För drygt ett år sedan fick Jonas Franksson beskedet att hans rätt till personlig assistans genom staten, vilken han haft sedan 18 års ålder, skulle dras in. Istället blev han hänvisad till en handläggare hos kommunen. I dag saknar han assistans en dag i veckan, vilket innebär att han inte kan ta sig utanför lägenheten. Det väckte tankar som resulterade i STILs pågående projekt Medborgargolv.

– När man är satt i husarrest, från att ha varit en fullvärdig medborgare, då börjar man fundera på hur vi som samhälle hamnade här. Hur kommer det sig att vi har en FN-konvention, vilken ska säkerställa rätten till assistans, som ingen bryr sig om? Jag började specialstudera den svenska välfärdsstaten, vilken visade sig bära en väldigt problematisk och ganska mörk historia.

Sverige har till exempel tvångssteriliserat 63 000 personer under åren 1934 och 1974, vilket är det högsta antalet tvångssteriliserade i västvärlden. Eftersom Sveriges reformer gjorts utefter tanken om ett "vi" är det många av oss som, osynligt, exkluderats menar Jonas Franksson. Han upplever det inte som en framkomlig väg i Sverige att hävda en specifik grupps rättigheter, eftersom samhällets idétradition av ett ”vi” ställer sig i vägen. Men samtidigt kan en som aktivist använda sig av denna idétradition, poängterar han.

- Genom att vi som är förtryckta går samman och pekar på att vi också är en del av ”vi:et” - och sitter på lösningen på problemen med den pågående exkluderingen - blir vägen mer framkomlig. Det var bland annat det som arbetarrörelsen gjorde när de slutade gå i kamp och istället vann mark genom politiska reformer. Det är det positiva i vår välfärdshistoria och den historien har vi i STIL tagit till oss i arbetet med Medborgargolvet.

Kontrakt med staten

Projektet går ut på att ta fram ett kontrakt som ska gälla mellan staten och varje enskild medborgare, som säkerställer alla människors rätt till frihet, trygghet och jämlikhet. Franksson och kollegorna på STIL har gjort jämförelser med andra samhällen runtom i världen. Till exempel USA - där det finns en nära relation mellan familj och individ - och Tyskland - där det finns en nära relation mellan stat och familj.

- Det som är positivt i Sverige är att det finns en stark relation mellan stat och individ. Vi har genomfört reformer som befriat individerna från familjens kontroll och välgörenhetssamhället. Staten är en stor garant för människors frihet här. Problemet är att kontraktet inte finns nedskrivet någonstans, vilket leder till en märklig paradox. Sverige har den allra bästa assistanslagstiftningen i världen, 19 000 personer använder sig av lagen och kan leva fullvärdiga liv. Men trots det så finns nästan inte något annat västland som lika gärna kan ta ifrån människor sina rättigheter. Assistanslagstiftningen fick sin utformning för att den skulle stå emot konjunkturer och vilka som sitter i riksdagen. Men så tolkas inte lagen av nödvändighet. Går konjunkturen ned, eller om det blir ny politisk majoritet, kan saker och ting förändras.

Medborgargolv kan en se som en facklig kamp för de mänskliga rättigheterna. I dag skyddas inte individer på samma sätt som samhället skyddar arbetares rättigheter, till exempel. Medborgargolv vill markera att möjligheten att leva våra liv i frihet är grundläggande och därför behöver varje människas mänskliga rättigheter finnas skyddade.

- Jag köpte en SAAB för en tid sedan och som ägare till den är jag mer skyddad än som människa, skrattar han.

Foto: Linda Håkansson/STIL

Assistans – inte vård

När Dagens eko, i mitten av januari, granskade assistanslagstiftningen reagerade Jonas Franksson starkt då journalisterna genomgående använde begreppet vård, för att benämna rätten till personlig assistans. Han reagerade även på reportrarnas frågor om varför det inte görs fler oanmälda kontroller i användarnas hem och att de jämförde kostnaderna för assistansen med försvarets kostnader.

Ekochefen Anne Lagecrantz beklagar att de nämnt assistansen som vård men framhåller att det framgått i varje inslag att det handlar om personlig assistans. Hon pekar också på att BRÅ (Brottförebyggande rådet) varnar för att bristen på kontroller kan leda till vanvård, vilket gör frågeställningen om kontrollbesök relevant för deras granskning. Även att det är ett vanligt grepp inom journalistiken att jämföra budgetposter för att skapa förståelse för nivån på en utgift.

- Assistanslagstiftningen är ju en medborgarrättslagstiftning, argumenterar Franksson. Den syftar till att jag, precis som vem som helst, ska kunna göra det jag vill av mitt liv. I Ekots granskning blev min rätt att kunna vara förälder, kunna arbeta och vara skådespelare plötsligt vård. Vi funkisaktivister slåss allra hårdast mot institutionaliseringen av samhället. Det är ju en ganska fascistoid tanketradition som gett konsekvensen att man låst in sådana som mig på olika inrättningar. Genom att sätta assistanslagstiftningen i den här vårdkontexten så öppnar man ju dörren för diskussion om att lagen kostar för mycket. Vilket kan öppna för tankar om att sätta användare av personlig assistans på institution igen. Det är som att säga att mitt liv och medborgarskap kostar för mycket pengar.

- Varför jämför de assistanskostnader med kostnaderna för Försvaret? Det är verkligen att misstänkliggöra hela reformen. Det är särskilt intressant i kontexten att fler och fler pratar om Putin. Plötsligt ställs mänskliga rättigheter mot Sveriges försvar. Det blir en mycket märklig propagandajournalistik, vilket man tänker att den yttersta högern skulle använda sig av men inte Sveriges Radio.

