Individuell Människohjälps rapport Hjärtligt ovälkommen om hinder som möter unga nyanlända som vill idrotta.

Bild: Illustration: IM/Isabelle Stahlén

”Idrottsföreningar behöver bli mer öppna för mångfald”

2015-01-16 | Bella Frank padlock

SPORT

Unga flyktingar vill också sporta och ha kul. Idrottsrörelsen skulle kunna erbjuda nyanlända och ensamkommande flyktingbarn goda tillfällen att lära sig språk, komma in i samhället, knyta kontakter och inte minst: Ha en meningsfull fritid. Men så fungerar det inte idag, säger Elin Vestberg från Move it i Stockholm.

Här kan du läsa Individuell Människohjälps rapport Hjärtligt ovälkommen till föreningslivet

Rapporten Fokus 14 Ungas fritid och organisering av Myndigheten för ungdoms- och civilsammhällesfrågor, MUCF, behandlar bland annat unga nyanländas möjlighet att delta i idrottslivet.

Riksidrottsförbundets kostnadsundersökning för olika idrotter från 2009 kan du hitta här.

Ett stort hinder för ungdomar att delta i idrotten är ekonomin. Enligt en studie från Riksidrottsförbundet 2009 kostar även de billigare sporterna som fotboll brukar räknas som ofta flera tusen kronor per termin om alla olika utgifter räknas in. Det innebär att låginkomsthushåll riskerar att stängas ute, och inte minst nyanlända.

– Unga nyanlända har inte ekonomin, det är alldeles för dyrt att vara med i föreningar, förutom medlemsavgiften är det spelaravgiften, och utrustning. En ensamkommande ungdom kan ha bidrag från sitt boende men det är inte så mycket och de som är asylsökande med sin familj har inte möjlighet alls. Det skulle vara bra om föreningar kunde avsätta en del medlemskap eller rabatterande platser för personer som inte har råd annars.

– Vi försöker alltid förhandla med föreningar om priset. De svarar att det måste vara lika för alla. Det finns jättemånga eldsjälar som går in och betalar och som gör att det funkar, vissa samlar in skor att spela i och så men det vore så bra om det kunde ingå i föreningarnas egna system, säger Elin Vestberg, som är projektledare för organisationen Individuell Människohjälps verksamhet Move it i Stockholm, och en av författarna av rapporten Hjärtligt ovälkommen som kom i november i fjol.

”Mer öppna för mångfald”

Hon är projektledare för Move It, som växte fram ur ideell verksamhet som Individuell Människohjälp inledde i Lund 2005 i ett försök att hjälpa nyanlända att lära sig svenska. Då insåg IM också att det fanns andra behov, som att få hjälp med att hitta fritidsaktiviteter och lära känna staden. Verksamheten har sedan spritt sig och finns nu i Göteborg, Landskrona, Malmö och Stockholm. I Stockholm har man i två och ett halvt år arbetat med stöd från tidigare Ungdomsstyrelsen, nu Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF. Tanken är att få in ungdomar i föreningslivet, och då framför allt in i idrottsföreningar, som ofta är en verksamhet som funkar bra även för ungdomar som ännu inte behärskar språket.

– Föreningslivet är ett jättebra ställe att lära sig om samhället och få kontakter genom. Vi har ett starkt föreningsliv i Sverige och hälften av befolkningen är aktiv i föreningar, men det saknas mångfald. När vi började hade vi två syften: dels att stötta ungdomar som går på språkintroduktionsgymnasiet, Sprint, vid Liljeholmen i Stockholm men också att vi vänder oss till och jobbar med att föreningar ska mer tillgängliga och mer öppna för mångfald.

Många tjejer vill idrotta

Elin Vestberg förklarar att de möter de ungefär lika många flickor som pojkar i sitt arbete.

