Laget betyder mycket för Mohamed Adullahi (bredvid Lisa Ek), här känner han sig trygg.

Bild: Thord Lyrstrand

Idrott skapar trygghet för ensamkommande barn

2015-01-30 | Helle Lyrstrand Larssen padlock

SPORT

I november förra året släppte organisationen Individuell Människohjälp en rapport om svårigheterna för nyanlända och ensamkommande flyktingbarn att lära sig språket och komma in i samhället. Sandarna BK Lag C möter problemet med fotboll. Men för flickorna finns ännu inget lag.

FAKTA/Rapport

Individuell Människohjälps rapport Hjärtligt ovälkommen till föreningslivet kom ut i november i fjol.

RELATERAT MATERIAL:
”Idrottsföreningar behöver bli mer öppna för mångfald”

Det är en kall söndagskväll i januari. Snön har äntligen fallit och det är halt på träningsplanen på Heden i centrala Göteborg. Den stora idrottsplatsen är tom så när som på några unga killar som kommer lättklädda och med fotbollsskor på sig. De här killarna kommer till träningen även när det är kallt. För dem handlar det om mer än fotboll.

På plats är redan tränaren Lisa Ek som håller på att lägga ut koner för de kommande övningarna. När klockan är slagen har hon en kort samling med killarna som sen enkelt följer hennes instruktioner.

Jag får en pratstund med Sadjad och Milad, båda från Afghanistan och båda 16 år gamla. Sadjad är ny i laget. Han har bara varit med i två veckor efter några få månader i Sverige. Trots att Milad som har varit både i Sverige och i laget under längre tid försöker att tolka så har Sadjad och jag svårt att prata med varandra. Men han uttrycker egentligen allt som behövs sägas ändå. Hans ögon strålar när han sedan springer fram till lagkamraterna och tar i hand.

Mohamed Adullahi, 19 år, har spelat i laget i över ett år och har bott i Sverige i tre år och behärskar språket bättre. När jag frågar honom om vad laget betyder för honom spricker han upp i ett stort leende.

– Det betyder mycket för mig. Det är framförallt att jag känner mig trygg. Jag får mycket hjälp och alla pojkar här har samma situation. När jag kom till Sverige vågade jag inte spela i något annat lag. Men i det här går det bra!

Fick hederspris för laget

De flesta spelarna är mellan 15 och 22 år och de rekryteras från samtliga boenden för ensamkommande flyktingbarn i Göteborgsområdet. Pojkarna kommer från Marocko, Syrien, Afghanistan, Etiopien, Irak, Somalia. Just nu är cirka 70 pojkar knutna till klubben, och fler strömmar till hela tiden, enligt lagets grundare Matilda Brinck-Larsen.

Brinck-Larsen, som till vardags är gruppchef för ett boende för ensamkommande barn och ungdomar i Göteborg, startade laget i november 2013. Några killar på hennes boende frågade om de inte kunde få starta ett fotbollslag. Så Matilda Brinck-Larsen startade laget och sedan har tränarna kommit till. I veckan som gick fick Matilda Brinck-Larsen GP-sportens hederspris för sitt ideella engagemang i Sandarna BK Lag C.

Matilda Brinck-Larsen är denna kväll på den pågående Göteborgs Filmfestival och sitter i en panel och debatterar just ämnet integration genom föreningslivet och sporten i synnerhet. Så det blir Lisa Ek som får berätta historien om hur Matilda fick en förfrågan och började engagera sig. Själv blev Lisa Ek engagerad i laget efter att ha flyttat tillbaka till Göteborg från Malmö där hon spelade i Rosengård och var involverad i flera satsningar för nyanlända.

– För mig är det dubbelt bra. Dels vill jag utveckla mitt ledarskap men jag vill också kunna hjälpa till och bidra på något sätt. Så det här är helt perfekt för mig, säger Ek, som till vardags är proffsspelare i Kopparbergs/Göteborg FC.

Fotboll integrerar

Hon menar att det är tacksamt att arbeta med integration genom fotboll eftersom idrotten ger en tränare möjlighet att se någon utveckling eller framgång i varenda spelare.

– På 90 minuters träning har jag tillsammans med de andra tränarna faktiskt tid att se varenda spelare. Och man vill gärna se dem alla, för det känns som att om man inte ser dem här, så är det kanske ingen annan som ser dem på hela veckan. I den bästa av världar hade deras föräldrar varit där och hejat på dem, säger hon.

Särskilt svårt är det de veckor när de inte har träningar och under jul tog de ledigt i två veckor.

– Då kändes det nästan som att man svek dem, eftersom att komma till oss och spela fotboll är kanske höjdpunkten på veckan för dem.

Det som är tydligt är att det inte finns några andra kvinnor på eller vid sidan av planen utan att Lisa Ek är den enda kvinnan.

Många av de här pojkarna kommer från länder där det kan vara svårt för kvinnor att få syssla med idrott. Hur ser de på dig som kvinnlig tränare?

– Det stämmer. Men jag har inte haft några problem alls, och jag tror att det har framförallt två orsaker. Dels har Matilda banat vägen för mig, dels förstår de att jag kan fotboll och när de får höra att jag är fotbollsproffs så inger det respekt.

Finns det några tjejer i laget?

– Nej, det gör det inte. Och vi tycker att det är tråkigt, för vi tycker att det borde hjälpa att vi är kvinnor som leder laget. Vi bjuder in alla tjejer som kommer till boendena i Göteborg till våra träningar, men de vill inte komma.

Har ni funderat på att skapa ett lag bara för tjejer?

– Nej, det har vi faktiskt inte. Det är framförallt en tidsfråga. Vi är redan 2-3 tränare för få för det här laget, så vi hinner helt enkelt inte med ett till lag, säger Lisa Ek.

– Vi har inte knäckt koden för tjejerna än. Vi vet inte vad vi ska göra för att få ut flickorna i föreningsliv, det är ett problem, säger Matilda Brinck-Larsen, senare över ett telefonsamtal.

I dagarna har dokumentärfilmen ”Trevligt folk” premiär, som skildrar hur ett somaliskt manligt bandylandslag blev till i Borlänge.

Men en potentiell film om nyanlända flickor engagerade i svenskt föreningsliv/idrottsliv verkar dröja.