Klockade behov

Sverige skrev under FN:s konvention om rätten till personlig assistans 2009, vilken går ut på att den som behöver har rätt att få. Sedan dess har flera förändringar i lagstiftningen skett på grund av att Högsta domstolen omtolkat reglerna för vilka som ska få assistans via staten och vilka som ska få via kommunen.

- Det görs genom att klocka våra toalettbesök. Hos mig fattades ungefär fem minuter dagligen för att få fortsatt statligt stöd. Hamnar man hos kommunen, som jag nu har gjort, avgörs omfattningen av assistans av den kommunala budgeten. Jag slåss med alla andra som också är förpassade dit. Visst kan vi sitta och vifta med våra papper om rättigheter men till syvende och sist handlar det om vad stadsdelsnämnden anser att de har råd med.

- Sverige är en av få stater som inte bara struntar i att gå framåt utan även går bakåt på området. Försämringen av assistanslagstiftningen är ett brott emot konventionen som Sverige skrivit under. Det säger något om hur lite konventionerna väger i det svenska politiska klimatet.

Jonas Franksson pekar på vikten av att alla som är utsatta för det fascistoida förtrycket går samman. Förtrycket baserat på hur kroppen ser ut eller fungerar är i grunden en fascistisk idé om idealmänniskan, och konsekvensen blir att de som inte lever upp till bilden ska avgränsas genom att sättas på institutioner, kolonialiseras eller tvingas in i någon av de befintliga mallarna.

- Alla vi som är utsatta för detta måste organisera oss. Den tidigare antifascism-kampen bedrevs med de horribla erfarenheterna av förintelsen nära i minnet och de börjar glömmas bort. När dessa viktiga minnen och erfarenheter suddas ut ser man direkt hur de fascistiska krafterna organiserar sig igen. Fram till nu har de diskriminerade grupperna varit isolerade i olika förbund på varsitt håll. Det är inte längre en framkomlig väg.

Svårt i Ockelbo

Jonas Franksson beskriver uppväxten i det lilla samhället Ockelbo som en svår tid. Trots att familjen var stöttande och kärleksfull så innebar det en daglig kamp att leva i en kropp som inte tillhörde normen. Franksson fann sig inte i rollen som den "söta, handikappade killen" utan ville ta plats och vara med på lika villkor. Vännerna provocerades av att han inte höll sig till den sociala rollen som var förutbestämd och tillrättavisade honom både fysiskt och psykiskt. Amatörteatersällskapet i byn blev räddningen.

- I Ockelbo spelade man basket och vi som inte gjorde det fann varandra i teatern. Det var en revolution för mig som mest upplevde mig bedömd och fördömd på grund av min kropp. Jag hade två val. Antingen gömma mig, som många i min situation gör, eller göra tvärtom. Ställa mig på scenen och säga: ”Här är jag. Take it or leave it. Fuck you.”

Franksson flyttade till Göteborg och sökte till teaterlinjen inför gymnasiestudierna. Han kom in som en av de första rullstolsburna att gå utbildningen. När det blev dags att söka scenskolan förstod Franksson snabbt att han inte skulle komma in, på grund av den normbrytande funktionaliteten.

- På den tiden sa de rakt ut att man var tvungen att ha full rörlighet för att komma in på scenskolan. I dag vågar inte högskolorna säga det längre, det blir så tydligt att det handlar om diskriminering. Nu skyller man på kvalitetskrav istället.

Hittade teatern

Jonas Franksson sökte sig till aktivistkretsar istället, men ville hela tiden fortsätta med teatern och fann till slut frigruppen Teater de Vill som bestod av en hel del eldsjälar. Gruppen har som uttalat mål att inkludera fler skådespelare och personal än de som normer rymmer och arbetar aktivt för att göra verklighet av visionerna. Idag har han spelat närmare 300 föreställningar av olika pjäser för teatern och turnerat landet runt.

-Så det där att man inte kan vara skådespelare för att man använder rullstol, det stämmer inte överhuvudtaget.

Nämen självklart.. Det känns beklämmande att du behöver göra ett sådant statement.

- Ja, jag är så van vid att göra det. Man ska inte ta för givet att folk automatiskt tycker att det är en självklarhet. Institutionerna ser ju fortfarande ut som de gör. Jag har arbetat på institution, fast då som regissör.

Vad regisserade du?

- Vi gjorde ett devising-projekt på Regionteater Väst som handlade om kroppen. Jag hade aldrig jobbat som regissör innan, men kunde mycket om själva ämnet. Vi hade väldigt roligt.

Franksson slår fast att de skådespelare som i dag exkluderas från teaterscenerna förstärker och utvecklar teaterns kvalitet, istället för tvärtom. Hos dessa gömmer sig allmängiltiga historier som förändrar och som nästan aldrig berättas.

- Går man igenom litteraturhistorien så finns det otroligt få saker som skrivits från vårt perspektiv. Det är fascinerande vad världen har gått miste om. Ibland önskar jag att jag hade fyra, fem liv så jag kunde göra allt det jag vill bidra med. Men som tur är så finns det många fler som kämpar och som nu kommer få chansen - det tar jag för givet - att få göra sin konst, skriva sina böcker, sätta upp sina teaterpjäser och kunna arbeta politiskt. Vi kommer få se ett mycket mer mångfacetterat samhälle vilket skapar en bättre teater, en bättre konst och rikare berättelser. Som det ser ut idag, om vi ser på saken ur ett trans-eller funktionalitetsperspektiv, råder snarare enfald än mångfald. Men om vi fortsätter den utveckling som är påbörjad kan vi se ljust på framtiden.