Efter befrielsen

2015-01-27 | Edda Manga padlock

FEMINISM

I dag är det 70 år sedan befrielsen av Auschwitz. Edda Manga skriver om ett drabbande möte med Susanne Marko och hennes berättelse om föräldrarnas återseende efter att ha överlevt koncentrationslägret. Det handlar om insikt om berättandets vikt och att vägran att lära sig Förintelsens läxa kan vara nödvändig för möjligheten att leva.

FAKTA/SUSANNE MARKO

Susanne Marko är dramatiker, dramaturg, regissör, författare och teaterkritiker. Hon har skrivit ett flera böcker, teaterpjäser, samt film- och tv-manus. Just nu arbetar hon på ett operalibretto.

Endast en lycklig slump ledde till att jag i somras fick höra dramaturgen, författaren och regissören Susanne Markos romantiska berättelse om sina föräldrars återseende efter befrielsen från koncentrationslägret. Inför Förintelsens minnesdag, 70 år efter befrielsen av Auschwitz, har den kommit till mig med förnyad kraft. Den förefaller mig innehålla en av de viktigaste insikterna om människans möjlighet att överleva.

Ett av de irrationella infall som ibland drabbar mig i form av längtan till min man förde mig plötsligt till Svenska huset i Kavalla i början av hösten. Det var torsdag. I detta sammanhang betyder det dagen då alla gäster på Svenska huset samlas för att äta tillsammans och lyssna på en av gästernas föredrag om sitt arbete. Jag hade flugit hela dagen. Fredagsupplagan var inte färdig. Min plan var således att stanna på rummet och passa på att arbeta medan mannen socialiserade. Men medan vi satt på terrassen och betraktade solnedgången kom Susanne Marko fram till oss och uppmanade oss att komma. Det var hennes kväll.

Eftersom föredraget brukade hållas till kaffet hoppade vi över middagen. När vi trodde att det var dags gick vi ner. Sällskapet var på väg in från terrassen och snart satt vi alla andäktigt i salongen. Susanne Marko berättade att av alla av faderns historier var det bara en som han hade insisterat på att hon måste ta sig an i sitt skapande arbete. Hon hade försökt gång på gång att uppfylla hans önskan utan att lyckas. Tills hon en dag insåg att faderns berättelse var en opera.

Det var en Orfeusmyt.

Omöjligt uppdrag

Fadern och modern hade just blivit förälskade i varandra när de tillfångatogs och skickades till var sitt koncentrationsläger. Efter befrielsen var fadern utmärglad och utmattad men kände på sig att om han inte hittade henne inom kort skulle hon dö. Så han tog sig upp på fötter och vandrade i ruinerna, letandes efter henne. Det fanns inga vägar så han följde järnvägsspåret. Modern i sin tur var faktiskt döende. Hon var fysiskt försvagad, men framförallt hade hon tappat livslusten. Hon kände sig obotligt trött och hade gett upp. Hon låg och väntade på döden. Men fadern lyckades på något sätt med det omöjliga uppdraget att hitta henne. Hon vaknade ur sin dvala när hon fick syn på honom och beslutade sig för att leva när han nu hade lagt så stor möda för att hitta henne.

Susanne Marko berättade att hon höll på att arbeta på en opera baserad på denna berättelse och visade filmklipp på en repetition. Sedan uppstod det ett livligt samtal. En av de andra gästerna visade sig också vara barn till överlevare. Hans mor hade aldrig kunnat komma över det, berättade han. Hon var inte direkt självdestruktiv, men hon var deprimerad och hade svårt att knyta an till folk. Han uppfattade att hans mor hade haft svårt att återskapa tilliten till andra och till världen. Det uttrycktes till exempel i att hon samlade på ett maniskt sätt. Hennes förråd var alltid fyllt till brädden med mat, kläder och till och med presenter till barnen som skulle kunna räcka för många år framåt.

Skapandets heliga kraft

Susanne Marko kände igen mönstret, hon hade talat med många överlevare genom åren och kommit fram till att det fanns ett viktigt vägval. Antingen försökte man överleva genom att lära sig att det inte går att lita på världen eller så försökte man överleva genom att vägra lära sig. Att lära sig omöjliggjorde livet och kärleken, därför var vägran att lära sig konstigt nog den bästa vägen till överlevnad.

Susanne Markos liv är en skapande människas. Hon har ägnat sig åt att skriva, ge liv åt berättelser, regissera. Under ett långt samtal som vi förde kort efter den kvällen – och som jag inte kommer skriva mer om eftersom det hör till den begynnande vänskapens helgade rum – förklarade hon att kreativiteten är en helande kraft.

Jag vet inte om jag minns orden exakt rätt. Men det är inte så viktigt. Alla sagor fungerar på det viset att de på en och samma gång bevaras och ändras i återberättandet. Minnet av Susanne Markos berättelse har etsat sig fast i mitt sinne och lever i mig som en insikt om att människan som kan skriva sagor förmår skapa en grund för hoppet och kärleken. Även när det tycks omöjligt.