– Vi vet är att det är ännu fler tjejer som har ännu mindre att göra på fritiden. Våra kontakter har ofta hängt på att vi har träffat en tjej som har dragit med fler. Tittar man på spontanidrott, som att använda fotbollsplan eller utegym till exempel, är utrikes födda tjejer mycket mindre aktiva än snittet.

– Men om någon är duktig i basket kan det vara lättare att ta sig in i elitbasketen på damsidan än på herrsidan, säger hon och betonar att de ungdomar som de kommer i kontakt med ofta är de som är mer utåtriktade eftersom Move It inte har haft möjlighet till uppsökande arbete i någon större utsträckning.

För att stötta tjejer handlar det ofta om att följa med dem till en förening. Det kan också handla om att ta reda på information om hur det fungerar på en förening. Är det bara tjejer eller både tjejer och killar som tränar där och tränar de ihop eller inte? Är det män eller kvinnor som är tränare eller både och? Större tydlighet från föreningarna, på hemsidor och i lokalerna, skulle vara till stor hjälp menar Elin Vestberg som också berättar att de just har inlett ett samarbete med Futebol dá Forca som Feministiskt Perspektiv rapporterat om tidigare.

”Hjärtligt ovälkommen”

I november 2014 publicerades IM:s rapport Hjärtligt ovälkommen till föreningslivet, där Elin Vestberg och Anders Stjernlöf drar slutsatsen att det dels behövs ett tydligt ungdomsperspektiv inom idrotten, att med utgångspunkt i FN:s barnkonvention ”visa hur man aktivt arbetar för att göra verksamheten tillgänglig för alla barn och ungdomar”, skapa fler ”öppna och spontana mötesplatser som alternativ till det organiserade och tävlingsinriktade” och att föreningarna ska bli ”bättre på att arbeta med normkritik och jämställdhet”. Elin Vestberg berättar att det finns ett intresse från föreningar att jobba med nyanlända ungdomar men att det finns flera hinder.

– När vi hör av oss får vi ett bra bemötande, föreningar vill hjälpa till, och är glada att vi har kontakt med målgruppen, för föreningarna själva har inte möjlighet att höra av sig till boenden, man kan vara tveksam hur man ska gå till väga men det finns stort intresse.

– Vissa föreningar är helt fantastiska de är jättebra på det här, det är ofta de som sysslar med spontanidrott, ofta är de verksamma ute i förorter, men de här föreningarna är lite av undantag. Det etablerade föreningarna, speciellt när det gäller fotboll, vill att man ska ha börjat spela när man är liten. Har man inte spelat i lag i andra länder så är det ett hinder, och även om de unga har gjort de kan det vara hinder för sporter som fotboll de har sedan länge redan fulla lag, de är rätt nöjda där de är. Då är det andra mindre sporter som kampsportsklubbar och softboll-klubbar som är mer intresserade då de behöver fylla sina lag med fler spelare.

Ni ger flera olika förslag på lösningar, vad är det viktigaste?

– Det viktigaste i vårt tycke är att föreningar reflekterar själva: ”vad är det vi vill bidra med”, att de lyssnar på ungdomar som de vill ha med. Man kanske inte vill spela basket sex gånger i veckan, ofta är det vuxna som organiserar och bestämmer när ungdomar ska komma och det kan finnas uppgivenhet över att ungdomar slutar. Vi märker att intresset finns kvar hos ungdomar, men man behöver lyssna på dem.

Vilka reaktioner har ni fått på rapporten?

– Vi fick mer uppmärksamhet än vi hade tänkt oss, vi ville se vilka hinder som finns rent konkret för unga nyanlända, och vi ville också uppmärksamma och sätta fokus på föreningarna – det är ofta den enskildes ansvar att ta sig in. Vi ville få igång diskussioner om vilket ansvar föreningarna har att nå ut. Vi har jobbat mest med idrott, lättast när man inte har språket och idrotten har en stark ställning i Sverige, ses som en viktig kraft, då ville vi ifrågasätta en del, allas rätt att få delta, speciellt när det är statliga medel.