”Bergwalls fall kan inte diktera synen på människans minne”

2015-02-03 | David Munck padlock 1

OPINION

”Dan Josefsson har lärt oss en del om Thomas Quick-härvan och om hur psykoterapi kan missbrukas, men som titeln på hans bok antyder, så drev Sture Bergwall på förloppet – inte genom att uppleva sig få upp återkallade minnen utan genom att ljuga – även om han till sist i drogernas töcken verkar ha ljugit så att han trodde sig själv.”

Det skriver juristen David Munck som konstaterar att det just nu tycks omöjligt att skilja på huruvida påstått återkallade minnen av övergrepp i barndomen bör räcka som bevisning i rätten och den psykologiska frågan om sådant som återkallande av minnen över huvud taget existerar.

David Munck är jurist och f d journalist.

Den utskällde och pensionerade åklagaren Christer van der Kwasts nya bok Bortom rimligt tvivel – Thomas Quick och rättvisan har fått debatten, eller snarare monologen, om Sture Bergwall-affären att vridas ett varv till. De flesta stora tidningar har noterat boken endast genom att låta Jan Guillou (författare till Häxornas försvarare) och Dan Josefsson (författare till Mannen som slutade ljuga) hånskratta åt att boken alls ges ut.

En av de få som recenserat boken är Fredrik Sjöberg i SvD 22/1. Han blottlägger, kanske oavsiktligt, agendan bakom kampanjen där Guillou och Josefsson tagit över stafettpinnen från tidigare false memory-krigare som Lennart Hane, Max Scharnberg, Pelle Svensson och Lilian Öhrström. Sjöberg skriver att de fällande domarna mot Bergwall byggde på ”numera förkastade teorier om bortträngda minnen”, som om detta förkastande vore något oomstritt.

Att van der Kwast, liksom den i Bergwall-fallet konsulterade minnesforskaren Sven Å Christianson, var övertygade om att Bergwall måste komma ihåg att han begått morden i den mån han gjort detta (även om han då kunde ha glömt en del detaljer), ser jag inga skäl att betvivla. Detta var också den ståndpunkt Christianson hävdade i sin nu bannlysta bok I huvudet på en seriemördare (2010) fast han också framhöll att seriemördare periodvis försöker att avvärja minnena av sina brott.

Det måste onekligen vara extremt exceptionellt att en vuxen man begår uppsåtliga mord och sedan inte minns detta (dock kan det ha förekommit inom kriminalhistoriens abnormpsykologi, se mordet på Kerstin Blom 1955 som diskuteras på Erik Rodenborgs blogg). Om något är sant av vad Bergwall berättat om sin barndom vid olika tillfällen kan ingen, som inte var med själv, veta. Men en person med den manipulativa förmåga till lögn som alla inblandade är överens om att Bergwall besitter, fast de är oense om när han ljög, är en dålig kandidat för prövning av frågan om återkallande av bortträngda minnen kan vara till hjälp för en traumatiserad medmänniska som uppriktigt vill söka sanningen om sig själv.

I Sverige har det blivit nästan omöjligt att skilja mellan dessa två frågor: den juridiska om påstådda minnen av övergrepp i barndomen som återkallats genom terapi eller annorledes bör räcka som bevisning för fällande dom, och den psykologiska om sådant återkallande av minnen över huvud taget existerar. I den juridiska frågan är jag överens med Guillou och Josefsson: sådana minnen uppfyller inte brottmålens höga beviskrav. I den psykologiska frågan, en gigantisk fråga om hur vårt medvetande fungerar, ger Josefsson i sin senaste drapa i Aftonbladet (16/12 2014) ett tvärsäkert svar i en mening: det är ”välkänt att minnen från de första levnadsåren omöjligt kan ’återhämtas’ och att den som utsätts för traumatiserande övergrepp senare under uppväxten inte behöver terapi för att minnas vad som hänt”.

