Asta Olivia Nordenhof är en "stjärna på den danska poesihimlen", anser Arazo Arif.

Bild: Pressbild

Det enkla och det ensamma

2015-02-06 | Arazo Arif padlock

KULTUR

Den danska poeten Asta Olivia Nordenhofs diktsamling "det enkla och det ensamma" är en smärtsam sorgesång om det banala nuet. Det outhärdliga blir uthärdligt genom raderna, skriver Arazo Arif som slukat sidorna och hade velat fortsätta att läsa.

Det är en uppgörelse, en smärtsam sorgesång, ett slagsmål för framskrivningen av det banala nuet. Den tomma tillvaron måste dö eller dödas och dikterna berättar om en död med flera dimensioner.

Det är ”det enkla och det ensamma” – Asta Olivia Nordenhofs första diktsamling i svensk översättning av Tom W-O Silkeberg, utgiven på Modernista förlag i förra veckan. Diktsamlingen har hyllats och för den och sin blogg ”jeg hedder mit navn med versaler” har Nordenhof tilldelats Montana-priset. Hon har också tidigare skrivit romanen ”Ett ansigt till Emily” som utkom år 2011. Den danska poeten är en brännande stjärna på den danska poesihimlen, där poesin lever och frodas i ett tillstånd av ständig förändring.

Titeln passar poesiverket så väl att det sällan har skådats förr, hur urskillningslöst dikten för fram den vardagliga tillvaron, hur det outhärdliga blir uthärdligt genom raderna, de enkla och de ensamma. Språket är enkelt, formen är tankenära, nästan anteckningslik, men i all sin enkelhet uppstår meningar i storhet. Små ord blir stora sanningar som kryper in under skinnet och fäster sig i näthinnan. Läsningen blir ett krig mot varje sida, man vill inte lämna den, men man måste vidare.

I nästan alla dikter finns ett rum i vilket diktjaget vistas, som om rummet är nödvändigheten för jagets framträdande, ett sammanhang ur vilket hon kan skriva. Köpenhamn är den centrala platsen, i och omkring staden träder minnen fram. Det är föräldrarnas gamla lägenhet, i vilken hon bor nu, det är hos vänner, det är bordellen, det är sängar, fönsterkarmar, bord och stolar, hallar och gångar, väggar och solstolar.

I dikterna finns en ilska, en passiv aggressiv och kontrollerad ilska. Orden, som alla är skrivna i gemener, dryper av affekt men meningarna förmedlar direkt behärskning. Det är ett sällsamt vackert uppvisande av hur känslor kan driva en framåt i text. Och ilskan är nödvändig, befogad, för minnena är smärtsamma. Det är diktjagets minnen från en barndom präglad av våld där våldets närvaro sträcker sig generationer tillbaka i tiden:

”jag kan inte minnas när jag insåg det / att farfar slog dem allihop / som min pappa mindes det: / varje dag inväntade man våldet och sen blev det tyst

[…]

jag vet att min pappa som fjortonåring rymde hemifrån / i några år knarkade han och levde på gatan / jag har nyligen förstått hur han senare i livet omtalar min mamma i brev / adresserat till andra kvinnor / den lilla grisen tog aborten bra, skriver han / om han slog henne gick hon över till anni, hon ville inte att min mormor skulle veta”

Jaget är frustrerat, hennes liv på ett sätt samlat och riktat: skrivandet finns, en stark och varm kärlek finns, men skärvor finns också. Skärvor efter förlusten av sina båda föräldrar, i ett splittrat samhälle, när den ilskan över det egna inte gör sig påmint finns alltid det andra: kvinnohatet, idén om arbete, idén om att vissa människor med vissa erfarenheter (av sex, av våld) ska läkas, bli ”rena” och ”vackra”. Och mening efter mening målar denna verklighet sig själv, sorgen skrivs av sida för sida.

När sista meningen tar slut fylls istället jag av sorg. Jag har slukat sidorna med allt de vill säga till mig och jag är inte mätt. Jag hade velat fortsätta läsa.