Mellan djärvhet och hyckleri

2015-01-15 | Nesreen Salem padlock

KRÖNIKA/UTRIKES

”Medan människor försöker bestämma sig för om de är Charlie eller inte kommer den saudiske bloggaren Raif Badawi att ta emot ytterligare 950 piskrapp, politiska aktivister fortsätta att svälta och ruttna i egyptiska fängelser och dissidenter och frihetskämpar kommer att fortsätta att trakasseras till tystnad.” Författaren och kolumnisten Nesreen Salem synar det globala hyckleriet.

Nesreen Salem är författare och kolumnist i politiska och kulturella frågor. Hon är doktorand vid Birkbeck University i London och representant för the Egyptian Women’s Union i Storbritannien. Följ henne på Twitter @_Schehrazade_

Ur ett västperspektiv är det tydligt hur bekvämt det är att framställa Charlie Hebdo-massakern som en direkt attack mot deras livsstil, de värden de uppfattar att deras samhällen har byggts på och hur global jihadism är ett reellt – nej – det enda hotet som den moderna världen för närvarande står inför. Så inleds operation ”strama åt gränser”, ”alienera invandrare”, politiker på högerkanten: politisera massakern, simultant. Ett mönster som blivit så förutsägbart sedan elfte september, och ändå har insikten om att detta i grund och botten inte minskar hotet från terrorister ännu inte sjunkit in.

Samma dag som den franska massakern omkom 38 jemeniter i en attack genomförd av liknande fanatiker i Jemen. Sedan jag började skriva den här artikeln har Boko Haram tagit 2 000 människors liv. Ytterligare nio dödades i en kafébombning i Tripoli, Libanon. Men kollektivt var de, som Teju Cole uttryckte det så vältaligt i sin New Yorker-essä: ”osörjbara kroppar”. De var inte martyrer för yttrandefriheten eller något särskilt värde, inte heller var de västerlänningar. Det är beklagligt när ett människolivs värde inte står över något annat värde; följaktligen kommer inga hashtaggar eller mediala fyrverkerier avlossas vid nyheten om deras död. Precis som vid de tusentals mord på muslimer som begåtts av andra muslimer i Irak, Syrien eller Jemen.

Det är bekvämt att med djärvhet göra en hel religion eller en hel ras till syndabock och göra fienden synlig och möjlig att attackera. Det besparar förnuftiga tankar om det reella, underliggande missnöjet, och ansträngningen att på ett intelligent och fredligt sätt angripa det från roten. Salman Rushdie och Rupert Murdoch gjorde anmärkningsvärda uttalanden efter massakern. Den förre hävdade att islam som religion är problemet, medan den senare drog slutsatsen att muslimer som kollektiv bär skulden och ska hållas ansvariga för de här attackerna. Denna absolutism är lika användbar i kampen mot terrorism som fredssamtalen mellan Israel och Palestina har varit i att uppnå varaktig fred mellan de två nationerna.

Under tiden fördömde framträdande islamiska lärda och imamer över hela världen rättmätigt massakern. Men det går inte att ta de här fördömandena på allvar, lika lite som det går att ta en allians mellan USA och Saudiarabien för att bekämpa terrorhotet från IS och Al-Qaeda på allvar. Att fördöma morden på 12 serietecknare och i samma andetag önska de strängaste straff för varje politisk dissident, ateist eller medlem av hbt-samhället illustrerar en typ av patologi som är svår att ta till sig eller få att gå ihop eftersom explicita och implicita budskap är så motstridiga. Faktum är att när regeringar har kontroll över religiösa institutioner, eller vice versa, tjänar varje fördömande av detta slag bara till att smörja utländska relationer och stärka diplomatiska förbindelser. En närmare titt på vad som ligger bakom detta hyckleri avslöjar omedelbart hur många regimer i Mellanöstern burit ansvaret för upptakten till händelserna i Paris och annorstädes, som utan tvekan fortsätter.