Josefsson måste mena att det i envars liv infaller en tidpunkt före vilken hon inte kan minnas någonting, och efter vilken hon minns allt av betydelse. Detta är en grov förenkling. Däremellan finns en stor gråzon av tidiga år då somliga utsätts för traumatiska upplevelser som de inte är intellektuellt eller känslomässigt rustade att ta in. Hur barnets medvetande då kan relatera, är ämne för ett forskningsfält som helt fallit bort i den svenska debatten.

Psykologiprofessorn Jennifer J. Freyd vid universitetet i Oregon har uppmärksammat att medan de flesta tycks minnas dokumenterade övergrepp i barndomen som begåtts av en främling, är det vanligare att inte minnas om förövaren är en närstående, i synnerhet en förälder. Hon har därför lanserat teorin om ”betrayal trauma”. För ett litet barn är det outhärdligt att samma pappa, som det inte klarar sig utan för att känna trygghet, kan skada det på hemska sätt som det inte kan förstå. Det kan därför vara en överlevnadsmekanism att isolera övergreppsminnet från medvetandet. Processen underlättas av att den del av hjärnan som är viktigast för minnet, hippocampus, skadas om man lever under konstant stress och hot.

Freyd grundar sig bland annat på så kallade prospektiva studier. De skiljer sig från samtliga fall som Josefsson diskuterat genom att utgångsläget är att det finns oberoende dokumentation av att en individ utsatts för övergrepp i barndomen; vad som ska undersökas är om hon själv minns det. Linda M. Williams, professor i kriminologi vid universitetet i Massachusetts, intervjuade på 90-talet 129 kvinnor vilka, enligt gamla sjukhusjournaler, som små flickor utsatts för övergrepp som orsakat akuta kroppsskador. Av dessa kunde 38 procent inte berätta om övergreppet fastän de ofta kunde tala personligt och levande om andra upplevelser, 10 procent sa att de tidigare förträngt övergreppet men återkallat minnet av det som vuxna och 52 procent sa att de alltid kommit ihåg det. I en svensk studie, Barn som inte berättar av Carl Göran Svedin och Kristina Back (1996), hade barn som utnyttjats i barnporr svårt att berätta om övergrepp mot dem som fanns dokumenterade på film, och sa ofta att de inte minns.

Det finns vidare flera kända fall av återkallade minnen av övergrepp som senare bekräftats av oberoende bevisning. Ett svenskt exempel berättas i Jeanette Erikssons gripande självbiografi När jag blir stor (2013). Hennes upplevelser av att ha utsatts för incest, som till stor del var förträngda från medvetandet och manifesterade sig genom kramper i kroppen, bekräftades stegvis genom att hon hittade dokumentation i barnavårdsnämndens och barnsjukhusens gamla journaler om henne samt i en film som spelades in för vårdutbildning när hon var sex år. Aftonbladet har berättat om hennes historia.

Ett världskänt fall är Ross E. Cheit, nu professor i statsvetenskap i Berkeley, som återkallade minnen av övergrepp mot honom som pojke efter att han som vuxen pratat med sin syster. Han förstod att minnena allena inte skulle räcka för att få förövaren fälld. Ändå lyckades han med precis detta genom att först spåra upp fem andra offer från den gosskör där förövaren var ledare och sedan få denne att erkänna övergreppen i ett inspelat telefonsamtal.

Ross Cheit har på sin blogg ett arkiv över fall där återkallade minnen fått stöd av dokumenterad bevisning. Det finns i detta arkiv 111 sådana fall, varav 53 från rättegångar, 25 från kliniska eller akademiska studier och 33 från andra källor. Ett uppmärksammat fall i den sistnämnda kategorin var Diane McKenzie, som vid tjänst som sakristan i Floridas katolska kyrka återkallade minnen av hur en spansk präst våldtog henne som flicka. Prästen erkände när hon konfronterade honom, och skildes därefter från sin tjänst utan rättegång.

