteraturprofessorn och akademiledamoten Anders Olsson ger det nystartade poesiförlaget Lubin Press ut något som redan är eller ska bli ett stycke dramatik; en anknytning till ett här och ett nu, som till exempel är ett språk som jag förstår i en tid då jag lever.

Jag känner inte till några planer av en dramatisering av dikterna, men i och med översättningen sker en läsning på flera plan – både av den som ska översätta orden, raderna, dikterna; och den som sedan ska läsa orden, raderna, dikterna i ny språkdräkt, men med samma innehåll. Eller. Översättningar är våld och översättningar är metoder för att undvika våld, men översättningar är ofta tidlösa. En äldre översättning är självklart tyngd av tid, det vet väl alla som har läst den gamla översättningen av Sagan om Ringen och levt sig in i Vattnadals alvrike, som egentligen hetter Rifterdal och inte alls hade någonting med vatten att göra. Översättningen förflyttar och översättningen gör och oavsett etymologiska missar så är den översättande fasen allt utom linjär. Den tar ett då och gör den till ett nu, om så med våld eller genom dialog med det som översatts. Det är en cirkulär rörelse, som för varje varv möjliggör nytt deltagande, nya erfarenheter och nya språk.

Första hela diktsamling på svenska

För den rumänske Celan, som levde i fransk exil efter att ha flytt undan förintelsen, var hans sjätte diktsamling Andningsvändning, en vändning i författarskapet. Tre år senare tog han sitt liv, och fick därmed större uppmärksamhet internationellt. Men även Celan själv såg diktverket som en vändpunkt – rent språkligt. Att det är Anders Olssons egen uppskattning av diktsamlingen som ligger bakom den slutgiltiga översättningen är omistlig, då han i sitt efterord beskriver samlingen som en personlig favorit. Detta just för att den behåller sin lyster och i stället för linjära underrubriker och betraktelser, rör sig i cykler. Det är rörelser som ännu går att känna av, och ansluta sig till, inte bara språkligt.

Det är första gången som en diktsamling av Celan översätts till svenska i sin helhet. Så, vad innebär det att vi, snart 50 år sedan första utgivning, får tillgång till Atemwende som Andningsvändning? Är det en vändning i sig? Nej, jag skulle snarare säga det en fortsatt vändning och en anslutning till en sådan; men en vändning som inte vore möjlig utan spillror. Spillror i min värld och spillror i Celans.

Språket i Andningsvändning är komprimerat – och cykliskt. Dess hopplöshet flätar sig samman med just hoppet, och dess kroppslöshet är stundtals extremt kroppslig. Både läsning och inbillningen av hur den skrivande akten måste ha gått till är en balansakt där vändningen sker inte på klacken, men i andetaget. Det är formuleringen som blir något annat när du har läst den, än vad den var när du började läsa dess öppning.

Språkets förlösande kraft

Begravd i tid och förlöst i bokstäver kämpar Paul Celan, men på vägen blir kampen en dans mellan spruckna ord som inte längre uttalas. På dessa skärvor spelar poeten, inte genom att ge det onämnbara namn, men genom att vistas med det onämnbara. Namngivandet har, som han själv skriver, ett slut, och i stället för att med namngivandets praktik expropriera tider och kroppar, delar Celan med sig av plats för sörjbarhet, en plats där avknoppningen ständigt pågår.

Men, hur kan en vändning i, och kanske upptrappningen till slutet för ett författarskap vara någonting för mig, som läsare, att ingå i? Liksom Celan en gång skrev själv – då i ett brev till sin son – tror jag att det handlar om språket. Språket, som verktyg att överleva tider och språket som verktyg att dela vad som begränsas av kroppar, erfarenheter och tider. Språket är spillror med alltför många rester av blod. Av dessa bitar har Celan skapat nya modeller – modeller som är möjliga att använda även för mig, idag: Namngenomvandrande, andningskristall, blindskärsvälsignelse, lunggrenverk, lindkäpp.

Svenskan är känd för sin grammatiska elasticitet möjlighet att sammansätta obegränsat antal ord. Tyskans grammatik är liknande, och oavsett grammatisk grundstruktur handlar sammansättningen av orden inte av språkets historia, utan författarens användning av språkets nu. Celan införlivar språket i sig, och sig själv i språket, och i de möten mellan ord – som sker återkommande, varje gång som de läses, skapas alternativ. Alternativ för en fortsatt läsning av en samtid.

SKÅDETRÅDAR, SINNESTRÅDAR, knutna

av nattgalla

bakom tiden:

vem

är osynlig nog

att se er?

Mantelöga, mandelöga, du kom

genom alla våra väggar,

stiger upp

på denna pulpet,

rullar åter ut det som ligger där –

Tio blindkäppar

eldiga, raka, fria,

svävar bort från det just

födda tecknet

Att Andningsvänding är Lubin Press första utgivning i egenskap av poesiförlag är ett uttalande och en aktion för en icke-linjär produktionslogik, där inte bara det nya är nytt och värt att dela. Här är uppstannandet en vändning, där om- och vidaregörandet öppnar för modeller där vi kan tala med varandra utan att konstant blicka framåt, framåt, framåt. För, det är först när tider möts som nuet går att ta på.