Raif Badawi, en saudisk liberal bloggare som startade ett nätforum för att kommunicera sitt politiska missnöje med den saudiska regeringen och försvara mänskliga rättigheter, piskades offentligt den här veckan och kommer att fortsätta bli piskad varje vecka de kommande 19 veckorna, efter att ha anklagats för brottet blasfemi. Han är en av symbolerna för en post- så kallad arabisk vår som strävade efter ett utrymme för just de värden som väst gör anspråk på att äga. Om det vore värdet av yttrandefrihet som arabledare och islamiska lärda sörjde i efterdyningarna av Charlie Hebdo-massakern, så har domen mot Badawi fullständigt klätt av deras hyckleri – naket för alla att se, men ingen att fördöma.

Jag beundrar västs förmåga att ignorera eller borsta av sig sitt koloniala förflutna, och ändå skylta med sitt koloniala tänkande när det gäller utrikespolitik utan någon känsla för ironi. Lika mycket indigneras jag över Mellanösterns oförmåga att släppa taget om sin enväldiga historia när det gäller politisk styrning, och hur man till och med stoltserar med att upprätthålla den trots det kaos som fortfarande följer i dess spår. Men att sitta fast mellan en vägg av västlig djärvhet och Mellanösterns hyckleri lämnar lite eller inget utrymme till de som försöker bana väg för ett drägligt nu eller en bättre framtid.

Alla människor är skapade lika, men en del blod är mer värdefullt än annat; historien har lärt oss det och nutida händelser bekräftar det. Väst är nyfiket på Mellanösterns Andre. Den Andre är bra för affärerna; underhållande att betrakta; ger underlag till satir som roar; syns bäst på avstånd, fången av en statlig säkerhetsapparat som till fullo stöds av och finansieras av väst. Men när det gäller frågor som utan tvekan kan identifieras som sammansvetsande är det bäst att vända sig bort och göda berättelsen om att detta är så kallade tredje världen-länders barbariska stil.

Å andra sidan fortsätter ”barbarerna” i ”tredje världen-länderna” att överskölja sociala medier med solidariska hashtaggar för att minska den känsla av guilt by association som inte har slutat svälla sedan elfte september. Om än vackert i anden, bidrar det inte mycket till att blidka predikanter som har noll koll på graden av hårdhänt förtryck och korruption som utövas av enväldiga regimer med fullt stöd från västregeringar som vill gynna egna intressen. Inte heller adresseras det faktum att något inuti är trasigt och i desperat behov av att fixas.

I Egypten till exempel har många uttryckt sin solidaritet via #JesuisCharlie trots att de öppet ställt sig bakom tillslag mot politiska aktivister, eller inte motsatt sig, kanske till och med stött, antagandet av de vaga blasfemilagar som tycks passa alla försök och anledningar att tillfångata vem som helst som trotsar staten. I Kuwait greps en tidigare parlamentsledamot för att ha kritiserat Al-Sisis besök i Kuwait. Nya lagar tycks dyka upp dagligen, i syfte att normalisera en stat som styrs av en säkerhetsapparat, och utsläcker allt hopp om ett civilt samhälle.

Djärvhet och hyckleri tycks vara det politiska spelets regel. Medan människor försöker bestämma sig för om de är Charlie eller inte kommer Badawi att ta emot ytterligare 950 piskrapp; politiska aktivister fortsätta att svälta och ruttna i egyptiska fängelser; dissidenter och frihetskämpar kommer att fortsätta att trakasseras till tystnad; utbildning, ekonomiska och sociala reformer kommer inte att äga rum; förändring kommer inte att ske. Under tiden kommer enväldiga ledare och diktatorer att marschera bredvid fransmännen i Paris i solidaritet och, fullt medvetna om sitt hyckleri, nonchalant tillåta planeringen av nästa attack.

Översättning: Jenny Rönngren