#paradisehotel – könsroller in absurdum

2015-01-16 | Arazo Arif padlock

KULTUR

Paradise Hotels hashtag har hamnat som nummer fem på Twitters trendingtopp. Arazo Arif finner det mer skrämmande än underhållande att så många fler engageras av denna könsnormativa dokusåpa än om landets politiska liv och de pågående humanitära katastroferna i världen.

”Noppa ögonbrynen, stretcha benen, värm upp brösten.”

Nej, det är inte ett råd som delades ut till kvinnor inför bröllopsnatten i någon blaska på 1800-talet. Så löd istället anvisningarna till de kvinnliga deltagarna i ”Paradise Hotel”, inför en utmaning som gick ut på att en av dem skulle koras till ”Miss Paradise”.

Jag skulle kunna föra en diskussion kring hur det egentligen går till att värma upp brösten. Kanske vore det en nyttig kunskap såhär under vintern, jag har ingen aning. Men producenterna bakom vad som beskrivs som ett ”välregisserat program” på tv3 tycks ha en förnimmelse om vad det innebär, eller snarare om vad det innebär att vara kvinna.

Spelet

I de korta dagbokssekvenserna i programmet, där deltagarna får möjlighet att prata in i kameran om sina känslor, uttrycker flera av tjejerna sin osäkerhet inför utmaningen. I den ska de utöver sitt utseende också bedömas utifrån något slags talang. De har inga talanger, påstår dem och hoppas att utseendet kommer räcka för en vinst.

Dokusåpan ”Paradise” utspelar sig på ett lyxhotell, senast i Mexiko. Fem kvinnor och fem män väljs ut bland tusentals sökande att delta i vad som kort och gott kallas ”spelet”. Spelet går ut på att dessa deltagare delas in i par om en tjej och en kille. Deltagarna ska sedan spela ut varandra genom att göra pakter sinsemellan och i parceremonier varje vecka rösta ut en spelare. Varannan vecka en tjej, varannan en kille. Produktionen slänger in nya deltagare lite då och då, vars uppgift är att röra om i grytan, ställa till det bland paren. Parallellt med det har varje vecka ett särskilt tema med tillhörande utmaningar, som den ovan beskrivna ”Miss Paradise”-utmaningen.

Programmet är en omtalad och omskriven publiksuccé. Det har legat i topposition på listan över mest sedda program i svensk nät-tv, blivit sett av hundratusentals människor. Antalet sökande till säsongen som avslutades i december överskred 11 000, vilket enligt uppgifter var fler än de sökande till lärarprogrammet året innan. När produktionen avslöjade att ännu en säsong kommer att sändas var det över 2000 sökande redan första dygnet efter att nyheten blivit allmän.

Starkt heteronomativt

Jag förstår att det är inbjudande. Den vackra utsikten, den flödande alkoholen och så klart vinstpengarna på en halv miljon kronor. Jag förstår att programmet lockar tusentals unga att söka. För festandet och carpe diem-attityden, för berömmelsen. Men jag önskar att såväl programmet som dess popularitet kunde problematiseras.

”Paradise Hotel”s själva struktur och koncept bygger på en stark heteronorm. En heteronorm som i sin tur bygger på grovt stereotypa föreställningar om kön, vilka i sin tur baseras på cisnorm och tvåkönsnorm. I programmet anses tjejerna och killarna vara varandras motsatser, de kompletterar varandra i par. Deltagarnas språk och beteende befäster redan existerande och väldigt skadliga genusroller in absurdum. En annan tydligt framträdande norm är vithetsnormen. De få deltagare som rasifieras blir inte sällan beskrivna som exotiska eller hamnar i en särskild roll som resultat av sina yttre attribut.

När deltagaren Jorge ska kastas in i programmet får han spela mexikansk bartender som anställd på hotellet, på grund av sitt utseende, utan att någon reagerar. Chocken som drabbar de övriga deltagarna när hans identitet avslöjas är minst sagt löjeväckande. När deltagaren Chris kommer in, är det för att bevisa att asiater visst inte har liten snopp, vilket Saga hade hävdat i ett tidigare avsnitt.

Kommentarer från de manliga deltagarna varierar från: ”Jag gillar tjejer som är som en liten trofé som man kan bära runt på” signerat Calle, till ”Nathalie är en skön liten pudding, flickvänsmaterial, mamma till mina ungar.” signerat David, som för övrigt åkte ut redan första veckan på grund av att han inte var tillräckligt manlig eller ”hunkig” (snygg). Han och tre andra killar blev snabbt utbytta. Men under en kort period var de kvinnliga deltagarna oroade. ”Jag trodde att det skulle vara riktiga män, de är pojkar!”

Våldtäktskultur

Riktiga män beskrivs som muskulösa, tatuerade, ”exotiska”. Paulina pratar i ett avsnitt där hon känt sig sexuellt frustrerad, om varför hon dras till så kallade ”douchebags”, (ungefär en benämning på män som beter sig själviskt och sexistiskt). ”Asså jag säger inte att de är bättre. Men de är mer sexuella.”

Problemet uppstår i men stannar inte vid dessa föreställningar. Snarare skapar de en miljö präglad av en våldtäktskultur som jag stundvis upplever starkare än den i samhället rådande. Avsnitten visar ca 1 % av allt inspelat råmaterial, men i den procenten ryms upprepade sexuella trakasserier som inte tas på allvar från något håll. Tjejerna som utsätts uttrycker visserligen sin frustration, men killarna kommer undan med hänvisningar till hur mycket de bara bryr sig och vill mysa. Hur en fullskalig produktion kan låta detta passera obemärkt förbi förblir ett frågetecken, inte desto mindre hur det kan anses vara underhållning.

Förvisso bryter deltagarna mot vissa förlegade könsnormer så till vida att även tjejer i huset tar initiativ till sex och är sexuellt aktiva. Men det betyder knappast att programmet är normlöst eller progressivt på något sätt. Misstaget som ofta begås när dokusåpan debatteras är att fokus hamnar på deltagarnas beteende, snarare än produktionens upplägg och klippning.

"Mörk romantisk komedi"

Det är producenterna som styr spelet. Det är dem som skapar deltagarnas roller, så cementerade i skadliga normer att de nästan blir karikatyriska. ”Det här är Paradise, allt kan hända” säger deltagarna, som ofta känner sig ängsliga och oroliga. Rädda för att bli utbytta i spelet där alla kan svika alla. Och bakom kulisserna sitter ett produktionsteam som klipper ihop vad de för Lars Berge i SvD (14.12.14) beskriver som ”en mörk romantisk komedi”.

I samma artikel säger Anders Kihlander, programmets pressansvarige, att Paradise Hotels hashtag hamnat som nummer fem på Twitters trendingtopp (i hela världen!) under premiärveckan. Sveriges befolkning har alltså twittrat mer om en konstruerad dokusåpa än om riksdagsvalet, eller om de pågående humanitära katastroferna i världen. Det säger mycket om vilken vändning vårt samhälle har tagit och jag finner det mer skrämmande än underhållande.