Fallet stöder Jennifer Freyds tes att det är lättare att återkalla ett minne när man är i en miljö eller situation som liknar den där händelsen ägde rum. Ett berömt experiment på 70-talet (Baddeley & Godden) visade att information, som meddelats dykare under vattnet, var lättare för dem att minnas när de vid ett senare tillfälle också befann sig under vattnet än när de var på land. Det ska medges att dykarexperimentet är mer trivialt än frågor om sexuella övergrepp eftersom sådana, verkliga eller påstådda, knappast går att införa i psykologiska experiment som är etiskt godkända. Detta gäller dock även de falska minnen-experiment som Josefssons meningsfränder brukar hänvisa till, såsom den kontroversiella forskaren Elizabeth Loftus berömda studier där det gick att få en del vuxna människor att tro att de tappats bort i ett shoppingcenter som barn. Mindre ofta nämns att det inte verkade gå att insuggerera hos någon att de varit med om ett lavemang som femåring (Pezdek, Finger and Hodge 1997).

Det bästa rådet till en god terapeut, brottsutredare eller vän, som möter någons berättelse om ett återkallat minne av ett övergrepp som inte verkar orimlig, torde vara att varken avfärda det eller ta det för sanning utan påkalla undersökning av om det finns något oberoende stöd för berättelsen. Då det sällan finns vittnen till sexuella övergrepp, samt förövaren har mycket att förlora på att erkänna, kan det dock finnas ett stort mörkertal av människor som återkallat minnen av övergrepp från barndomen vilka de aldrig kan få bekräftade. Att de inte kan få upprättelse i domstol i en rättsstat betyder inte att inget övergrepp ägt rum.

I en uppsats från 2002, Recovered memories, skriver Freyd och två medförfattare att de hoppas att det nya millenniet ska få se 90-talets hårda ”falska minnen-debatt” ersättas av en nyanserad diskussion om hur minnet fungerar och hur detta kan luras, såväl genom att man förtränger viktiga upplevelser vilka i vissa fall kan återkallas i minnet, som att man inbillar sig eller fås att inbilla sig sådant som inte ägt rum. Och nog har 90-talets skyttegravskrig ersatts i Sverige, men inte av det nyfikna samtal Freyd efterlyser, utan av Josefssons enmansteater där han framför den ena ytterlighetspositionen, som i USA företräds av False Memory Syndrom Foundation. Denna spektakulära organisation har på andra sidan Atlanten definitivt sett sina glansdagar passera, men i Sverige låter det som om deras ståndpunkter är enda sanningen.

Då jag själv har ett neuropsykiatriskt syndrom, kan jag se stora likheter mellan den kampanj mot diagnoser på sådana syndrom som bedrevs kring millennieskiftet, och den som Josefsson nu driver. Lika lite hopp som jag då hade om att kunna bli trodd och få upprättelse, har i dag personer i Sverige som fått upp minnen av sexuella övergrepp i barndomen. Även då stod ett litet antal extremt slipade mediemanipulatörer mot några ganska ljusskygga yrkesmän vars valhänta försök till mothugg gjorde mer skada än nytta. Det var först när vi som har egna levda erfarenheter av neuropsykiatriska syndrom blev insläppta i media som en annan bild började träda fram. Vår bild av hur vi kämpar med våra hjärnors avvikelser är nu accepterad av de flesta medan de, som så styvnackat hävdade att nästan allt var ”hjärnspöken” och ”häxprocesser” och att våra liv inte räknades, är praktiskt taget bortglömda idag.

Josefsson har lärt oss en del om Thomas Quick-härvan och om hur psykoterapi kan missbrukas, men som även titeln på hans bok antyder så drev Sture Bergwall på förloppet, inte genom att uppleva sig få upp återkallade minnen utan genom att ljuga, även om han till sist i drogernas töcken verkar ha ljugit så att han trodde sig själv. Men Sture Bergwalls abnorma fall kan inte få diktera hur vi ska se på människans minne och medvetande. I frågan om traumatiska minnen kan bortträngas har inte inte sista ordet hörts.